Martin Prahl: Fotboll och rock’n roll

Tom Prahls son Martin har slagit in på pappas bana – numera är han tränare i Skabersjö IF i division fem.

En elitfotbollstränare som pappa och en musiklärarinna till mamma. Inte så konstigt att Martin Prahl blev en fotbollssparkande rockmusiker.
Och nu även tränare…

Att det skulle bli fotboll i Martin Prahls liv. Ja, det förstår ni säkert alla varför. Har man Tom Prahl som pappa borde rimligtvis intresset infinna sig tidigt.
Idag är 36-årige Martin Prahl huvudtränare för ”Di skånske brassarna” − Skabersjö IF i division fem. Men den här historien tar sin början i mitten av 1980-talet.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Hur var det att växa upp med Tom Prahl som farsa?
− Jag hade en väldigt bra uppväxt här i Svedala. Pappa har en sida utåt där han är väldigt proffsig, noggrann, kunnig och påläst. Det har smittat av sig på mig och min syster som båda är av typen som inte gör någonting halvdant. Det kan vara rätt så jobbigt att leva så ibland, men vi blev sådana.
− Sedan är han en man med mycket humor som kanske inte alltid märks utåt. Han var väldigt kärleksfull och varm som småbarnspappa, även om man som ung om någonting saknade tiden. När det kom till fotboll var han ju annorlunda på det viset att han inte såg lika många matcher som de andra papporna i laget när jag som knatte lirade i Svedala IF. Det har vi pratat en del om senare när jag blev större.
– När andra föräldrar verkligen såg sina egna barn och lyfte dem så var Tom mycket mer realistisk och höll en nere på jorden. Det är sådan han är och alltid har varit. När man tänker efter så är många av dem som lyckats hela vägen de som haft föräldrar som verkligen trott helhjärtat på sina ungar.

På något naivt romantiskt sätt?
− Ja, lite så. Som ung kände jag att pappa borde ha berömt mig mer. Han var väldigt realistiskt och sa att jag kunde gjort si och så istället. Samtidigt ville jag ha mycket konstruktiv kritik.

Musikintresset kommer dock från mammas sida?
− Ja. Musiken är en sådan stor del av hennes liv, även om hon är en bättre pedagog än musiker. Hon var mer uppmuntrande som förälder, men samtidigt väldigt noggrann − vilket hon för övrigt fortfarande är i yrket som pianopedagog.

Dina egna musikaliska uppvaknanden?
− Jag började spela fiol och trummor som femåring. Sedan upptäckte jag tidigt Bon Jovi och Europe. Min första Bon Jovi-skiva, Slippery When Wet, köpte jag som sexåring. Svensk musik var för mesigt tyckte jag då.
− Sedan blev det hårdare och hårdare musik. Jag började spela gitarr och gick musikgymnasiet i Halmstad.

Trots att det väl fanns fotbollsgymnasium redan på den tiden?
− Mmm. Men jag har alltid känt mig mer som en estet än någonting annat.

När började du att skriva egen musik?
− Som 15-åring. Det började med pop/rock, därefter blev det depprock under de sena gymnasieåren och sedan även lite metall faktiskt. I grund och botten är jag en klassisk hårdrockare.

Hur var det förresten att gå i plugget och ha både morsan och farsan som tränare?
− Många har frågat det, men det var aldrig några problem alls. Jag fick alltid bra betyg och ingen runt omkring kunde säga att jag inte var värd dem.

När kände du att din musikkarriär började lyfta?
− När jag satsade som mest på fotbollen höll jag bara igång på skoj. Men när jag lite senare i livet som 26-åring flyttade till Malmö och började spela i IFK Malmö fick jag kontakt med två musiker som ingick i ett band som hette Act som spelade någon slags symfonirock. Thomas Erlandsson och Ola Andersson − de hade varit mina idoler när jag växte upp. Det var otroligt fräckt och bara att få spela med så skickliga musiker gav mig lusten att utforska musiken ännu mer. När jag senare blev arbetslös efter att ha utbildat mig till lärare skippade vi duttandet med att producera demos. Istället gjorde vi en hel platta med ett gäng låtar som jag hade jobbat med ett bra tag.

Sweden Rock. Utan skivbolag i ryggen började Martin att bryta mark genom att skicka ut plattan till olika tidningsredaktioner. Dessutom promotade han skivan på olika sätt via MySpace på internet.
− Plötsligt fick jag ett svar från musiker i USA som ville samarbeta, Joey Vera som spelat med Anthrax. Senare skulle det visa sig att han snodde ett av mina riff till sig egen musik…
2011 kom alltså debutalbumet ”Through the dark” vars samtliga låtar är skrivna av Prahl − som dessutom spelar de flesta instrumenten själv. Med ett sexmannakompband blev det även en del spelningar.
− Det lyfte till viss del. Vi spelade bland annat på Sweden Rock och turnerade två gånger i Skandinavien med Levellers, ett stort engelskt band som till och med har en egen festival ”Beautiful Days” där vi var och lirade inför 15 000 personer.
Album nummer två blev Martin Prahls Skelter Wheel och därefter kom River Ocean Wide.

