Tidsmaskinen: Rio-Kalles självbiografi

Ole Törner gjorde ett antikvariatsfynd: Kalle Svenssons självbiografi ”Greppet Direkt”. Skriven av Georg Dahlin och utgiven av Nybloms förlag.

Ole Törner tjuvstartade sommarläsningen med Kalle Svenssons självbiografi ”Greppet Direkt”  – och han tyckte om boken.

Förr var sommaren en säsong för bokläsning.

Numera är det mest mobilen man tar med sig till balkongstolen.

Men en liten smak av gamla tider – i dubbel bemärkelse – fick jag nyligen när jag satte mig ner och läste ett antikvariatsfynd. Målvaktslegendaren Kalle Svenssons självbiografi ”Greppet direkt”, utgiven på Nybloms förlag och skriven av Georg Dahlin.

Jag gillade boken!

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Givetvis är den präglad av 50-talets språk och värderingar, men det får man ta. I min smak blir det dessutom för lite av HIF, Allsvenskan och vardagslivet och för mycket om landslaget och utlandsturnéer. Där känns det som om Georg Dahlin och förlagets önskan om att kunna sälja boken i hela Sverige fått för stort inflytande.

Men det positiva överväger ändå. Framförallt älskade jag de första kapitlen om starten i lilla Kullavägens BK, den tidiga övergången till Helsingborgs IF och de första ganska tuffa åren i den föreningen. Där får Kalle Svenssons berättelse verkligen liv och det framgår rätt tydligt att slumpen spelade lika stor roll som talangen på vägen mot Allsvenskan och landslaget.

14 år gammal hade Kalle Svensson ännu aldrig tränat eller spelat fotboll!

Han var visserligen målvakt i skollaget, men det var i handboll. Då mötte han Kullavägen-ledaren Bosse Ewald på gatan.

– Du Kalle, kan du inte stå i mål för oss på söndag? Vi ska spela mot Högaborg, men vi har ingen målvakt, berättar Kalle Svensson i självbiografin att Ewald frågade.

– Du kan komma upp på plan i kväll. Jag ska tala med Christian så kan han ha papper med sig så kan du skriva på med en gång.

Kalle Svensson hade ingen erfarenhet av övergångspapper heller. Men han lovade att bege sig till Kullavägens BK:s plan nästa träning. Han gjorde det, skrev på papperen som Christian – målarmästare SO Christiansson – sträckte fram, tog i hand och bytte om till träningen.

Efter bara en träning debuterade han sedan söndagen den 27 juni 1940 i en reservlagsmatch mot Högaborgs BK och släppte in sex mål när Kullavägen förlorade med 0-6.

Någon vecka senare gick det betydligt bättre när det blev 2-2 mot Hellas. Men när säsongen summerades hade Kalle stått i tio matcher, förlorat sex och spelat fyra oavgjorda. I kolumnen över insläppta mål stod det 33.

”Siffrorna 13-33 var talande både för min och kedjans svaghet. Dock kanske mest min”, konstaterar han i boken.

Det märks tydligt att Kalle Svenssons gillade Kullavägens BK där Bosse Ewald och SO Christiansson styrde allt. Gjorde allt också. Det var en förening utan resurser, men med småklubbsanda och god sammanhållning.

”Kullavägen var en förening utan pjåsk och dalt som fostrade pojkarna i en hård skola. När vi hade matcher borta och det inte var för avlägset fick vi cykla fram och tillbaka. Jag har redan pratat om Christian. Han var som en far för oss.”

”De yttre förhållandena var inte gynnsamma. Planen var ett stycke obruten mark – kantig och ojämn. Den låg på historisk mark uppe vid Ringstorp. Ett litet träskjul, egenhändigt timrad av Christian, var omklädningsrum. Utrymmet i kåken räckte inte till om hela laget var inne på en gång och för tvagning fick man hämta vatten från en brunn i närheten. Den som ville ha en dusch fick gå bort till brunnen och hala upp en hink vatten och slå den över huvudet på sig. Iskallt brunnsvatten var det gott om, men vi hade bara en hink.”

