För mycket vila och för få chanser för MFF

MFF spelade frånsett upptakten av den andra halvleken tillräckligt bra för att vinna matchen.

Felet var bara att MFF inte var i närheten av att skapa tillräckligt mycket framåt för att förtjäna att göra det och att de där första tio minuterna efter pausen kunde inneburit att man förlorat den.

Hammarby ville ha en massa inlägg från MFF och fick det.

Då kan man se det på två sätt.

Antingen att Malmö FF borde klarat att förändra den matchbilden eller att när det nu blev en massa inlägg så borde man gjort mer av dem.

Precisionen saknades och både Pawel Cibicki och Alexander Jeremejeff gjorde en svag insats. Cibiicki gjorde en kanoninledning av Allsvenskan, men har dippat rejält och Jeremejeff försökte, men fick inte mycket ut av försöken. Dessutom gjorde spelaren som skulle stått för de avgörande passningarna Magnus Wolff Eikrem inte heller någon bra insats. Han var temposvag, agerade för mycket från stillastående och var en av anledningarna till att MFF blev alldeles för trubbigt. MFF brukar ha många, många fler avslut än laget lyckades få till på Tele 2-plasten. Och Eikrem brukar vara mycket bättre och effektivare på konstgräs.

Frågan är också var gränsen på tilltron till bredden i truppen och förmågan att klara sig utan nyckelspelare ska sättas?

MFF hade Franz Brorsson, Behrang Safari och Yoshimar Yotún avstängda och saknade ytterligare några i truppen på grund av skador och sjukdom. Att i just det läget ta beslutet att vila Markus Rosenberg och Anders Christiansen tycker i alla fall jag är att riskera för mycket. Jag gillar principen att rotera och använda många spelare så att de är fräscha plus inlärda och beredda när det behövs.

Men det kan bli lite för kagigt också. Hammarby är numera bra på att försvara. Utan AC och Rosenberg blir det automatiskt svårare att luckra upp ett starkt försvar. Det syntes tydligt när de kom in. Mackan var riktigt bra och AC gjorde massvis med nytta.

Dessutom hade de ju redan vilat en gång, rätt nyligen. Mot Kalmar FF, då det heller inte gick så bra.

MFF ska aldrig vara nöjt med oavgjort. Den här laguttagningen gör att jag har svårt att skaka av mig misstanken att man faktiskt åkte upp till Stockholm med inställningen att vara det, även om man aldrig skulle erkänna det. Ni vet, det där med seger hemma och oavgjort plus ibland en del vinster borta.

Men visst, MFF är obesegrat efter nio omgångar, har fyra poäng ner till tabelltvåan IFK Norrköping som man möter i helgen på hemmaplan. Där MFF hittills vunnit allt.

Det fanns dessutom positiva saker att plocka fram.

Anton Tinnerholm gjorde mål igen och var bra igen.

Andreas Vindheim visade att han utan problem kan spela från start. På ”syttende mai” var han MFF:s klart bäste norrman. Ett bra besked eftersom Tinnerholm drog på sig sin tredje varning och är avstängd mot IFK Norrköping. Då är Vindheim redan inspelad och klar i startelvan och Yotún tillbaka.

Bäst i laget var dock Lasse Nielsen!

Sämst var utfallet av de många hörnorna och fasta situationerna. Om ett lag har svårt att skapa chanser i det öppna spelet blir fasta en möjlighet att ändå få till ett tryck och bra lägen. MFF hade tolv hörnor. Hammarby hade tre. Antalet gånger man kände att nu kan det bli farligt var noll.

ole1