Oavgjort kan vara bra även för MFF

Oavgjort kan vara bra ibland för MFF. Som den här gången.

Det pratas väldigt mycket om att MFF alltid ska gå för seger och aldrig vara nöjt med något annat. Kopplat till allt det där med att hämta bollen snabbt efter en kvittering och som mot Djurgårdens IF jaga ett segermål djupt in på tilläggstiden trots att matchbilden sett ut som den gjort och kaptenen precis blivit utvisad.

Jag älskar det verkligen och det bygger vinnarkultur och ger bilder att minnas i generationer.

Men visst går det att vara nöjd med ett kryss!

Om poängen ger ett sjupoängsförsprång med bara sex matcher kvar att spela är det en riktigt, riktigt bra poäng. Särskilt som fyra av de sex matcherna spelas på hemmaplan och den troligen svåraste av de tre bortamatcherna som var kvar nu är avverkad.

För Östersunds FK är ett starkt lag, som just nu förmodligen är bättre än någonsin i sin korta elit-historia. Formen har varit på topp ett tag och istället för att tappa i Allsvenskan på grund av Europaspelet har ÖFK lärt sig av det, dragit nytta av erfarenheten och blivit bättre. Dessutom lyfts laget av att man med Graham Potter som tränare nått längst av alla lagen i Sverige med att kunna skifta taktik och spelare både mellan och i matcherna. MFF jobbar på att bli lika bra där och när man nått dit kommer man att vara ännu mer överlägset i Allsvenskan, och bättre i Europaspelet.

Poängen togs också trots att MFF saknade Markus Rosenberg och Anders ”AC” Christiansen. I stort sett alla MFF:s poängtapp i år har kommit när en av dem saknats, eller båda.

Insatsen var även ett trendbrott. MFF är Allsvenskans bästa konstgräslag. Fram till de usla matcherna mot AFC Eskilstuna och Örebro SK hade laget 16 segrar, en oavgjord och bara två förluster på de 19 tävlingsmatcherna på plast 2016 och 2017. I takt med det som jag tycker felaktiga beslutet att aldrig träna på konstgräs, inte ens den matchförberedande träningen, har MFF blivit sämre. Det märktes faktiskt även tidigare, mot GIF Sundsvall och Djurgården, men slog ut i full blom mot AFC och ÖSK.

Nu satt plast-spelet där igen. Sedan vädret tvingat fram två konstgrästräningar. Det fanns viktigare förklaringar, men jag tror knappast att det skadade…

Utan Johan Dahlins straffräddning hade det givetvis inte gått. Men det var en mycket vass prestation och förtjänt både för MFF och Dahlin. Han var på både straff 1 och frisparken till 2-2 och förtjänade att ta straffen. Och i en riktigt vass allsvensk match mellan två starka och flexibla lag var oavgjort det mest rättvisa resultatet.

Sedan kunde Östersund vunnit. En straff ska vara mål och chanserna fanns, Johan Dahlin gjorde fler fina räddningar. Men MFF var också väldigt nära segern.

Jag tycker inte att den första straffen, som blev mål, var korrekt dömd. Nyckeln är inte positionen på armen utan om handen söker bollen eller bollen söker handen? Lasse Nielsen blev mer träffad än det fanns en avsikt och då är det inte straff. Frisparken som Ken Sema sent kvitterade till 2-2 på var korrekt dömd, men helt onödig. Man får inte dra på sig en frispark i det läget när det förstärkta försvaret egentligen hade koll på Östersunds forcering. Det var heller inte första gången. Samma sak hände mot IFK Göteborg.

Jo Inge Bergets defensiva insats måste också hyllas! Han stängde kanten, jobbade som alltid stenhårt och visade med eftertryck att oavsett hur mycket han hellre vill spela anfallare ger han alltid lojalt allt när han hamnar på kanten. Idag med ett större defensivt ansvar som han tog på sig på ett sätt som gör att för mig var han matchens bäste MFF-spelare.

Matchens individuella prestation av en MFF-spelare? Där finns det tre starka kandidater: Johan Dahlins straffräddning, Oscar Lewickis närkampsvinst omedelbart följd av det precisa 2-1-skottet och Alexander Jeremejeffs sätt att servera Erdal Rakip vid MFF:s första mål. Rakip var för övrigt nästan lika bra som mot Hammarby.

Östersunds bäste var från Malmö och heter Saman Ghoddos, Han borde spela i MFF. Det har jag skrivit förr och det tänker jag fortsätta att göra.

ole1

MFF måste på nytt hitta poängen på plasten

Hemma mot Hammarby hittade MFF skärpan igen och satte full fart i guldracet.

Borta mot Östersunds FK ska man visa att det inte var ett tillfälligt lyft.

Trendbrottet efter den korta dippen med en poäng på tre omgångar skulle bli definitivt och en vinst föra MFF väldigt mycket närmare det 20:e SM-guldet och två stjärnor.

Största hindret är givetvis att Östersunds FK är bra, formstarkast i serien och med ett stort självförtroende efter framgångarna i Europaspelet. Däremot köper jag inte för ett ögonblick att det skulle bli svårare för att det är en konstgräsmatch.

