De turkiska fansen borde skämmas

Anders Andersson krönikerar om fotboll. Foto: Lars Dareberg

Sitter i presscentret på Parc de Prince och om en liten stund ska vi kommentera sista matchen i grupp C nämligen David mot Goliat eller Nordirland-Tyskland om man så vill.

Detta är tredje matchen som vi får jobba med Nordirland och det som verkade halvkul på förhand har visat sig blir oerhört häftigt pga av deras glöd och kämpainställning och framför allt deras fans.

När de ca en halvtimme innan avspark lirar Neil Diamonds gamla Sweet Caroline i högtalarna då sjungs det så att läktartaket dallrar. Sen fortsätter det under match med härligt tryck.

Precis som det gjorde igår när vi såg och hörde Walesare totalt utklassa Ryssarna både på och utanför planen. Det känns som att förutom de svenska fansen så är det de från de brittiska öarna som hörs mest och förutom de engelska också sprider bäst stämning.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Wales-Ryssland spelades i Toulouse där Sverige mötte Italien tre dagar tidigare och alla vi talade med i stan lyste upp när vi sa vi var från Sverige. Ni har fantastiska fans sa de.

Kul att Sweden Camp har lyckats få ihop det så bra och att alla som åker på dessa resor har inställningen att ha kul på ett bra sett.

Vi har för övrigt inte sett några bråk utan bara folk som sprider glad stämning.
På tal om lagen från Storbritannien så verkar det som att de går vidare alla tre.(Nordirland eventuellt vidare som trea) Otroligt att Nordirland lyckas med det när man tittar på deras lag. Mest spelare som lirar i halvbra lag i Skottland eller i the Championship.

Wales däremot har liksom vi en superstjärna, i deras fall Gareth Bale, men också namn som Aaron Ramsey, Arsenal, Joe Allen, Liverpool och en hel del andra bra Premier League spelare och efter att ha sett dem pulverisera Ryssland och vinna sin grupp undrar jag om inte de kan vara ett lag för kvartsfinal.

England, ja vad säger man?

De är ju ett landslag som mästerskap efter mästerskap har förväntningar på sig och väldigt ofta faller igenom. Det känns som om spelarna när de tar på sig landslagströjan får ett ok av press från media och folket och en rädsla att misslyckas och hängas ut av gamarna.

Jag spelade en landskamp mot England där jag tror jag mötte Frank Lampard, Nicky Butt och Owen Hargraves på mittfältet, spelare som dominerade i Premier League och jag minns hur lätt det var att lira mot dem.

Osynkade, försiktiga och oföretagsamma. Få se om den store gentlemannen och MFF legendaren Roy Hodgson kan få dem att prestera denna gång. Jag är tveksam.

Däremot har en annan gentleman och legendar levererat ordentligt. Jag tänker på den fenomenala Andres Iniesta. Vilken klass han håller. Vi såg Spanien leka med Turkiet och dirigenten som styrde hela den bländande orkestern var Iniesta. Känns som om han tar mer ansvar och större plats när Xavi och Xabi Alonso inte är med.

Regerande Europamästarna blir att räkna med, utan tvekan.

Trist att höra hur de turkiska fansen buade ut sin lagkapten Arda Turan hela andra halvlek. Som jag förstått det var det bara för att han som ledare och stjärna i laget inte presterat. Fruktansvärt beteende och de turkiskas fansen borde skämmas ordentligt. Man såg hur illa berörd Arda Turan blev och även min puls steg så jag blev arg och sågade publiken i sändning.

Så gör man inte.

Angående vårt kära landslag så skrivs denna krönika innan Sveriges match mot Belgien, därför väntar jag med att recensera den svenska insatsen. Man kan dock lite krasst konstatera att vår självbild är ganska skev.

Vi förväntar oss saker som egentligen inte är rimliga. Jag menar, om du tittar på Sverige av idag och jämför med ett Sverige för tio, femton år sedan så har vi inte spelare på närheten av den nivån idag.

Förutom en förstås men jag menar att om man tittar på det på det viset så borde inte kraven vara så höga.

Visst Island presterar men de har ett jämförbart lag med Sverige och en annan kravbild. Kanske vi borde ha en liknande. Man kan ju konstatera att lagen som gick vidare från Sveriges kvalgrupp inte direkt imponerat i detta EM, Ryssland en blek parentes och Österrike åker ut om de inte vinner mot Island.

Nåt att ta med sig för Janne Andersson när han börjar bygga sitt lag.

Avslutningsvis måste jag hylla det svenska domarteamet.

De har knappt gjort ett misstag så här långt. Följsamma, alerta, snabba i beslutsfattandet, bestämda och de får spelarnas respekt i varje match.

Ja team Jonas Eriksson har onekligen imponerat. Vi var som sagt i Toulouse igår och jobbade med Wales-Ryssland där Jonas Eriksson med assisterande domare (linjedomare) Mattias Klasenius och Daniel Wärnmark gjorde en klockren insats.

Både Wärnmark och Klasenius fick ta en del ruskigt snabba och svåra beslut men gjorde rätt varje gång. Imponerande. Hoppas de får finalen denna gång.

Nu drar jag ut till arenan för att se om Världsmästarna Tyskland varvat upp och är en kandidat till titeln eller om Sweet Caroline kommer ljuda även efter slutsignalen.

Hörs i rutan!

Anders Andersson