Jag tror på en bra match i kväll

Anders Andersson krönikerar om fotboll. Foto: Lars Dareberg

Bonjour hemma i stugorna.
Här kommer lite tankar från Frankrike.

Sitter just nu på ett tåg mellan Lyon lite sydöst om mitten och Lille längst upp i norr.
Ni har väl hört mig och Jesper Hussfelt i rutan? Vi två kånkar runt detta inte avlånga men fyrkantiga land och tar oss an städer av skiftande charm och matcher av blandad kvalité.

Dessa första 5 dagar har vi hunnit med Paris, Lille, Lens, avstickare till Bryssel (flyg), Nice och Lyon. Strejken har gjort att vi ombokat flyg en gång och fått ta tåg en annan men trots detta flyter allt på bra så här långt.

När jag skriver detta har vi igår kommenterat EM:s hittills bästa match mellan Sveriges blivande motståndare Italien och Belgien. Hoppet för Sverige steg inte direkt efter att ha sett ett Italien som var som en stolt, hårt arbetande, elva-armad spindel som fick Belgien att ständigt fastna i dess kompakta nät.

[ad_dropper zone_id=”1155″]

Belgien var ett gäng individualister som skickligt försökte men jag säger som Supertrion, (de som inte tittar på barnkanalen får fråga en småbarnsförälder):
Vad funkar bäst? – TEAMWORK.

Italiens lag besegrade Belgiens elva spelare och man kan bara hoppas att Sveriges lag gör detsamma även om det ser rätt hopplöst ut efter matchen mot Irland.

Matchen har analyserats om och om igen så jag ska inte trötta ut er med ännu en analys men jag kan konstatera att som gammal spelare led jag med svenskarna fram till Irlands ledningsmål, efter det blev det lite bättre.

De verkade tagna av stundens allvar och dessutom, kanske det som oroade mig mest, var det en total avsaknad av trygghet med boll. Det spel som normalt kräver ett, max två, tillslag tog svenskarna fyra, fem bollberöringar att klara av och då blir man uppäten på denna nivå.

Jag tycker att vi har så pass bolltrygga spelare att vi ska kunna klara av detta och hoppas det kommer synas mot Italien. Den känslan man har som spelare när inget fungerar är förfärlig. Man springer och försöker men allt låser sig. När du dessutom bara kan påverka din egen insats och laget sjunker likt Titanic blir känslan typiskt nog att man trampar vatten. Både mentalt och fysiskt. Negativa tankar kommer och man blir rädd att misslyckas och börjar tänka för mycket i situationer som normalt bara kräver impulsivt handlande.

Självklart gör det faktum att hela Sveriges befolkning tittar (nåja) inte saken lättare.
Jag var själv med i den 0-0 match i EM 2000 som senare utsågs till turneringens tråkigaste nämligen Sverige-Turkiet. Inte mitt stoltaste ögonblick i karriären och när man känner sin egen och alla andras besvikelse faller modet.

Men, det är bara en match spelad och Sverige är fortfarande med i matchen. Vi har höjt oss förr och eftersom Zlatan verkar skriva sitt eget manus vore det inte mer än logiskt om han avgör mot det land han spenderat mest av sin proffstid i. Kanske har han i detta manus plitat ner en klack i mål efter hörna på Buffon? Jag menar, vi är ju i Frankrike och vad passar då bättre än lite deja vu?

Italien imponerade mot Belgien men då var de underdogs.
Det är en annan sits nu och då de verkligen satt sig själv i lillebrorsstolen vet man inte hur de reagerar nu när de är favoriter.

Sverige kan spela lite mer avslappnat och ibland är det en skön känsla att känna hur man sätter försvarsspelet mot ett på papperet bättre lag och då växer självförtroendet även i det offensiva spelet.

Jag har en känsla som säger att Sverige kommer att göra en bra match ikväll, om det sen räcker är en annan fråga.

Nu rullar vi strax in på perrongen i Lille.

På tåget talade vi med tre killar från Belgien som inte var nådiga mot sina spelare och förbundskapten Wilmots. Enligt dem hade inte spelarna respekt för gamle storspelaren Wilmots och det är kanske nåt Sverige kan utnyttja. Få dem sura och ur balans så börjar måhända stjärnorna tjura.

De spelar trots allt under en stor press att lyckas, de som kallas den gyllene generationen och har ett överflöd av spelare som är stjärnor i stora klubbar.

På tal om Italien och Zlatans klack förresten.

Jag hade i den matchen värmt upp det mesta av andra halvlek och när vi gjort alla byten satt jag och Johan Mjällby kvar vid reklamskyltarna en bit från båset. Jag minns hur vi som i slowmotion samtidigt stegvis reser oss upp när bollen efter hörnan dansar i straffområdet och när till slut Ibrahimovic klackar in den är vi redan uppe och löper in på plan. En känsla av att ha sett något extraordinärt som jag aldrig glömmer.

Det var även då vi på allvar såg den numera berömda gula muren av svenska supportrar täcka halva arenan.

När jag efter EM kom hem till Portugal och mitt nya lag Belenenses spelade vi en träningsmatch mot mitt gamla lag Benfica. Efteråt gick jag in i Benficas omklädningsrum för att snacka med de gamla lagkompisarna. Jag stod och pratade med Nuno Gomes och Simao när deras nye tränare kom. Det var ingen mindre än Giovanni Trappatoni som ledde det Italienska landslag som vi just slagit ut i gruppspelet.

Jag hälsade vänligt och påpekade strax, väldigt finkänsligt vill jag minnas, att jag spelade för Sverige i 2-2 matchen mot Danmark som beseglade Italienarnas öde. Nuno och Simao fnissade lite vill jag minnas och Trappatoni såg ut som Stefan Schwartz när han åkt på en tunnel, innan han helt sonika vände på klacken och gick därifrån.

Så kan det gå och nu är det väl bara att hoppas på fler sura italienare ikväll.

Ta hand om er så hörs vi i rutan.

Anders Andersson