MFF är bäst i Allsvenskan i år. För att se det räcker det med att titta i tabellen. Det är därför man har tabeller. MFF var bäst i Allsvenskan förra året också. Men klubbens uttalade motstånd mot konstgräs som underlag, inte minst bland supportrarna och åskådarna, döljer ofta att MFF även är Allsvenskans bästa lag på plast.

Därför var matcherna mot AFC Eskilstuna och Örebro SK inte bara två bottennapp med dåligt fokus och uselt spel. Det var även första gången på mycket länge som MFF förlorade två raka matcher på konstgräs. En ny förlust mot Östersunds FK skulle innebära tre raka och det hade varit ett trendbrott så stort att det är märkligt att så få har uppmärksammat det.

AFC och ÖSK var MFF:s 20:e och 21:a tävlingsmatch på plast under 2016 och 2017. Av de 19 tidigare hade MFF vunnit 16, spelat oavgjort i en och bara förlorat två. En av de två nollpoängarna, borta mot Gefle IF, kom dessutom efter det att SM-guldet 2016 hade säkrats.

MFF är bra på konstgräs. Östersunds FK borta är ett alldeles ypperligt tillfälle att bevisa det. Igen.

Men MFF har även satt sig i ett självvalt omställningsbekymmer genom att aldrig träna på konstgräs utan konsekvent köra vidare på gräs även när det handlar om matchförberedande träningar inför bortaresorna på plast.

Jag säger inte att det är så, men ju längre man kommer ifrån försäsongen och dagarna tickar på utan en enda träning på underlaget man ofta spelar på desto större omställning kan det bli. Mot AFC var MFF helt väck första kvarten, mot ÖSK var heller inte starten av matchen särskilt bra.

Nu har vädret tvingat MFF att lägga träningen igår och idag på det nya konstgräset på plan 9. Båda träningarna har varit korta och lätta och rätt olika vanliga träningar på grund av att matcherna kommer så tätt. Men man har i alla fall fått känna på underlaget.

Om Malmö FF får en god start på matchen i Östersund, gör en bra prestation och vinner tycker jag att det är läge att diskutera om man inte även inför den efter ÖFK enda återstående bortamatchen på konstgräs mot IFK Norrköping borde lägga in ett eller två pass på plan 9-plasten.

Även om tongivande spelare i truppen som gärna vill bestämma protesterar.

I övrigt inför matchen:

Om MFF vinner räcker det med att vinna de fyra återstående hemmamatcherna för att säkra guldet. Då har MFF plötsligt råd att förlora båda de återstående bortamatcherna.

Flexibilitet var Magnus Pehrssons nyckelord i förhandssnacket. Östersunds Graham Potter skiftar väldigt mycket i startuppställningen mellan matcherna och gör ofta åtskilliga taktiska förändringar under de 90 minuterna. Det gäller att vara beredd på att svara på förändringarna. Därför behövs det en startelva där det går att göra positionsförändringar utan byten, en beredskap att om Östersunds FK gör si gör MFF så och spelare på bänken som kan förändra en matchbild om de byts in.

När MFF tränade defensiva fasta situationer idag såg det ut som det kan bli följande startelva:

Johan Dahlin – Anton Tinnerholm, Rasmus Bengtsson, Lasse Nielsen, Behrang Safari – Andreas Vindheim, Oscar Lewicki, Erdal Rakip, Jo Inge Berget – Kingsley Sarfo, Alexander Jeremejeff. Det kan också bli Berget på topp och Sarfo på en kant.

Markus Rosenberg och Anders ”AC” Christiansen är avstängda.

Det ger Lewicki och Rakip ett perfekt tillfälle att visa att de funkar tillsammans på mitten. Hittills har de inte hittat den kemin.

Rosenberg hade nog stått över den här matchen ändå.

ole1

Inget var negativt med MFF:s insats

Hittar man negativa saker med MFF-insatsen mot Hammarby har man rätt många fisar på tvären.

Därför tänker jag inte ens försöka leta.

Bara påminna vad jag skrev innan matchen om att det ÄR svårt att i en stor serieledning hålla skärpan uppe. Att det blev lite för bekvämt och tryggt. Nu var hungern tillbaka. Den nödvändiga hungern till och med! För Allsvenskan är en serie där det inte krävs särskilt många procents fokustapp för att ett topplag ska förlora mot vilket lag som helst.

När MFF kände vittringen av Djurgården och Häcken igen kom kvalitén.

Ingen var sämre än bra.

Men det fanns ändå två toppar:

1.) Rasmus Bengtsson. Han är tillbaka som 90-minutersspelare och det är viktigt för MFF. Rasmus är ingen spelare som bjuder på det spektakulära. Långa stunder när han är som bäst syns han knappast om man inte tittar lite extra. Det är oftast en bra egenskap för en mittback.

Egentligen är det rätt självklart. Frisk, skadefri och matchtränad är Rasmus Bengtsson den bäste mittbacken i truppen och han gör hela backlinjen bättre. Anton Tinnerholm klarar sig själv, men jag tyckte att Lasse Nielsen hittade kemin direkt med Bengtsson och Behrang Safari gjorde sin bästa match på länge med Bengtsson och Berget i närheten.

