MFF bäst både på och utanför planen – men inte på allt

MFF är bäst på mycket.

På planen är det inget snack. 20 SM-guld och två stjärnor som enda klubb säger nästan allt. De fem senaste säsongerna har man dessutom bara missat SM-guldet ett år. Att man inte skulle missa i år var det egentligen aldrig något snack om.

Utanför planen börjar man också bli överlägsen. Rikast? Ja. Proffsigast? Med minnet av årets guldceremoni färskt är det svårt att svara något annat än ja där också. Att få hit Zlatan Ibrahimovic för att bära ut pokalen är stort. Hela ceremonin levde upp till alla högt ställda förväntningar. Idén att låta en spelare eller tränare – på de första gulden en son, dotter eller barnbarn – representera vart och ett av de 20 gulden var klockren. Allt var dessutom väl genomfört och att uppmärksamma Åge Hareide och Allan Kuhn var en väldigt fin gest.

Stadionpubliken får alltid mycket beröm. Den här gången var det bästa att i stort sett samtliga stannade kvar till ceremonin och hyllade de som förtjänade det, det vill säga alla. Bra gjort. Och det till synes enkla tifot före matchen med en stjärna som fälldes upp och en bengal som tändes för varje SM-guld samtidigt – och synkat – med att publiken sjöng sången där man räknar upp alla SM-gulden var genialt. Ibland är det enkla bäst och vackrast. Jag älskade det och det känns som om MFF är bäst där också.

Men det finns gränser för kunnandet och vad som är möjligt att göra.

Bo Larsson kunde varit på plats. Det var han inte. När till exempel Staffan Tapper vandrade in för att representera sin avlidne far Börje och det första SM-guldet spred sig en varm känsla i kroppen. När Bo Larssons dotter blev tvungen att ersätta den störste spelaren i MFF genom alla tider – Zlatan är det utanför – kändes det inte lika bra. Mest vemodigt faktiskt. En telefonhälsning på storbildsskärmen kan inte ersätta den boost och det jubel en personlig närvaro av Kaiser Bo hade gett.

Men han vill inte. Kanske har han till och med passerat den tunna gränsen mellan enstöring och social människa som gör att han inte kan. Någonstans tycker jag att man ska ha respekt för att han absolut inte vill träffa någon och brutit alla band med sin fantastiska karriär. Människan har en fri vilja – det är i alla fall den inställning i den eviga filosofiska frågan jag bekänner mig till – och Bo har valt. Samtidigt måste jag och många andra ha rätten att tycka att det dels är fel, dels är tragiskt. Att han inte var på plats var som att hälla en liten droppe vemod i guldglädjegrytan.

En annan begränsning handlar om insatsen på planen.

MFF är bäst när det gäller. Något annat vore bara konstigt att hävda efter den totala dominansen på 2010-talet – och i år. Men det är extremt mycket svårare att vara bäst när det inte gäller. Där är MFF inte än.

1-2 mot BK Häcken var inte resultatet av en dålig insats. Tvärtom! MFF spelade hyfsat, skapade rejält med chanser och hade individuella toppar i Fredrik Andersson, Alexander Jeremejeff, Dennis Hadzikadunic och Jo Inge Berget. Om målet var Bergets sista i MFF-tröjan var det ett avsked så snyggt att fyrverkerierna bakom prisbordet förvandlades till Kina-puffar.

Men Häcken hade mer att spela för, spelade också bra och bronsmedaljerna man fick lite i skymundan var förtjänta. MFF saknade den där lilla extra skärpan i avsluten som kunde gett fler än ett mål i utdelning. Totalt sett är en seger, en oavgjord och en förlust efter det att SM-guldet säkrades rätt hyfsat, men inte mer. Där kan MFF bli bättre.

En annan sak som kan förbättras är kvalitén på planen. Nu hade de som sköter planen otur med att det i stort sett varit uppehåll i två veckor när plantäckningen legat ute långa tider och började ösregna strax före matchen när den låg oskyddad. Men ändå. MFF måste ha en plan som håller för regn och inte ser ut så här mot slutet av året. Jag pratade kort med BK Häckens Erik Friberg efter matchen. Efter alla åren och matcherna i MFF-tröjan bara skakade han på huvudet och undrade vad som hade hänt? Fotbollsmatcher ska spelas på gräs, men på bättre gräs än det som den senaste tiden bjudits på inne på Swedbank stadion. Där måste MFF bli bättre.

Anton Tinnerholm var avstängd, men fick ett vackert farväl och en fin hyllning före matchen.

Ett annat farväl tänkte folk nog mindre på. Det här var sista matchen på Swedbank stadion. Avtalet har ju gått ut. På många sätt har det varit ett bra avtal, som gett MFF bra med pengar, särskilt under åren när klubben verkligen behövde det. Men det känns som om Tinnerholm kommer att saknas lite mer, om vi säger så…

ole1