Vart är du idag i musikkarriären?
– Musiken har fram tills det sista året varit prioritet ett. Nu är mest vid sidan av som jag skrivit en del låtar åt mitt eget projekt Martin Prahls Skelter Wheel. Jag ska upp till Varberg direkt efter den här intervjun och spela in i fyra dagar. Blir vi klara i tid som jag tänkt mig ger jag ut mitt fjärde album i höst. Det blir en 80-talsinfluerad platta.

Drömmen?
– Att någon gång få en hit för de stora massorna. Annars skulle jag vara nöjd med att få spela på Sweden Rock en gång till.

I sin fotbollskarriär var Martin en ”Early bloomer”.
– Jag nådde division ett som senior, i IFK Malmö. Jag spelade även mycket i gamla tvåan med Leikin, Höllviken, Ystads IF, Jönköpings Södra och Nike.
Martin var den välstammade talangen. Som 17-åring gjorde han till och med ett framträdande i det svenska juniorlandslaget. En dubbellandskamp utanför Birmingham blev dock den enda smak på landslaget som Martin skulle få.
– Jag var tidigt utvecklad och spelade mycket i juniorallsvenskan och öste in mål där. Som 16-åring spelade jag med dem som var tre äldre.

Tufft i Halmstad. Flytten hade då nyss gått från Trelleborgs FF till Halmstads BK – där pappa Tom var tränare.
– I Halmstad hade jag ett seniorkontrakt under tiden då de var rätt överlägsna i Sverige, år 2000. Jag gjorde flest mål i B-laget, men när en sådan spelare som Henrik Bertilsson satt på bänken i A-laget var det inte så lätt att ta en plats… Det var stentufft.

Känner du att det fanns en brytpunkt i din karriär där elitsatsningen gick åt ”fel” håll?
– När jag inte fick förnyat kontrakt i Halmstads BK av Janne Andersson och pappa Tom, 2001.
– Då blev jag väldigt besviken. Det var svårt.

Hur uppmärksammat var det att din egen farsa gav dig nobben och ”sänkte” din karriär?
– Inte speciellt mycket. Jag var femte-sjätte valet som forward, så det var ju inte så konstigt egentligen. Men det var jobbigt att accepetera att man inte fick det där förnyade kontraktet. Det var jobbigt i många år…

Vad hade du för alternativ då? Det fanns ju fler lag i Allsvenskan?
– Jag ville spela seniorfotboll, och någonstans kände jag att jag inte räckte till på den nivån. Men jag hade gärna velat haft ett år till för att fortsätta elitsatsningen. Nu blev det som det blev och jag fortsatte i J Södra i ”gamla tvåan”, men det blev aldrig någon riktig elitsatsning efter det.

När kom tankarna på att bli fotbollstränare?
– Mina föräldrar var idrotts- och musiklärare och tidigt bestämde jag mig för att bli någonting annat. Idag är jag idrottslärare, musiker och tränare…
– När jag bestämde mig för att satsa på musiken som 29-åring blev det ett flera år långt uppehåll från fotbollen. Men när vi flyttade tillbaka hit till Svedala kände jag att jag ville hålla igång kroppen på något sätt. Sedan frågade ”Röde Ruben”, Ruben Svensson – IFK Göteborgs-profilens son som var tränare i Skabersjö om jag var intresserad. Jag försökte hålla en låg profil, men de tyckte det var kul att bolla idéer.

Ömmande hälsenor. Tanken var att göra comeback enbart som spelare… Men att comebacka som 35-åring efter sex års uppehåll är som att utsätta kroppen för en slags bitterljuv tortyr. Det är kul på planen, men priset kommer när man ska försöka stiga ur sängen dagen efter är högt.
– Jag fick väldigt ont i mina hälsenor. Jag var jättepeppad för att se om jag kunde göra en okej säsong, men det blev bara några få matcher på voltaren. När det sedan blev sommar var tränaren tvungen att sluta och då fick jag frågan om jag kunde ta över. Så jag tänkte: ”varför inte?”. Så nu är jag bara tränare – inte spelare.

De flesta som ställer sig själv frågan ”varför inte” brukar finna väldigt många skäl. Hur mycket jobbar du civilt?
– Jag är heltidsanställd idrottslärare.

