Största faran för MFF är redan över

Inget är klart förrän det är klart, trist och klyschigt, men sant.

Sedan kan man bedöma sannolikheter och då smakar det – givetvis – guld för MFF, snart.

Av två skäl.

Dels utgångsläget. MFF behöver bara vinna en enda match av de fyra som återstår. Det ska ett topplag med det spelarmaterial MFF har att tillgå klara alla dagar i veckan, samtliga år i kalendern.

Dels tror jag att tillfället då det kunde gått snett har passerat!

MFF hade en period då laget i stor ledning i Allsvenskan fick problem med fokus och tappade det där mantrat med koncentration på en sak i taget.

Nu har man sedan rätt lång tid tillbaka hittat rätt igen. Det finns en trygghet, ett lugn och en lunk som nästan är maskinmässig. Nästa träning och den just nu aktuella matchen, inget annat. Inga tankar på kommande segrar, noll snack om poängrekord och en skyddande hinna mot alla som ska berömma och framhålla hur klart och bra allting är. Det bekväma är borta. Självförtroendet har funnits där hela tiden, men nu finns det en vetskap om att det krävs inte mindre jobb för att behålla ett försprång än för att skapa det. Snarare tvärtom.

 

Det fanns en period då MFF var – eller åtminstone kunde bli – skakat. Först födde givetvis debaclet mot FK Vardar i Champions League-kvalet en besvikelse. Och en insikt om att nu fanns det bara ett enda sätt att rädda säsongen. Sedan kom den usla insatsen mot AFC Eskilstuna och den bottenusla mot Örebro SK.

Jag är inte säker på att MFF där och då hade klarat någon eller några lika dåliga matcher till och ytterligare ett par förluster. Börjar ett försprång krympa kan det bära iväg när tusen tankar surrar i huvudena.

Men just där visade MFF guldklassen, både spelarna och ledningen. Man hittade fokus, skärpte till alla detaljer och gjorde det mesta rätt. Bara en sådan liten sak som att man övergav metoden att aldrig träna på konstgräs inför bortamatcherna på det underlaget. Jag vet att jag tjatar. Men under lång tid var MFF Allsvenskans bästa lag på konstgräs också. Utan dagen före-passet på plast inför en match på det artificiella underlaget tappade man dock känslan. Titta på första kvarten mot AFC och begrunda allt det pinsamma på Behrn Arena i Örebro.

Ett ynka pass inför Östersundresan och Malmö FF hittade rätt igen och innan MFF på söndagen satte sig på tåget till Norrköping körde man ett nytt 45-minuterspass på det nylagda konstgräset på plan 9. Ett mer prestigebundet lag kunde låst sig där.

Nu känns det som faran är över. Efter ÖSK-matchen har MFF besegrat Hammarby med 4-0, spelat 2-2 borta mot Östersunds FK och följt upp med 6-0 mot IF Elfsborg och 2-0 mot Halmstads BK. I de tre hemmamatcherna mot Hammarby, Elfsborg och HBK har motståndarna i stort sett inte skapat en enda farlig målchans. Elfsborg hade ett ynka avslut på 90 minuter och det var i ett läge som det närmast kändes uppgivet att ta ett skott från.

Och det tror jag beror på att MFF inte bara hittat rätt fokus, koncentration och attityd utan även rätt startelva! Rasmus Bengtssons inkliv i laget har varit viktigt, Behrang Safaris har hittat en stabil formtopp – har ni tänkt på att det var evigheter sedan han kände av de förr närmast obligatoriska krampmomenten? –  och Carlos Strandberg gör anfallsspelet annorlunda och mer svårstoppat. Att Markus Rosenberg kliver fram lite extra nu när de viktiga matcherna duggar lika tätt som höstregnen behöver jag väl knappast ens nämna.

Sirius seger över Djurgården då? Påverkar den? Nej, det är ju juste det som är själva poängen; att allting annat än MFF:s egna insatser och resultat är fullständigt betydelselösa. Paradoxalt nog tror jag nästan att det kan störa.

ole1