2.) Erdal Rakip. Inte för att han gjorde två mål. Jo det också, men inte bara. Han var riktigt vass i spelet och ett ständigt hot i Hammarbys straffområde. Av de fyra avsluten MFF hade närmast Bajen-målet stod Erdal för tre, två av dem gick in. Och visst skulle han haft en straff när han var på väg in i samma  farliga område?

Men många var med och gjorde honom bra. Jo Inge Bergets assist till 1-0 och Markus Rosenbergs kyla när han istället för att gå på returen och ”störa”, täckte undan backen och banade väg för 3-0 var två godbitar i den vackert upplagda MFF-buffén.

Med tanke på att Markus Rosenberg är avstängd på onsdag mot Östersund – liksom Anders Christiansen – var det dessutom perfekt tajming att alla i trion Carlos Strandberg, Alexander Jeremejeff och Jo Inge Berget presterade på ett sätt som bara ökade konkurrensen.

Strandberg gjorde en insats som bara kan beskrivas som lovande. Han kan bättre, men var redan bra.

Jeremejeff kom in och visade att dippen mot ÖSK var en engångsföreteelse. Han HAR lyft sig efter uppehållet, hittade ytorna, passningarna, avsluten och målet. 4-0 var både enkelt och effektivt.

Berget kunde som nybliven pappa varit trött. Det var han inte. Tycker dessutom att det här är hans bästa position.

Mer positivt:

MFF:s och publikens hyllning av Johan Wiland inför matchen var snygg!

Planen har känts sämre i år. Att den höll för regnkaskaderna under eftermiddagen talar för att det spontana intrycket nog varit fel.

Markus Rosenbergs jobb i defensiven!

En negativ sak ska jag dock haka upp mig på, men en som inte har ett dugg med den spelmässiga insatsen att göra.

Att den officiella publiksiffra blir 18 830 när det är sålt över 21 000 biljetter är snudd på fjantigt. Jag håller med om att fotbollens sätt att redovisa folk på plats istället för antalet sålda biljetter är ärligare och bättre än de flesta andra lagidrotters att köra med sålda biljetter. Men bara nästan. En vettig kompromiss kunde vara att omedelbart börja redovisa båda siffrorna, för alla lagen i hela serien.

Gör det. Så jäkla svårt kan det inte vara.

Och när jag ändå är inne på det negativa. 4-0 var givetvis bra, men nu kan den här bekvämligheten smyga sig in igen. Östersund borta med AC och Mackan avstängda är inte precis rätt tillfälle att låta det hända.

ole1

 

 

Nu måste MFF våga mycket mer

När försprånget krymper växer oron.

Dessutom är det bra lag som jagar MFF.

Många pratar mest om Djurgården, men jag tycker att BK Häcken imponerar minst lika mycket.

Jag växlade mellan att titta på de två matcherna idag och tycker att Häcken städade av IF Elfsborg ännu effektivare än Djurgården smällde till Örebro SK. Häcken är visserligen två poäng efter Djurgården, men det är Hisingslaget som har kvar ett inbördes möte med MFF. I sista omgången dessutom, på Swedbank stadion. Djurgården har kvar ett Stockholmsderby och ett sådant har väl laget inte vunnit sedan Titanic sjönk. Tvinga mig att ranka största hotet mot MFF-guldet och jag säger Häcken.

Men egentligen är det fel utgångspunkt.

Största hotet mot MFF är MFF!

Seger över Hammarby och försprånget är fortfarande sju respektive nio poäng med sju omgångar kvar att spela.

Av de åtta matcherna MFF har kvar att spela avgörs bara tre på bortaplan. Kör MFF på det gamla beprövade serieseger-receptet tre poäng hemma och en borta kan inget av de övriga lagen nå ifatt ens om de vinner rubbet. Vinner MFF hemmamatcherna räcker det alltså med att vinna en av de tre bortamatcherna och förlora två.

Utgångsläget har blivit betydligt sämre, men det är fortfarande bra.

Fast det gäller också att ta sig ur svackan MFF bevisligen hamnat i. En poäng på tre matcher talar sitt tydliga språk och förstärks av de svaga prestationerna mot AFC Eskilstuna och Örebro SK. Det spelet och den bekvämligheten man verkade ha vaggats in i räcker ingenstans. 2-2 hemma mot IFK Göteborg mellan de två magplasken är lätt att sortera in i samma kategori, men det tycker jag är fel. MFF gjorde faktiskt en helt okej prestation mot Blåvitt. Det sena kvitteringsmålet trots ett stabilt grepp och en man mer förstörde det mesta. Särskilt som IFK Göteborgs enda chans var att få till en fast situation i närheten av straffområdet och MFF frikostigt bjöd på just en sådan. Men det är lätt att glömma bort att det finns en motståndare också. Sättet Göteborg utnyttjade frisparken på var riktigt, riktigt vasst,

Utgångsläget och allt jobb som lagts ner är dock inget värt om MFF inte kan hitta tillbaka till prestationen, beslutsamheten och modet som gav försprånget.

För ett par dagar sedan pratade jag med en spelare som ett tag tillhörde ett lag som var rejält överlägset i sin väg upp genom seriesystemet. Han sa att ingen som inte själv varit med om att leda en serie med 10-12 poäng fullt ut kan begripa hur svårt det är att hålla koncentrationen och prestationen uppe på samma höga nivå. Hur lätt det var att bli bekväm, lite för lugn och trygg och inte våga allt det man gjorde när försprånget byggdes upp.