I jämförelse var naturligtvis livet i storklubben HIF borta på Olympia rena drömtillvaron. Fast det framgår tydligt att Kalle Svensson som 14-15-åring inte tänkte så långt. Inte minst när han andra året i Kullavägens BK efter 1-6 mot Hälsans BK blev petad och resten av säsongen ibland fick stå i mål och lika ofta vara utespelare. Han fick spela både vänsterhalv, högerback och centerhalv och längtade hela tiden tillbaka till positionen mellan stolparna. Sedan kom dessutom den extremt snörika och stränga vintern 1941-42 och det gick inte att träna fotboll någonstans för en klubb som Kullavägen. Hela den tiden höll Kalle därför istället igång kroppen med brottning i Bergania.

Tur det, för 1943 blev året då Kalle Svensson fick chansen i HIF. Fast det startade inte så bra. I slutet av mars förlorade Kalle och Kullavägen med 1-14 mot BK Drott! Men Kullavägens BK hade ett juniorlag också och i Kalles första match någonsin på Olympia – på lilla planen, men ändå – besegrade Kalle och company HIF med 3-1. Till slut vann Kullavägens BK hela serien (Hälsingborgsortens juniorserie). För Kalle blev däremot första matchen på Olympia även hans sista i Kullavägen.

Kalle Svensson stod nämligen i mål även för Norr i Helsingborgs Dagblads och Småklubbarnas allians stadsdelsfotboll. Råå IF, Eskilsminne IF och Högaborgs BK, plus lag från småklubbarna i Söder och Norr ställde upp förstärkta med HIF-spelare och Norr vann för första gången. Norr vann finalen med 2-1 mot Söder och Kalle räddade bland annat en straff. Direkt efter matchen kom Albin Dahl och Henry Kronholm från HIF bort till Kalle och bjöd in honom till att träna med seniorlaget.

I boken berättar Kalle att han i flera veckor drömde om Allsvenskan, landslaget och stora matcher, men samtidigt kände sig knuten till Kullavägens BK. Till slut tog han mod till sig och gick upp till HIF-träningen på Olympia. Det höll på att sluta med att det blev både hans första och sista träning.

”Från Kullavägen var jag van vid att man samsades om en boll vid träningen mot målet. Här hade man minst ett halvt dussin i arbete på en gång och det blev för mig en lustiger dans när bombardemanget började. Alla sköt. Så snart en boll kom i närheten av någon smällde han till.”

”Och så gjorde Nils Axelsson, den elegante högerbacken med den rena, hårda sparken. Och nog var den ren, den han klämde till med. Och nog var den full av kraft, och nog fann den sitt mål. Den träffade mig mitt på näsan och jag stöp som en slaktad oxe med blodet flödande nedåt hakan.”

”Vad hade jag i det här sällskapet att göra? Kanske hade Christian rätt när han sa till mig, då jag meddelade honom mitt beslut att gå över till HIF.

– Ja, jag vill inte avråda dig, men så mycket kan jag säga dig att du blir aldrig något i den föreningen.

Nej, det såg inte så ut. Det var en smäll som kändes och jag kämpade en stund mot näsblod och den manande rösten inom mig att gå tillbaka till Kullavägen. Någon av grabbarna kom bort till mig och frågade litet försmädligt om jag hade kvicknat till. Då steg mitt bättre jag fram och talade i mitt inre om feghet och morsgris och jag strök undan blodflödet med avigsidan av handen och sprang bort och ställde mig mellan stolparna igen. Och grabbarna fortsatte bombardemanget lika våldsamt som förut.”

Rätt snart efter – den 1 augusti – fick Kalle Svensson debutera för HIF i den allsvenska reservserien mot Halmia. HIF vann med 5-1. Redan veckan efter kom dock första förlusten när HIF åkte till Malmö och fick stryk mot MFF med 1-4.

Kalle fann sig dock snabbt tillrätta i HIF och han närmade sig A-lagsspel. Efter bara ett par månader började han dock på nytt att fundera på att lämna klubben. Folke Friis var HIF:s förstemålvakt när HIF fick nys om att Rune Ludvigsson som spelat för Gårda BK i Allsvenskan säsongen 1942-43 och gjort det bra gjorde lumpen på Berga strax utanför staden. Gårda hade åkte ut och HIF höll sig snabbt framme och värvade Ludvigsson. Friis petades och lämnade laget. Att få stå tillbaka för Ludvigsson hade Kalle inga problem med att acceptera.

”Jag hade ju bara varit med ett par månader. Jag var en liten pilt som kommit från en liten klubb, men Ludvigsson var en smidig, snabb och garvad herre.”