Så… Du är musiker, familjefar, lärare och fotbollstränare på samma gång. Kan du förklara för oss dödliga hur du får ihop det?
– Det får jag kanske inte alltid… Men, träna ska jag göra på något sätt ändå och att cykla ner till Gamla IP i Svedala och hålla i en träning två gånger i veckan funkar. Det är inte heldagar som i division ett och två.

Martin Prahl med barnen.

Martin Prahl med barnen.

Ah, du menar att man på den här nivån kan ta det som det kommer?
– Nej, ändå inte. Jag lägger enormt mycket tid på detta. Jag kom in på UEFA B-utbildningen som jag gick tillsammans med bland annat Joachim Björklund och Micke Dahlberg. Många av dem kände igen mitt namn från musiken och det kändes stort.

Vad blir du mest stolt över? När någon känner igen dig som tidigare juniorlandslagsspelare eller när någon känner igen dig som musiker?
– Det vet jag inte. Men jag är personligen väldigt nöjd med vad jag skapat inom musiken – även om den inte lyft ordentligt.
Tillbaka till tränarrollen.

Målet: Bli bättre. Skabersjö IF har samtidigt firat goda sportsliga framgångar. Laget är bäst i kommunen med häng på en kvalplats till fyran – och gick dessutom långt i DM där man förlorade knappt på bortaplan (1-0) mot division ett-laget Landskrona BoIS. En match där man hade flera chanser att skaka om den gigantiska svartvitrandiga favoriten.

Vad har du får målsättningar med Skabersjö denna säsong?
– Klubben har ingen uttalad målsättning. Ifjor på våren var klubben nära att läggas ner. Klubben hade inga pengar och laget kämpade i botten, men tillsammans lyckades vi vända på steken. Målsättningen nu är bara ”att bli bättre”.

Men Svedala är en ort som är vana vid att ha sitt bästa lag på högre nivå än i femman. Nu är Svedala IF på väg att trilla ner i sexan…?
– Javisst är det så att Svedala ska ha ett lag på högre nivå och för SIF:s del så tror jag att man löser sin situation till slut. Föreningen har gott om pengar och de har valt att satsa på ett nytt klokt sätt med fler spelare från de egna ungdomsleden. Efter mycket strul, där flera av deras bästa spelare gick till oss, verkar de vara på gång igen.
– För vår egen del ska vi kriga om en kvalplats och når vi dit ska vi ha utvecklats såpass mycket att vi känner att vi har en réell chans.

Hur fungerar det när Tom Prahl dyker upp på matcher där du coachar?
– När vi går av planen i halvtid hugger han mig på vägen till omklädningsrummet. ”Tänk på det och det” mumlar han och just i den stunden är man så inne i sin egen bubbla att man antingen redan tycker att det är självklart eller inte bryr sig. Efteråt visar det sig att han hade rätt i allt…

Den viktigaste, och mest självklara, frågan återstår. Vad spelas det för musik i Skabersjös omkldäningsrum? Säg inte Swedish House Maffia.
– Haha, jo det spelas nog. Det och Hasse Andersson… Men inför senaste matchen spelade jag ”Var är vargen” med Imperiet och då vann vi – så det kommer jag att fortsätta med.

Snyggt! Men – ingen ACDC?
– Nja, när jag var yngre var det mest Springsteen och Imperiet som de hade i Kirseberg. För övrigt den klubb som Tom slog igenom i.

Vad är det bästa med att vara nere på divison fem-nivå annars?
– Personligen älskar jag alla dessa mysiga idrottsplatser som man kommer till. Jag avskyr de moderna konstgräsplanerna som inte har några träd eller så runt omkring. Gamla IP i Svedala är en sådan där mysig liten idrottsplats. Man blir glad av att komma dit.

Christoffer Ekmark

FAKTA:
Namn: Martin Prahl
Ålder: 36
Bor i: Svedala
Tränar nu: Skabersjö IF, div 5
Tränare som inspirerat dig, förutom pappa Tom: Lars Lagerbäck, Antonio Conte, Mats Belfrage och Jan Andersson
Favoritmusik: Klassisk rock
Favoritbortamatch: Min första seniormatch var mot ett ryskt lag på ett träningsläger i Turkiet, jag fick hoppa in och gjorde två mål. Första riktiga seniormatchen var på Kopparvallen i Åtvidaberg och mitt Jönköpings Södra ledde med 3-0 efter en kvart – och jag hade gjort ett av målen.
Paradrätt i köket: Spagetti med köttfärssås (intygar dottern), pannkakor och en karré vid grillen.
Blir arg: när jag ser politikerdebatter
Blir glad: när mina barn skrattar och är lyckliga – och när jag känner att jag kommit på en bra musikidé.