Jag vet inte om han har rätt.

Själv har jag aldrig lett en serie med stor marginal och grejen är ju att det har väldigt få av de många spelarna och ledarna i den stora fotbollsvärlden.

Han har bevisligen gjort det och borde veta.

Han sa också att är laget tillräckligt bra hittar det prestationen igen ungefär i det läge MFF är i nu, när de jagande rovdjuren fått upp vittringen och tryggheten ruskas om.

Därför tror jag:

…att det kan vara bra att försprånget krympt. Allvaret i situationen går inte att undvika.

…att det kan vara bra att ruska om lite. Rasmus Bengtsson in i backlinjen är en sådan förändring, Carlos Strandberg i anfallet från start en annan.

Jag är rätt säker på att Bengtsson startar och det känns helt rätt. Mittbackarna får ibland oförtjänt mycket kritik när spelare på andra positioner gör misstag som ställer dem i svåra situationer, och där spelar MFF med mycket mindre marginaler än andra lag. Men en skadefri, frisk och 90-minutersfärdig Rasmus Bengtsson är den bäste mittbacken i truppen. Alla indikationer tyder på att han är klar för att ta det ansvaret nu och MFF har inte råd att vänta.

Carlos Strandberg borde MFF ha råd att vänta på. Och på många vis känns det fel att peta Alexander Jeremejeff efter en enda dålig insats. Efter uppehållet har han genomgående varit bra och många av hans tidigare kritiker hoppade snabbt ner i vi hyllar Jeremejeff-båten. Jag tycker egentligen inte alls om att många som klivit på den farkosten bara behövde en match – ÖSK senast – för att överge den igen. Men i det här läget kan det ändå vara läge att behålla sin plats i Jeremejeff-jollen och se centertankern Strandberg bryta fram genom vågorna.

Och ja, jag är medveten om att stycket jag nyss skrev lät som något Rikard Norling kunde sagt.

Mer begripligt; det är fullt möjligt att tycka att Alexander Jeremejeff gjort det bra, men att i en konkurrenssituation som ett lag som MFF SKA ha visa modet att starta med Carlos Strandberg.

ole1

Bonke Innocent fortfarande ingen startspelare

MFF U21 vann med 3-0 mot IFK Göteborg och Bonke Innocent spelade i 90 minuter.

Bonke Innocents insats var ett klart kliv framåt i jämförelse med när han gjorde sin första U21-match mot Kalmar FF för två veckor sedan. Framförallt visade Innocent att han – precis som det sagts – är bra på att vinna bollen. Vid ett tiotal tillfällen tog han antingen den direkt från motståndaren i en närkamp eller så hittade han helt rätt position för att vara i vägen.

Det var positivt. Han hade heller inte så många bolltapp som mot Kalmar FF.

Men i passningsspelet och tempomässigt är han inte i närheten av att konkurrera ut någon av de övriga centrala mittfältarna i MFF. Än, ska det läggas till. För om känslan nu är att han behöver tid för att hitta det som krävs ska han ju få den tiden också!

Att säga att han inte är A-agsmässig nu är inte det samma som att säga att han aldrig kommer att bli det. Men de som undrar varför MFF inte direkt har använt ett så profilstarkt och dyrt nyförvärv kan inte ha sett honom varken på träningarna eller i de två U21-matcherna. Vi som gjort det vet varför.

Säg så här;

Om match 1 mot Kalmar FF varit ett testspel av en icke etablerad spelare hade det knappast blivit ett kontrakt.

Om match 2 idag varit ett test hade det förmodligen blivit samma beslut.

Men Bonke Innocent är varken oetablerad eller testspelare. I Lilleström i Norge hade han en hög status både i klubben och ligan som sådan. MFF har dessutom scoutat honom väl och sett en potential som borde kunna plockas fram när han skakat av sig ringrosten. Hur lång tid det tar är en helt annan sak.

För IFK Göteborg ställde upp med ett ungt lag som i ännu högre grad än MFF:s var baserat på U19-spelare. Ska Innocent tillföra något till Malmö FF som motsvarar nivån på satsningen ska han gå in och dominera mot ett sådant motstånd. Och på ett helt annat sätt delta i det offensiva och konstruktiva passningsspelet.

Förhoppningsvis skakar han snabbt av sig rosten, hittar modet att våga slå passningarna framåt och växlar upp i ett bättre tempo. Någonstans finns det ju dessutom ett hopp om att han är en spelare som höjer sig åtskilliga nivåer när det blir en viktig A-lagsmatch inför 20 000 på läktaren istället för en match mot ett rätt tunt IFK Göteborg i ett B-slutspel i U21 på ett i jämförelse väldigt folktomt Malmö stadion.

Än så länge hotar han dock som sagt inte Anders ”AC” Christiansen, Edal Rakip eller Oscar Lewicki. Inte Samuel Adrian heller. Trots att Bonke Innocent tog ett kliv framåt idag var lärlingen Adrian fortfarande bättre.

