Sjunnesson vill se fler tjuvtricks på planen

Sven Sjunnesson undviker domarna före avspark.             
Foto: Christoffer Ekmark

Sven Sjunnesson är en av Skånes mest meriterade tränare med ett förflutet i en mängd olika föreningar.
Just nu är han i färd med att ta det sista stora steget till att bli PRO-tränare – samtidigt som han är i färd med att föra upp LB07 i Allsvenskan.

När bestämde du dig för att bli tränare och varför?
– Det var som 20-åring. Jag var intresserad av yrket och gick mina första utbildningar redan då. Jag spelade själv fotboll (forward) som junior i MFF, sedan i Kirsebergs IF som målvakt under Tom Prahls ledning. Jag tog över mitt första lag i början av 90-talet, det var för drygt 30 år sedan. Det första seniorlaget Oxie IF, men innan dess tränade jag faktiskt Daniel Andersson i Bjärreds juniorlag. Bjärreds juniorer var väldigt framgångsrika tack vare sin sammanhållning.
– Jag kommer ihåg när vi skulle möta Malmö FF:s juniorer utanför Malmö Stadion. Daniel Andersson var på ett landslagsläger på Island, men han ringde till mig och tog ett tidigare flyg hem för att inte missa den matchen. Vi vann med 2-0. Daniel var den typen av spelare som hade den där vinnarinstinkten på alla sätt. Han har betytt mycket för mig.

[ad_dropper zone_id=”1155″]

Vilka utbildningar har du gått och hur mycket tid har det tagit?
– Jag gick först steg ett till fyra i den gamla skolan. Just nu går jag Pro License på Bosön − den högsta nivån man kan nå. Jag blir klar 2017 i november. Egentligen är det tio år för sent för mig, jag är ändå snart pensionär, men det är ju en merit och man lär sig väldigt mycket.
– Förr var utbildningen indelad i olika block: fysik, styrka och fotboll. Idag är alla bitar integrerade.

Och på tal om Daniel Andersson… Han sökte till samma utbildning, men kom inte med. Han blev arg när han hörde att jag accepterats till utbildningen, men det får han allt ta.

Hur tror du att dina spelare uppfattar dig som tränare?
– Som oerhört engagerad och aktiv. Att jag tar väl hand om dem. Men även som en jobbig tränare. När det är match blir jag intensiv, nästan oförskämd. Det är ett problem när man tränar damer och jag övar på att tänka på hur man delar ut kritik. Lyckligtvis har vi högt i tak i omklädningsrummet och där kommer det en del kritik mot mitt sätt att vara ibland. ”To much Sven Sjunnesson”.

Hur privat är du med dina spelare och hur viktigt är det att hålla ett avstånd?
– Jag är inte alls privat med dem och tycker att man ska skilja på fotboll och det sociala. Jag är fullständigt motståndare till att ha kontakt med spelarna på Facebook exempelvis. Kanske är man lite old fashion, men jag föredrar att vi har individuella samtal.

Vad är mest effektivt på elitnivå? Att anpassa en tränare efter laget – eller anpassa laget efter en tränares bestämda spel- och träningsfilosofi?
– Att anpassa tränare efter laget, som i sin tur anpassar sig efter ungdomssektionen som i sin tur anpassar sig efter klubben.Den röda tråden ser man för sällan inom svensk fotboll idag. När klubbar ringer till tillgängliga tränare frågar de snarare om lönefrågan heller om fotbollsfilosofin. Och det borde ju ligga i tränarnas intresse också att komma till en klubb som passar dem.

Vad är viktigast för att vinna respekt hos dina spelare?
– Trovärdighet och att man är ärlig, klar och tydlig. Inom herrfotbollen kan man vara lite rakare mot spelarna än inom damfotbollen, på gott och ont, men på den här punkten är det lite olika inom dam- och herrfotbollen.

Hur hanterar du en situation där en spelare ”kört fast” och tydligt underpresterar för att denne har det jobbigt i privatlivet?
– Ofta så kan jag upptäcka själv när en spelare inte är sig lik och då får man ju först se om personen ifråga är villig att öppna sig. Oftast är det inte ett problem. Andra gånger kommer spelarna direkt till mig. Nyligen hade jag en spelare som fått ett dödsbesked kring en familjemedlem på morgonen, men ändå ville spela matchen senare samma dag. Jag tyckte inte att det var en dålig idé, på den här nivån är tjejerna så otroligt proffsiga, och det visade sig att motgångar av den kalibern inte gjorde henne sämre som fotbollsspelare. Men varje situation är unik.

Hur hanterar du, på och utanför planen, en spelare som är väldigt ung, säg 16 år, men är extremt mogen i sin roll. Spelaren gör snabb succé på planen och kanske rentav blir styv i korken?
– Då är jag rak och tydlig. Jag berättar att det inte funkar med divafasoner när man bara är en i mängden och jag gör det via ett enskilt samtal. Sådana här gånger vill jag inte råskälla på dem ute på planen. Jag vill ge dem möjlighet att rätta till det. Som ansvarig tränare vill jag ta det först, helst innan det luftas inom gruppen.