Då hände det som fick både Kalle och många andra att tveka om hans framtid i HIF. Efter bara fyra matcher fick Rune Ludvigsson armen avsparkad mot Halmstads BK. Istället för att satsa på Kalle tog HIF tillbaka Folke Friis.

i boken förklarar han känslan.

”Att en redan avtackad spelare skulle träda till där jag menat mig höra hemma!!

Och direkt höll sig en annan lokal klubb framme. I boken avslöjar Kalle aldrig vilken, men han beskriver hur det gick till och berättar hur nära det var att han sagt ja.

”Det ringde på min dörr. Utanför stod en av Alliansklubbarnas ledare med ett vänligt leende på läpparna. Han ville tala med mig. Ett par ord så där för oss själva, sa han. Jag förstod varför han kommit och bad honom stiga in och blev inte förvånad när han utan omsvep började tala om Friis.

– Det är inte rätt, sa han, att sätta in honom. Du har blivit förbigången Kalle. Det är vad du har. Och jag förstår dig såväl att du vill söka dig till en annan klubb som bättre uppskattar dig.”

”Min nye vän stannade länge och pratade mycket. Och när den vandrande talmaskinen äntligen stoppade lovade jag halvt om halvt att spela för hans klubb nästa söndag”.

Så kunde det blivit också, men ”den nye vännen” gjorde misstaget att skryta om sin lyckade värvning. Snacket nådde HIF, som agerade på uppstuds och Henry Kronholm skickade ut en i styrelsen och lagledaren för B-laget Helge Lindstedt att prata förstånd med Kalle Svensson. Tiden var dock knapp.

”Patrullen knackade på min dörr på lördagskvällen innan den beramade matchen för småstadsklubben. Det blev ett långt parlamenterande, kompletterat med mer eller mindre djupsinniga utläggningar om min ungdom och oerfarenhet, om faran att låta mig lockas av fagra löften, om HIF:s möjligheter och den gloria som väntade mig i denna förening.”

Kalle lovade inget utan sa att han ville sova på saken. Nästa dag hade både HIF och småklubben match. På Olympia! Det första som hände när han kom upp på idrottsplatsen var att han mötte ledaren för den uppvaktande klubben, som påminde om löftet. Sedan kom Helge Lindstedt och sa:

”- Var nu inte dum Kalle. Gå in och klä om dig, sa han. Grabbarna väntar på dig. Skynda dig nu.

Jag vände mig till mannen på andra sidan och sa att jag ville fortsätta att spela för HIF, men att jag skulle återkomma till honom om det inte blev någon ändring där. Och med det beskedet skildes vi.”

”Mitt tydligt visade missnöje med sakernas ordning tog skruv. Jag blev kvar i HIF och redan den 27 februari övertog jag Friis plats i A-laget i en match mot Drott. Sedan omväxlade vi båda att stå i mål till den 1 juni då jag efter ett möte med en dansk kombination fick ensamrätt till platsen”.

Fyra dagar senare debuterade Kalle Svensson i Allsvenskan, den 4 juni borta mot AIK i den näst sista omgången i den säsongens serie. Och Kalle var rejält nervös.

”Jag hade knappast ro att sitta stilla i omklädningsrummet utan vandrade fram och tillbaka. Pojkarna var inte av det medlidsamma slaget. De skojade friskt med nykomlingen och hans darrande nerver och gjorde det inte bättre med sina mer eller mindre målande beskrivningar över hur besvärlig Råsundapubliken kunde vara för att nu inte tala om att AIK var ett lag som det inte var lätt att möta borta”

”Nåja gliringarna var inte så illa menade. De var kanske på många håll bara ett medel att dölja den egna nervositeten. Jag måste säga att i samma ögonblick jag sprang in på planen var det som om all nervositet och ängslan blåste bort.”

Det gjorde poängen också. AIK vann med 2-0 och ur ett modernare perspektiv, med betoning på mentala förberedelser och lagsammanhållning var nog Kalle Svensson lite väl förlåtande mot sina lagkamrater när han beskrev just den matchen i boken.

Men bakom HIF- och landslagslegendaren Kalle Svenssons karriär fanns det alltså minst ett par personer som spelade en direkt avgörande roll för att det överhuvudtaget blev en karriär: Bosse Ewald som fick honom att böra spela fotboll, ”Christian” Christiansson som tog fick honom att fastna för sporten i Kullavägens BK och B-lagsledaren i HIF Helge Lindstedt som mer eller mindre gav honom order om att välja att fortsätta i HIF.

Ole Törner