Bäst i MFF var Laorent Shabani, som tillsammans med Joakim Sjöberg länge dominerade på vänsterkanten. Kevin Harletun, som fyllde 17 år igår, gjorde två snygga kontringsmål till 1-0 och 3-0 och ska också ha överbetyg. Samuel Adrian var godkänd, Hugo Andersson glimtade till och Max Olsson gjorde ett starkt inhopp med 2-0-målet som topp. Då avslutade han matchens vackraste anfall genom att dundra in bollen bakom Tom Amos i IFK Göteborgs-målet.

Domaren Niklas Andersson märktes inte. Vilket innebär att han var bra,

ole1

Teddy Bergqvist är värd chansen

Teddy Bergqvist återvänder till MFF.

Det blev klart idag när den 18-årige anfallaren skrev ett nytt lärlingskontrakts som gäller nästa säsong, det vill säga till och med 2018.

Annars var det långt ifrån självklart att han skulle vara MFF:are nästa år också, även om han själv verkligen ville vara det. I somras lånades han ut till Superettanjumbon Åtvidabergs FF och utlåningen gäller säsongen ut. Att bli utlånad resten av kontraktstiden – som fallet alltså var före dagens förlängning – innebär att det gäller att prestera och övertyga.

Och det har inte varit lätt.

Klassiska Åtvid har det tufft. Just nu ligger man sist i Superettan och riskerar att åka ur, det är och har varit turbulent med bland annat ett tränarbyte och de tre sista matcherna – fyra om man räknar cupsegern mot Brage – har Teddy Bergqvist fått starta på bänken. I början av utlåningen fick han spela, men då uteblev målen.

Att Teddy Bergqvist ändå får kontrakt och att det sker redan nu tror jag beror på:

1.) Att man värderar erfarenheten av de trots allt rätt många A-lagsminuterna högt.

2.) Att utgångsläget var bra redan från början. Teddy är en ur-MFF:are, älskar att spela i klubben och är alltid positiv. En glad kille med mycket energi beskriver Daniel Andersson honom på hemsidan. Det stämmer. Han klagar inte utan kämpar på. Ett bra bevis är att han återvänder med samma status han hade när han lämnade. Många hade säkert krävt en uppgradering från lärling till vanligt kontrakt för att förlänga. Uppenbarligen inte Teddy. Det var viktigast att få fortsätta i MFF och försöka kämpa sig till en plats. Hans sätt att ta sig an U21-matcherna har dessutom alltid varit exemplariskt. Även i U19 där han så sent som i höstas gjorde ett av målen när MFF besegrade Elfsborg i SM-finalen på Malmö IP.

3.) Att han fortfarande både kan beskrivas som ung och talang. Det känns som om Teddy Bergqvist tillhört MFF:s A-trupp en halv evighet och det är inte så konstigt. Han skrev det nu utgående lärlingskontraktet i december 2015. Då vara han bara 15 år gammal, vilket är extremt ungt för att komma med i en seniortrupp i Allsvenskan. Nu är han 18 år och har 2,5 års träning med MFF:s mästartrupp i benen plus när han återvänder en höst i Superettan. Potentialen och chansen att han ska få ett genombrott 2018 är för stor för att kasta bort.

Jag tycker att det är ett bra beslut. Teddy Bergqvist är värd det här.

Men jag ska samtidigt erkänna att jag de senaste veckorna när han bänkades i Åtvidaberg började bli ytterst tveksam till om han skulle få den.

Började få lite Alex Nilsson-vibbar. Också han väldigt tidigt framsläppt (allsvensk debut som 15-åring), men utfasad…

ole1

 

Hur pass bra är dagens MFF egentligen i motgång?

Det sämsta MFF kan göra just nu är att prata om att det trots förlusten mot Örebro SK ändå ser bra ut i tabelltoppen och i den fortsatta jakten på guldet.

Försprånget finns där, det ser fortfarande bra ut rent poängmässigt. Men problemet verkar ju vara att MFF inte kan hantera läget. Ingen i MFF, varken spelare eller ledare, har sagt ett ljud om att seriesegern skulle vara klar och jobbet gjort. Felet är bara att både spelet och resultaten den senaste tiden sett ut exakt som det brukar göra när ett lag tror det.

Bara en poäng på de tre senaste matcherna är inte i närheten av godkänt.

Kvalitén på spelet mot Djurgårdens IF, AFC Eskilstuna och idag mot Örebro SK har varit undermålig, mot AFC ramlade den ur betygsskalan.

Det är NU det är befogat att gnälla.

Jag köper inte snacket om att det inte var bra att skaffa det stora försprånget. Klart att det var, förmågan att avgöra mot slutet av matcherna var en styrka och tabellen ljög inte. MFF var bättre än konkurrenterna.

Men den senaste månaden har man inte varit det.

MFF:s räddning – hittills – har varit att nästan alla de övriga topplagen också har sviktat.

Efter 1-3 mot AFC Eskilstuna, 2-2 mot IFK Göteborg och 1-2 mot Örebro SK tycker jag att man måste ställa frågan hur pass bra dagens MFF egentligen är i motgång? För sanningen är ju att laget egentligen inte blivit prövat i den detaljen, förrän nu. Och vid ett enstaka tillfälle i match två i Champions League-kvalet mot FK Vardar. Då vek man ner sig. Gör man det nu också?

