Nedslag: Inte mycket att klaga över

IFK Klagshamns läktarkultur duger högt upp i seriesystemet.

Vackra dräkter.
Vackra fans.
Vackra burgare.
Och en anständig fotbollsmatch.

Klagshamns IP, div 5 södra
IFK Klagshamn-Bunkeflo FF 3-0

Bunkeflo FF kom till division fem-derbyt mot IFK Klagshamn med blott en avbytare till utespelarna på bänken. Det brukar inte vara något positivt på den här nivån, där det sällan eller aldrig finns tolv par fräscha ben i slutskedet av matcherna.

Därför handlade det för Klagshamns del om att nöta ner motståndet – vilket man också gjorde. Tålamod tålamod tålamod.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Bunkeflospelarna stångades i försvaret och skapade även en och annan målchans i en händelsefattig och stelbent fight, men sista 20 minuterna avslöjas det alltid vilka som gjort de extra löppassen i februari och vilka som avslutat tidigt för att sätta sig i bastun, klämma en öl och lyssna på sista hockeyperioden på radio.

I den 72:a minuten fick Julius Olsson skottläge två-tre meter utanför det centrala straffområdet. Plötsligt orkade försvararna inte fram för att blockera skottet – som seglade in i bortre burgaveln. 1-0 och schack matt.

För från den stunden och framåt handlade det mest om hur stora segersiffrorna skulle bli. I slutminuterna kunde hemmalaget flera gånger kontraslå på den harmlösa och osynkroniserade Bunkeflooffensiven. Tvåan kom och trean kom också så småningom.

På läktaren jublades det förstås högt. Och högst av alla jublade den magnifika, välorganiserade och passionerade hemmaklacken. De tvu unga gentlemän som utgjorde IFK Klagshamn Ultras höll igång med hejarramsor, ståtligt flaggviftande och allmänna motståndarpsykingar i 90 minuter. Inte ett knallskott, inte någon olaglig pryoteknik. Dessutom visade de äkta supportermoral när de minsann ställde sig på ”södra stå” – så långt bort från matchplanen man egentligen kan komma. Ingen finlir på långsidan inte.

Minen på bunkeflospelaren som drog en frispark tio meter över ribban och fick höra ”Satellit, satellit – ååååh åååååhåhåh – som en satellit, högt upp i det blåååååå”. Den minen glömmer jag aldrig.
Christoffer Ekmark

BETYG PÅ BESÖKET:

Underhållning: 3
0-0 i en dryg timme är ju inte någon födelsedagsfest hos ett damvolleybollag på julafton med fri bar – men det small i närkamperna och till slut kom ju också målen.

Underlag: 4
På den mycket mysiga idrottsplatsen bjöds det på en Camp Nou-liknande gräsmatta. Hård och lite oberäknerlig på sina ställen, javisst, men ändå en fröjd.

Publikplats: 0
Ett par fjuttiga och skrangliga bänkar som alla var upptagna. I Klagshamn råder uppenbarligen ståplatskultur.

Domarna: 2
En av linjemännen hade långärmat denna varma sommareftermiddag, ajabaja. Huvuddomaren fick inte mycket hjälp och tog flera spelare i örat för efterslängar och snicksnack efter avblåsning. Å andra sidan får man skylla sig själv lite när man lägger ribban högt i matchinledningen.

Matchställ: 5,5
Wow! Bunkeflo påminde lite om MFF:s nuvarande bortaställ och hade stora skuggade siffror á la 90-tal på ryggen. Och Klagshamn. Mon dieu! Blågula kopior av svenska landslaget, men utan krusiduller och blott ett klubbmärke på bröstet. Lagom tighta tröjor och slimmade moderna siffror på ryggen.

Musiken: 1
Ingenting. Lite trist. Publiken var på lite partyhumör.

Korven: 3
En redig kolgrill – men ingen korv. Hamburgarna höll mycket högklass och på tillbehörsbordet saknades ingenting.
För hamburgarmuppar var det världsklass, men detta är ju en korvruta. Vi vill ha korv. Släng på ett par bratwurst, fixa lite egen räksallad och fram med Jonnys söststarka – så blir det Bosse Larsson betyg.

Parkering: 4
Nära och gratis. Strålande.

Dasset: 0
Hänvisad till sporthallen mittemot IP erbjöds jag en knarkarkvartmugg utan charm, dofttvål eller hygien. Jag vände i dörren. Så desperat var det länge sedan jag var, typ när magen kapsejsade efter ett besök på en misstänksamt billig indisk restaurang i Kazan 2004. É ni goa eller?

Betygskala:
6- Bosse Larsson-klass
5 – Världsklass
4 – Mycket bra
3 – Vi är nöjda
2 – Njaaaa…
1 – Ålahueklass
0 – 031-klass