Propeller’n, örfilar och skador på nyckelspelare

Christoffer Ekmark

Kristianstad svarade för en synnerligen hedervärd insats nere i Skopje. Oavgjort hade räckt och när Henningsson kom helt fri med drygt fem minuter kvar för 26-26.
Istället kunde Vardar rinna iväg till gruppseger genom seger med 32-29.
Logiken övervann sagorna ännu en gång, trist nog.

Tyvärr delar hedervärda insatser inte ut några poäng. I så fall hade IFK slutat långt framme i den här turneringen.
Jag saknar ändå något specialdrag från IFK när de tvingas jaga. Som nu. 7-6-spel verkar inte ens finnas med i Lindgrens pärm.

Tack för spänningen Kristianstad.
Nu är det bara ligan som gäller.

Hur illa det är med Jerry Tollbring, som sträckte sig när han brände en straff, ska bli intressant att se.

***

Att se LUGI var på gränsen till obekvämt. Jag vet inte vilka det var i de lila tröjorna, men det såg inte ut som ett topplag, Simon Jepsson såg minst av allt ut som en blivande Flensburgspelare.
Juniormisstagen avlöste varandra och de stressade, naiva och direkt svaga avsluten när man befann sig i underläge var jobbigt att bevittna.
Och som om inte det vore nog. Vid underläge 7-12 så landade fyramålsskytten Alfred Jönsson olyckligt efter ett hoppskott. Någonting i foten gick sönder, det var alldeles uppenbart. Frågan är ”bara” hur allvarligt det är?
För när LUGI:s anfallsspel går i stå så är det Alfred som gör störst skillnad med sin fart, sitt mod och sitt skott. Med honom out – resten av säsongen? – försvagas LUGI mycket.

Över huvud taget reagerade jag tydligt på inställningen. Det finns inget enklare att upptäcka än bristen på glöd i ett par ögon. Och i den grenen vann GUIF-spelarna på knockout.

Jag vet inte om det var Alfreds skada som fick hemmaspelarna att på något sätt vakna mentalt. Axnér lyckades inte väcka dem från bänken eller via två tomeouter. Underläget i sig gjorde dem bara ängsliga. Men att se en av de sina skadas, det är sådant som väcker grottmänniskan i oss.

I andra halvlek blev LUGI:s tyngd mer värd än GUIF:s ettriga stegisättningar. Kombinerat med ett frejdigt kontringsspel så sprang man ifatt, förbi och kom undan med första halvlek.

Det gjorde man inte i Ystad…

***

Samma inställningsproblem var det tal om i Ystad. Fast flera resor värre.

Lojt agerande. Avvaktande, inspirationslöst och andefattigt agerande redan från första avkast. Det var mil från den anspänning som lag ska ha.
Hade jag varit en stor YIF-fan hade jag varit förbannad.
Att förlora på grund av individuella misstag, sportslig underlägsenhet eller ren otur är en sak.
Att förlora för att spelarna sin sin egen hemmahall vill mindre. Det är inte acceptabelt.
Att det sedan blev match av det trots 23-30, som blev 29-30 och en dryg halvminut kvar, var häftigt på sitt sätt. Men det berodde nog lika mycket på att Skövde redan satt sig i bussen och plockat fram grillchipsen.
Ystads IF har höga toppar. Men vääääldigt djupa dalar. Den här insatsen var rakt av örfilsvärdig.

***

Inställningsproblem var det dock inte tal om hos HK Malmö.
De satte ner foten direkt och brottade ner krisande Karlskrona hur enkelt som helst. Segern med 21-29 togs utan problem och jag fick även upp ögonen för två herrar som fått mer speltid i skadebergets skugga; Kassem Awad och Lucas Lidbeck. Den senare kan vi kalla för propellern. Inte för hans duschvanor, utan för hans stegfinter. Ni kommer snart att förstå…

Sydsvenskan avslöjade förresten att Pepsi, Mirsad Pecikoza, inte får fortsätta i klubben och PRO-avdelningen får en medlem mindre.
37-årige Mirsad ska dock fortsätta med elithandboll, och det gör han ju rätt i. Frågan är bara vart. Med ett år eller två kvar på den här nivån är det nog fetaste lönekuvertet som avgör.