För länge var tillvaron i år egentligen rätt bekväm för MFF.

På de nio första omgångarna hade MFF tabellraden 6-3-0. Den starten gav en trygghet som man länge kunnat leva på – och om man rätt snabbt vänder den negativa trenden fortfarande kan.

Alltför många fattar heller inte skillnaden på att prestera bra och spela bra.

MFF har rätt ofta under säsongen presterat bra, det vill säga vunnit, utan att spelet levt upp till de i Malmö alltid befogat höga förväntningarna. Så har det inte varit i till exempel de senaste bortamatcherna mot AFC och Örebro SK. Då har inget varit bra.

Visst, Erdal Rakips långskott i början av den andra halvleken idag och Kingsley Sarfos snygga frispark kunde förändrat mycket. Fast Malmö FF ska inte leva på sådana marginaler. Det är tröstnappar för förlorarlag.

För att vända det här måste MFF nog:

…se till att komma ur situationen att den stora serieledningen snarast blivit en press än en styrka. Det ÄR svårt att hålla koncentrationen och motivationen 100 procent på topp och inte bli bekväm. Brommapojkarna och Dalkurd har just nu samma problem på en lägre nivå i Superettan. Men bra lag och spelare löser det och där faller ett tungt ansvar på den sportsliga ledningen.

…kanske överväga om man just nu ska lita mest på spelarna som skaffat försprånget eller nyförvärven som bör ha kommit in med ny energi och hunger. Det var inte fel att starta med Alexander Jeremejeff och Markus Rosenberg, men Carlos Strandberg fick för få minuter.

…våga ifrågasätta även de allra heligaste korna. Markus Rosenberg är en fantastisk spelare, hans återkomst till MFF har lyft laget och gett honom en ikonstatus och kontraktsförlängningen var en tidig och välkommen julklapp till MFF-supportrarna. Men hur bra var han idag mot Örebro SK? Är det som syns nu början på en period mot slutet av karriären där han har en nivå i de stora matcherna, men svårt att komma upp i den i de övriga och är det i så fall inte något både MFF och Rosenberg måste jobba med? Jag kan ha fel, men frågan måste ställas.

…hitta en nivå i signalerna utåt. Jag älskade också Magnus Pehrssons uttalade för ett tag sedan i C More när han på frågan om det stora försprånget pratade om att målet var att det skulle bli större. Det var Malmöitiskt och säkert precis vad Pehrsson trodde att folk ville höra. Men det kanske var dumt också? Inte minst i kombination med allt snack om poängrekord och annat. Och där är jag själv i hög grad – som äkta Malmöit – skyldig.

För varje dag växer faran att MFF satt sig i en situation där SM-guldet kan säkras, men att många ändå inte kommer att vara nöjda med säsongen.

Och det är faktisk ingen enkel situation att leverera i, varken spel- eller prestationsmässigt.

ole1

Guldår besegrar MFF Örebro SK

Sedan 16-lagsserien infördes har ett guldvinnande MFF-lag aldrig tappat poäng mot Örebro SK.

2010 vann MFF med 3-0 både hemma och borta.

2013 låg ÖSK i Superettan.

2014 vann MFF med 2-1 borta och 3-2 hemma.

2016 vann MFF med 1-0 hemma och 3-0 borta.

I våras blev det 2-1 till MFF hemma på Swedbank Stadion.

Och ja, sviten håller även om man backar till 2004. Då blev det 5-1 till MFF hemma och 2-1 borta.

Inte för att matchen imorgon avgör kampen om SM-guldet. Men en ny seger skulle vara ett stort steg på vägen och det vore ju synd att bryta sviten.

MFF:s startelva kommer att bli väldigt intressant. När MFF tränade i fredags körde man med fyra olika startelvor. Två av dem var med en trebackslinje.

Givetvis var det ingen slump, särskilt som man flyttat träningen från plan 7 till de större ytorna inne på Malmö stadion.

Frågan är då bara om tanken var att man ska starta så mot Örebro SK, om det är ett alternativ som kan användas om matchutvecklingen kräver det eller om det är något man gnuggar på mest för framtida bruk?

Vi får se…

Man inledde i alla fall med Johan Dahlin – Andreas Vindheim, Lasse Nielsen, Franz Brorsson, Behrang Safari – Kingsley Sarfo, Erdal Rakip, Oscar Lewicki, Jo Inge Berget – Alexander Jeremejeff, Markus Rosenberg.

Efter ett tag ersatte Rasmus Bengtsson Brorsson och Mattas Svanberg gick in istället för Berget. Eftersom Jo Inge Berget har barnafödsel att tänka på i helgen och inte följer med till Örebro lär det alltså bli Svanberg från start.

Sedan gick man över till Johan Dahlin – Lasse Nielsen, Franz Brorsson, Rasmus Bengtsson – Andreas Vindheim, Erdal Rakip, Oscar Lewicki, Behrang Safari – Carlos Strandberg, Alexander Jeremejeff, Markus Rosenberg.

Även här gjorde man en liten förändring efter ett tag, Safari gick ut, Vindheim bytte kant och Svanberg kom in.