Vad kräver du av en lagkapten och hur viktigt är det att ha en ledare på planen och inte bara dig utanför sidlinjen?
– Jag kräver att kaptenen ska hålla ihop gruppen, samla dem inför matcher och vara ett föredöme på planen. Kaptenen ska kunna prata med nya spelare i gruppen och kommunicera ute på planen. Just det senare vill jag att fler spelare gör. Generellt är kaptenen dock ingen jätteviktig pjäs för mig − snarare kan det vara mer viktigt för den som blir kapten. Om jag väljer rätt person så växer den människan med sin uppgift, både på och utanför planen.

Efter fem raka förluster, hård kritik i media och från läktaren samt viss oro i gruppen. Hur agerar du som tränare och ledare för ditt lag på träningarna? Många brukar i det läget prata om att ”jobba med grunderna”.
– Man går tillbaka till basics på många sätt, visst. Men det viktigaste tror jag är att spela ännu mer fotboll i det skedet. Och jag skulle tro att tjejerna i mitt lag också skulle vilja det hellre än att göra någonting annat. De är så väldigt lyhörda och vill bli involverade och prata om situationen.

Efter fem raka segrar. Flyt med marginaler och imponerande spel. Hur behåller du skärpan och aggressiviteten i laget?
– Svårare fråga. Jag kan nog bli dömande och mer krävande − trots att de presterat. Jag blir rädd att de ska gå ner sig. Där skulle jag vilja att man behåller samma typ av träning, för man får inte bli för krävande − samtidigt som laget ska hålla nivån.
– När man har fem raka segrar kan det bli mentalt negativt om man går ut och pratar om att ”vi närmar oss en förlust”. Jag vill hellre utveckla det som varit bra och ta med det vi måste göra bättre. Jag upplever att det i sådana situationer blir mer nonchalans på herrträningar − då får man stämma i bäcken.

Hur mycket försöker du att kommunicera med domaren och varför?
– Ouch, detta är min akilleshäl. Numera försöker jag att inte kommunicera alls. Tyvärr har jag fått ett par streck i domarnas böcker på grund av mitt förflutna. Efter ett rätt harmlöst utfall senast fick jag domaren på mig direkt, det kändes bara löjligt när de skulle markera.
– Numera försöker jag att nonchalera domarna innan avspark. Jag hälsar inte ens på dem. Det är mitt sätt att inte blir involverad. Det är ju inte trovärdigt om jag först ska hälsa på dem, sedan skälla lite under match och sedan tacka på dem efteråt. Överlag tycker jag inte att domarna i Elitettan håller måttet. De utövar sin makt på felaktigt sätt.

Med jämna mellanrum läser man i media om besvikna spelare som petats och kommenterar det med ”jag har inte fått någon förklaring”. Hur mycket pratar du med vederbörande innan du kännbart minskar speltid för en spelare?
– Jag pratar någon gång med varje spelare varje vecka om deras situation i allmänhet. ”Tänk på det, hur känner du om det” och så vidare. Om jag bänkar dem tar jag alltid det på träningen innan så hon får veta i god tid. Jag lägger ner kraft och energi på den här punkten. Sedan kan det vara så att jag vill få ut max av spelarna på olika sätt i olika matcher. Som när en av våra spelare gjorde hattrick − och matchen efter satt på bänken. Jag gav henne min förklaring att vi stod inför en annan typ av match och spel och hon köpte min förklaring utan att acceptera det. Sedan kom hon in efter 60 och gjorde tre mål.

När Ole Gunnar Solskjaer i slutet av en match för Manchester United gjorde en 70-meterslöpning för att i sista språnget fälla en fri motståndare utanför straffområdet blev han utvisad, men säkrade segern för sitt lag. Publiken hyllade honom – men tränaren Alex Furgeson skällde ut honom och bötfällde (!) honom för att inte ville att klubben skulle bli förknippad med den typen av insatser. Så vad är viktigast? Att vinna fult eller att förlora med ”värdighet”?
– Förlora med värdighet. Men jag tror ändå inte många hade gjort annorlunda som spelare i den situationen. Och jag hade knappast gjort som Ferguson. Men sedan är det det här med fula trix på planen… Med tjejer är det oftast lite för snällt. Jag vill gärna efterlysa mer ”tradighet” på plan. Inte fula, eller råaa tendenser. Vill att de har mer trix för sig. Som att bli ännu tydligare med att de inte gillar sina motståndare och går längre för att visa det..

Till sist. Vad gör dig lycklig som tränare?
– Jag vurmar för ungdomsfotbollen, så att se spelare utvecklas och sedan se dem i större sammanhang är det som driver mig. I LB07 är den äldsta 25 år och den yngsta 16 – det är fantastiskt se dem jobba ihop.

Christoffer Ekmark

FAKTA

Namn: Sven Sjunessson
Ålder: 58
Familj: Sambo
Bor: Västra Hamnen
Tränar nu: LB07 i Elitettan, ungdomsansvarig i föreningen.
Tränare som inspirerat mig: Roy Hodgson, Bob Houghton och Tom Prahl. Tom är krävande, klar o tydlig samt disciplinerad.
Favoritmusik: Van Morrisson.
Favoritbortamatch: När jag som ungdomstränare i MFF hade hand om deras 86:or. Vi vann inomhus-SM i Falun med bland andra Marcus Pode, Rasmus Bengtsson och Labinot Harbuzi…
Paradrätt i köket: Spagetti och köttfärssås
Blir arg: När man inte tar hand om de gamla i Sverige, när de tvingas ligga i korridorer för att det inte finns sjukhustider. Det är katastrofalt.
Blir glad: När jag ser barn som leker och skrattar.