Jonas Olsson: Hjärtat är kvar i Skåne

Jonas Olsson är för bitter för att se fotbolls-EM i Frankrike. Och en semester i Landskrona är det ändå inte mycket som slår...
Foto: Christoffer Ekmark

Gruvligt besviken över EM-petningen, men själaglad över Landskrona BoIS-framgångarna.
Vi tog ett snack med Jonas Olsson.

Född och uppvuxen i Landskrona där du spelade fotboll i BoIS tills du var 22 (då det blev fyra år i holländska Nic Nijmegen och därefter har karriären fortsatt sedan 2008 i West Bromwich) – vad är det bästa med din hemstad?
− Närheten till havet. Stranden. Det är någonting jag verkligen saknat under mina tolv år utomlands. I England och Holland har jag bott en bit inåt i landet.

När du nu är tillbaka i dina gamla hoods – vart hänger du mest?
− Borstahusen och givetvis IP.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Hur hårt tog det dig när BoIS trillade ner i ettan?
− Det var jobbigt på riktigt. Väldigt tråkigt. Sedan jag lämnade BoIS:s har jag följt klubben troget. Fortfarande idag finns det spelare i klubben som jag lirade ihop med som yngre, Micke Dahlberg exempelvis. Det var också jobbigt att se när klubben tvingades göra nedskärningar och vänner och bekanta inte kunde vara kvar i klubben. Det blir ju alltid kedjereaktioner och även det sportsliga kändes tungt.

Efter att ha sett BoIS spöa Prespa Birlik med 3-0, känner du då att du är hemma?
− Ja, det är klart. Och jag blir glad när jag märker att det är någonting bra på gång i klubben. Det skrivs mycket i tidningarna och för första gången på sex-sju år pratar alla om BoIS i positiva ordalag. De har byggt nytt och börjat om och är på väg uppåt. Att se 2000 personer på en division ett-match är ju fantastiskt och det betyder mycket att ha sådana lojala fans.

Vad har du på din pizza?
− Ahhh… En av de bästa sakerna med att komma hem till Landskrona är att sticka ner till pizzeria Rhodos och beställa en fet kebabpizza. Den har jag saknat.
Vilken anfallare i Premier League är värst att möta?
− Ronaldo under mitt första år var hemskt svår. I dagens liga är det nog Sergio Aguero i Manchester City och Oliver Giroud i Arsenal.

I en intervju med Johan Flinck i Aftonbladet inför EM i Ukraina 2012 fick du frågan ”Om du var statsminister Fredrik Reinfeldt för en dag, vad skulle du göra då?” Du svarade: ”Då skulle jag slagit upp ordet ”solidaritet” i ordlistan och noggrant funderat över dess betydelse”. Hur mycket skit fick du för det?
− Nej, faktiskt inte. Så fort någon idrottsman säger någonting om vart man står i det politiska lägret, jag är ju placerad i vänsterfacket, så blir det någonting kontroversiellt. Jag har inga problem att vara tydlig med det och om det varit något skitsnack kring det uttalandet så har det varit bakom min rygg i så fall. Men jag träffade faktiskt Reinfeldt efter det. Efter 4-4-matchen i Berlin kom han ner och skakade hand. Det verkar vara en skön kille, även om jag inte kan skriva under på hans politik.

I samma intervju öppnar du upp för att börja plugga på Universitetet i Lund efter karriären. Är det fortfarande aktuellt?
− Jag har alltid känt att jag vill plugga vidare med någonting. I min bransch är det alltid fullt fokus på det fysiska och jag kan känna att man intellektuellt inte blir helt tillfredsställd av att leva i den bubblan.

Tränaryrket då?
− Det är nog inget för mig. Jag jobbar hellre med barn än bortskämda proffs, haha…

Vad tänker du när du ser landslaget spela EM – du borde ändå ha varit rätt nära att komma med i truppen?
− Jag känner en enorm stor besvikelse över att inte få vara med. Jag har haft en av mina bästa säsonger någonsin bakom mig och borde ha passat in i truppen. naturligtvis hoppas jag att det går bra för killarna, men det är jobbigt att inte kunna känna sig delaktig. Ändå hoppas jag kunna spela i landslaget i framtiden.

Vad tycker du om Janne Andersson?
− Jag har träffat honom några gånger, bland annat när han har varit över i England för att titta på mig och Markus Rosenberg. Det Janne gjorde i Norrköping var fantastiskt och även om jag förstår att han vill bygga nytt i landslaget så är det alltid viktigt att ha en mix mellan ungdom och rutin…

Tiden bara går och går och helt plötsligt är du 33 bast. Hur länge pallar du hålla på?
− När man är över 30 går det inte att planera för långt in i framtiden, men som mittback når man ju sin peak när man är över 30. Jag är bättre på att värdera lägen och i mitt positionsspel. Jag kämpar inte mot naturen.

Vänta du tre-fyra år…
− Va? Är det så?

Ole Törner vill bestämt se dig i Malmö FF. Vad har du att säga om det?
− Först och främst att MFF redan nu har duktiga mittbackar. Jag har kontrakt ett år till med WBA och i min ålder förlängs kontraktet ett år i taget. Men skulle jag vända hem en dag skulle jag säkert trivas i Allsvenskan. Specifikt Malmö vore intressant, som BoIS-are är Helsingborgs IF inget alternativ. MFF hade funkat − även om det mest naturliga såklart hade fått vara i BoIS.
− Samtidigt känner jag att om jag vänder hem till Allsvenskan så måste man ha rätt inställning och inte tänka att ”detta blir sista anstalten när man ska runda av” – det vore helt fel aproach.

När du flyttar hem från England, vart flyttar du då tro?
− Bra fråga. Efter att halvt nästan hela mitt vuxna liv utomlands så känner man sig lite rotlös. Landskrona är samtidigt min hemstad och där har jag vänner och familj, men mycket av mitt nätverk och många av mina vänner finns i Stockholm.
Chistoffer Ekmark