Ingen Bonke Innocent i någon av uppställningarna alltså. Med rätt matchutveckling känns dock läget väl tajmat för ett inhopp.

Vilken elva jag tror det blir? Trots allt den första med Svanberg och Brorsson. Men visst lockar tanken på 3-4-3 med möjligheten att ha med hela trion Rosenberg, Jeremejeff och Strandberg. Inte minst när Berget saknas.

Örebro SK blir jag inte klok på.

Det känns som om laget pendlar väldigt mycket i prestationerna, inte bara från match till match utan även i matcherna. På de sju senaste har ÖSK kryss, kryss, kryss, vinst, förlust, vinst och förlust. Det blir dessutom Axel Kjälls första match som huvudansvarig sedan han tagit klivet upp och ersatt Alexander Axén. Han har i alla fall flyt och får starta med en helt intakt trupp utan skador eller avstängningar.

ole1

En symbolisk MFF-dag med Mackan och lärlingarna

Egentligen var det meningen att MFF skulle väntat ytterligare ett par dagar till början av nästa vecka med att bekräfta Markus Rosenbergs kontraktsförlängning.

Men sedan kom man fram till att det redan var såpass känt att det var lika bra att inte hålla på det. Därför kom nyheten samma dag som det blev officiellt att klubben skrivit lärlingskontrakt med sex U19-spelare,

Svårt för lärlingarna att få uppmärksamhet då.

För även om stora delar av glädjen över kontraktsförlängningen tagits ut i förskott är det givetvis ett stort ögonblick i MFF-historien. Det räcker faktiskt med att titta på de ovationsartade hyllningarna på sociala medier för att inse. Eller ännu hellre, titta på Markus Rosenbergs kvalitet som spelare, ledargestalt och kapten. MFF är fortfarande ett bra lag utan honom, men varje minut han kan vara med tillför något och ger ett lyft. Enda undantaget i år är bortamatchen mot FK Vardar då han inte skulle spelat. Det var för tidigt efter skadeuppehållet.

Men med det sagt tycker jag faktiskt att det var perfekt tajming att de två nyheterna blev officiella samma dag. Symbolvärdet är givetvis väldigt stort när man inom loppet av några timmar först kan berätta att en 34-årig ikon med Stadionområdet som ett andra barndomshem förlängt och sedan tillkännage att man gjort klart med ett halvdussin nya lärlingar från de egna leden.

Det slår fast just vilken sorts förening MFF ska vara.

En klubb som satsar stort internationellt och nationellt med tunga nyförvärv utifrån.

Men samtidigt en plats där någon av huvudrollerna alltid ska reserveras för högklassiga återvändare med ett himmelsblått pulserande hjärta och där det finns utrymme för talangerna som hela tiden fostras i U17 och U19.

Sex nya lärlingar samma dag är ett nytt rekord!

Inte minst för att man i april lyfte upp Samuel Adrian och Pavle Vagic. Därför har MFF 2017 gjort plats för åtta nya lärlingar i en trupp där det redan fanns två (Teddy Bergqvist och Dennis Hadzikadunic, som skrev lärlingskontrakt hösten 2016). Och om inte Mattias Andersson stuckit till Juventus hade det garanterat funnits en A-truppströja för honom också.

Rätt få föreningar på MFF:s nivå gör så.

Ännu färre gör det med 457 miljoner i eget kapital.

Det är inget nytt. MFF har nästan alltid valt den vägen. Men många i MFF är stolta över att klubbens nuvarande ledning – både den sportsliga och den ekonomiska – inte bara upprätthåller utan snarare förstärker den traditionen.

Trots alla pengarna.

Men som jag antydde redan igår. Det är först när Malmö FF gör både ock, satsar eget OCH vågar använda pengarna, som man kan ta det sista steget och uppfylla målsättningen att etablera sig som Skandinaviens ledande fotbollsförening.

…………………………

Efter att ha sett nästan alla U19-matcherna och många av U17-matcherna på hemmaplan i år kan jag inte säga att jag är överraskad av att det blir Hugo Andersson, Felix Konstandeliasz, Anton Kralj, Mathias Nilsson, Laorent Shabani och Jakob Tånnander som får lärlingskontrakt från och med nästa år.

Jo, två saker hade jag knappast kunnat gissa:

1.) Att man skulle flytta upp så många.

Går det att ha upp mot tio lärlingar samtidigt på A-lagsträningarna? Efter att ha pratat med Daniel Andersson om den saken inser jag att svaret MFF ger på den frågan är ja. Truppen slimmas just för att man ska få plats med extra många unga från de egna leden och man bedömer att kvalitén på spelarna är tillräckligt hög för att tempot och annat inte ska bli lidande.

Några av spelarna kommer dock att lånas ut. Anton Kralj (Gefle IF) och Jakob Tånnander (Österlen FF) är det redan liksom Teddy Bergqvist (Åtvidabergs FF), vars lärlingskontrakt går ut.

Det lär bli 3-4 utlåningar även nästa säsong. Och då är det naturligare att låna ut spelarna som redan varit i A-truppen ett tag än de årsfärska lärlingarna. Om man flyttar upp någon och sedan lånar ut direkt tappar man nämligen den positiva effekten och boosten spelaren får det första året med A-lagsträning.

