Liten utställning bättre än inget

En liten utsällning om supporterlivet kring Malmö FF finns just nu att beskåda på Malmö museer.       Foto: Ole Törner

En del av helgen använde jag till att vandra runt i Malmö museum, i delen som kallas Teknikens och Sjöfartens hus.

Jag passade givetvis på att kolla in massor av det som finns att se, gamla bilar och flygplan, en ubåt man kan kliva ner i, gorillaskelett, reklambilder från förr, båt-modeller och allt möjligt man kan tänka sig plus en del man inte hade trott sig hitta. Men det egentliga ärendet jag hade var att studera minutställningen ”Den 12:e spelaren” där Malmö museum dokumenterat supporterlivet kring MFF. Det har man gjort både ur ett nutida och ett historiskt perspektiv, med bland annat djupintervjuer med tolv utvalda supportrar, bilder av Matilda Thulin och Matsu Pamucina samt ett urval föremål som man lånat in av en par av personerna man intervjuat.

[ad_dropper zone_id=”1155″]

Det låter bra. Men det lovar mer än det ger.

Problemet ligger nämligen i att utställningen mer än väl lever upp till namnet mini. När resten av museet är ett myller av föremål, intryck och upplevelser är MFF-utställningen så sparsmakad att den känns som en liten tummetott i en gigantisk klädkammare. Rätt ytlig är den också. Mycket av informationen på tavlorna är så allmänt hållen, kortfattad och självklar att det knappast behövts ett akademiskt arbetssätt för att plocka fram den.

Ett par exempel:

Utställningen berättar kort att MFF Fan Club bildades 1973, hade sin storhetstid kring Europacupfinalen 1979 och upphörde under 80-talet. Sedan berättar man lika kort att dagens MFF Support startade som Edwards Pack på 90-talet. Jag hade velat se så mycket mer. Varför inte åka ut och fotografera alla adresserna som MFF Fan Club hade klubblokal på; vid Almtorget, källaren nära Stadion man delade med MFF-handbollen, Amiralsgatan och Slussplan där man organiserade det specialchartrade tåget till Europacupfinalen i München?

Eller så kunde man följt utvecklingen av souvenirförsäljningen? Från starten med MFF:s egen lilla shop i Kulan och MFF Fan Clubs i entrén till Blå Hallens bingo via MFF:s Supports lokaler på Ehrensvärdsgatan och Triangeln till dagens mångmiljonindustri MFF-shopen i Swedbank stadion och supportrarnas nystartade verksamhet i Supporterhusen.

Varför inte mer om tifo-verksamheten, som bjudit på massvis med minnesvärda ögonblick både på Malmö stadion och Swedbank stadion? Det hade varit hur lätt som helst att låna ihop bilder från de mainifestationerna.

Och om man intervjuar tolv personer vill åtminstone jag veta vem och få lära känna dem och deras berättelser.

Jag saknade nerven, glädjen, överflödet och allt det andra som resten av museet bjuder på.

Jag är dock väl medveten om att jag är rätt taskig och bara berättar hälften av sanningen. Miniutställningen är nämligen bara en del av ett större projekt. En väldigt stor del av materialet är enbart arkiverat för framtida bruk, bland annat alla intervjuerna och går att ta del av för dem som vill. Bildmaterialet som blivit resultatet av att man följt supportrarna på nära håll är dessutom givetvis mycket större än vad som fått plats på det begränsade utrymmet.

Så egentligen bottnar större delen av min besvikelse i att jag ville ha så mycket mer än jag fick. Tack och lov kan jag snart få det. Staffan Tappers rundvandringar i minnenas korridorer i Swedbank stadion är redan en upplevelse. Nu håller han, Jan-Olov Kindvall, Per Ågren och de andra i MFF i Samhället på att bygga upp ett stort museum inne i arenan. Jag har tjuvkikat. Det blir större, bättre och mer underhållande både ur ett supporter- och klubbperspektiv. Väldigt mycket bättre också.

Men det innebär inte att miniutställningen i Teknikens och Sjöfartens hus inte också är värd ett besök. En liten utställning är trots allt betydligt bättre än ingen alls. Och det säger jag inte bara för att det i en av de två montrarna med prylar från förr ligger ett par kort från 70-talet. En tid långt innan jag blev journalist och fortfarande var en liten del i den 12:e spelaren. Jag kände igen mig själv direkt. Frågan är hur många andra som gör det? Det var i alla fall en fin tid…

Ole Törner