Samuel Adrian och Pavle Vagic hade inte fått utvecklingen de visade i våras om de lånats ut. 2018 kan det dock vara just en utlåning de behöver för att ta nästa kliv.

2.) Jag trodde inte att det skulle bli två målvakter, Jakob Tånnander och Mathias Nilsson.

Just nu har MFF – inkluderat Nilsson och Tånnander, som alltså blir A-truppspelare först nästa år – sex målvakter i seniortruppen: Johan Dahlin, Fredrik Andersson, Marko Johansson, Sixten Mohlin (!), Jakob Tånnander och Mathias Nilsson.

Det kommer man inte ha när säsongen kör igång. Då kommer det att vara tre på plats.

Så här tror jag att det blir: Marko Johansson skriver nytt kontrakt med MFF och lånas omedelbart ut igen, helst till Trelleborgs FF, MFF löser Sixten Mohlin från hans sista år på femårskontraktet och antingen Tånnander eller Nilsson lånas ut.

ole1

Mer muskler och mod av MFF

Med lite perspektiv kan den här sommaren visa sig vara vara en brytpunkt för MFF.

Lägger man den dagsfärska kontraktsförlängningen med Anders ”AC” Christiansen till de tidigare affärerna tycker jag att det här allt mer framstår som fönstret när Malmö FF plockade fram mer mod och faktiskt började använda pengarna som flutit in under Champions League-säsongerna!

1.) MFF har köpt för betydligt mer än man sålt.

Det var definitivt inte billigt att plocka in Johan Dahlin, Kingsley Sarfo, Bonke Innocent och Carlos Strandberg!

Visserligen fick MFF cirka 20 miljoner för Pawel Cibicki, men Tobias Sana gick gratis och pengarna för Johan Wiland, Pa Konate och Yoshimar Yotún är inte i närheten av att kompensera kostnaden för den tunga kvartetten man förstärkt truppen med.

2.) MFF har avstått möjligheten att sälja spelare och prioriterat att ha kvar dem i truppen.

Både på lång och kort sikt.

Det fanns ett stort intresse för Anders Christiansen. Från Israel, men efter vad jag förstått även från Spanien och MFF hade troligen kunnat sälja honom för en betydligt högre summa än man fick för Pawel Cibicki. Istället blev det en lång och säkert mycket dyr kontraktsförlängning.

Men ska man säkra fortsatt spel för Allsvenskans bäste mittfältare måste det få lov att kosta.

Anton Tinnerholm kunde också sålts i sommar. Det fanns ett stort intresse. Nu kommer han istället att gå gratis efter säsongen.

Med tio poängs ledning i tabelltoppen var det säkert även lockande att rea ut spelarna som bara har kontrakt den här säsongen och inte kommer att förlänga. Det har man inte gjort. Hösten är inte över och guldet ska säkras, så istället för att chansa med att det nästan säkert löser sig ändå har man valt att köra med både hängslen och livrem. Även det kostar.

3.) Det kommer snart att hända mer.

Plötsligt kan Markus Rosenberg vara MFF-spelare 2018 också. Går det i lås är det givetvis en högvinst när det gäller parametrar som kvalitet, prestige och moral. Men hur mycket Mackan än brinner för MFF så blir det en dyr lösning.

Även om nästan alla de övriga med utgående kontrakt kommer att lämna kan det dessutom snart frigöras utrymme för ytterligare ett par förlängningar. Att MFF vill skriva nytt kontrakt med Marko Johansson och fortsätta låna ut honom till Trelleborgs FF skrev jag redan för ett par dagar sedan, idag avslöjade Daniel Andersson att han i helgen ska träffa Felipe Carvalhos agent Terje Liveröd och med tanke på MFF:s status som en klubb som satsar på de egna spelarna hade det inte varit fel att säkra fortsatt spel för någon av Malmöiterna – Erdal Rakip eller Oscar Lewicki – på mitten.

Innan veckan är över kommer det även att bli klart vilka nya unga spelare från de egna leden som kommer att få lärlingskontrakt med MFF. Det beslutet är redan taget.

Jag tycker att det är bra att Malmö FF prioriterat det sportsliga högre än att till varje pris presentera ett bra bokslut på årsmötet, för det är rent krasst vad det handlar om.

Om MFF ska fortsätta att dominera i Allsvenskan och bygga vidare mot Europa måste klubben ha modet att använda pengarna de tidigare framgångarna gett. Det finns inga garantier, men jag tror att det hade varit lättare att slå ut FK Vardar om MFF inte varit så avvaktande och snåla i vinterfönstret.

Jag tänker i alla fall inte gnälla när bokslutet kommer att visa ett rejält minus.

MFF kommer ändå att ha massvis med pengar – fler än alla andra – kvar. MFF kommer också att ha en bättre trupp 2018 än i år. Inte minst när man fortsätter att vara aktivt på nyförvärvssidan i vinterfönstret. Det behövs åtskilliga fler nyförvärv. Situationen från i år med många utgående kontrakt kommer heller inte att upprepas. Jag tror att kontrakten som löper ut 2018 blir så få att man kan räkna dem även på en Kalle Anka-hand (fyra fingrar!). Lite skillnad mot i år när antalet utgående kontrakt var 13.

ole1