Cirkeln sluten: Nihlstorp har hittat hem

Christopher Nihlstorp går under öknamnet ”Storchen”. Det fick han under sina fotbollsdagar i en DM-match i Trelleborg på grund av sina långa ben.”Någon som såg mig spela ville vara rolig och mna lagkompisar snappade upp det direkt. Sedan har man fått leva med det.
Foto: Christopher Ekmark

Christopher Nihlstorp är tillbaka där allting började. I Redhawks. Cirkeln är därmed sluten.

Karriären inleddes i Rosengård under gammelmormor Alvas försyn och höll på att ta slut som 20-åring när han petades i MIF och skeppades till Småland.
Sedan vände allt.
Efter dubbla SM-guld och NHL-spel är nu Christopher Nihlstorp tillbaka på mammas gata, bokstavligen talat, och måhända kan han få Malmö Redhawks att lyfta till att bli ett slutspelslag.

Hur var det att växa upp i Åkarp?
− Lugnt och behagligt. Jag bodde med morsan i ett radhus och det kändes nära till allting. På fritiden blev det väldigt mycket fotboll i Åkarps IF. Jag blev mittback i de sammanhangen, men valde hockeyn innan det blev aktuellt med A-laget.

Hur blev det hockey då? Det är ont om ishallar i Åkarp…
− Jag var ofta hos min gammelmormor Alva på Rosengård. Hon passade mig mycket och MIF hade sin hockeyskola i Rosengårds Ishall. Där tog jag mina första skär. Hon släppte ut mig på isen och satte sig sedan och löste korsord. Det är mina första minnen av hockeyn.

[ad_dropper zone_id=”1116″]

Populärt att stå i mål. Som sjuåring började alltså hockeykarriären i MIF:s hockeyskola i Rosengård. Men att det skulle bli målvakt av Nihlstorp var långt ifrån självklart.
− Jag var inte så offensivt lagd i mitt spel och fick efterhand frågan om jag ville stå i mål − något som alla grabbar ville.

Lägg av? Vill alla hockeykillar stå i mål?
− Ja! Det var skydden som lockade. Man fick lite häftigare utrustning och sådär.
− Jag stod en turnering i Rosengård, jag tror det var Percy Nilsson Cup, och jag släppte nog in 30 mål bara i gruppspelet på några få matcher. Det var helt sjukt hur många mål man släppte in − men jag tyckte att det var kul ändå.

Vänsterhänt. Utrustningsmässigt var det dock en detalj som felade. Nihlstorp är nämligen vänsterhänt.
− Det fanns inga handskar till mig. Så jag stod med utespelarhandskar det första halvåret innan jag fick mina grejer beställda från Kanada. På den tiden var det inte alls vanligt med vänsterhänta målvakter.
− Idag är det lite vanligare med vänsterhänta keepers. Jocke Eriksson i Växjö exempelvis, Magnus Åkerlund i Sundsvall är en annan.

Vad innebär det för dina motståndare att de möts av en målvakt med ”spegelvänd” utrustning med plocken på höger sida?
− Jag tror det spelar mest roll för rightskyttar. Jag vet inte om de tänker så mycket på det, men om de tänker på det är det inte så bra för dem…

Christopher Nihlstorp gnetade sig vidare i MIF:s juniorled utan att för den skull vara någon större stjärna.
− Ärligt talat kan man inte säga att det gick speciellt bra… I J20-laget var jag alltid andremålvakt och stod inte så mycket. Det var först när Göran Karlström, som tränade Babyhawks, kom som det lossnade. Han gav mig chansen ordentligt i J20. Där tog det fart lite grand, men jag var inte riktigt redo för A-laget.

Nära att sluta. Efter att ha klarat av hockeygymnasiet (kombinerat med handelsprogrammet) inleddes hockeysatsningen på allvar.
− Jag var ju ingen stjärna i skolan. Heller… Men idrotten var det jag levde för. Man tänkte ju aldrig ”Jag ska bli hockeyproffs”, men jag fick A-lagskontrakt och bodde kvar i pojkrummet hos morsan i Åkarp. Så jag körde på så länge det gick.
Utan att kunna slå sig in i A-laget ordentligt hamnade Nihlstorp plötsligt i Småland. Malmöklubben släppte Nihlstorp från kontraktet.

− Jag skeppades iväg till Nybro och det var inte frivilligt… De spelade i Allsvenskan då och hade en gammal MIF-målvakt i form av Ola Nilsson. Det var sent på säsongen och jag hade inte lirat något i A-laget så jag hade inget CV att luta mig mot. I den vevan var det faktiskt nära att jag slutade.

Vad fick dig att fortsätta då?
− Att jag under säsongens sex sista veckor fick chansen att spela Allsvensk hockey. Det gick rätt så bra och jag trivdes där uppe. Det blev en nytändning.

Till Rögle. Spel i ett A-lag gav tändvätska till den fortsatta hockeysatsningen och karriären fortsatte i Rögle.
− När jag var klar i Nybro ville jag till en hyfsat stor klubb i Allsvenskan, gärna ett lag som vann mer matcher än de förlorade…
Rögle hade fått upp ögonen för Nihlstorp sedan tidigare.
− Vi mötte dem med Nybro i Kenny Jönssons comeback-match efter OS. Vi torskade med 7-2 eller något sådant så det var nog inte i just den matchen som de blev övertygade.

Första året blev det inte speciellt mycket spel då en knäskada förstörde det mesta fram till jul. Men det andra året var Nihlstorp en viktig kugge när laget tog sig upp i Elitserien och i Ängelholm fortsatte karriären med spel i högstaligan i ytterligare två år.

Bra tid i Karlstad. När nästa steg i karriären skulle tas föll valet på Färjestad.
− Jag hade det väldigt bra i Karlstad. Jag trivdes ypperligt där. Under de två åren där rådde total harmoni. Klubben behandlade oss spelare fantastiskt. Rent socialt och sportsligt fungerade allt. Färjestads målvaktstränare Erik Granqvist formade mig.

Formade dig till vaddå?
− Till en målvakt som kunde prestera under en lång period på en hög nivå. Han gav mig en plattform som jag än idag står på.

Samtidigt hade NHL-scouterna fått upp ögonen för Åkarpskeepern.
− Redan första året i Färjestad, då klubben tog SM-guld, fanns det visst intresse från NHL, men det var först efter andra året som intresset blev konkret.
Fyra NHL klubbar ville ha Nihlstorps underskrift. Ottawa och Columbus var två av dem som kom med kontraktsförslag, men valet föll till slut på Dallas.

Vad fick dig att välja dem? Pröjs eller klimatet eller något annat?
– Haha… Det som fällde avgörande var att Dallas målvaktstränare Mike Valley kunde prata svenska.. Han hade spelat hockey i både AIK och Björklöven och hade svenskar i familjen.
– Jag såg det som en trygghet eftersom jag inför en flytt till USA var väldigt osäker. Man tänkte att ”hur fan ska det gå för mig i USA, jag som är så hemmakär”.

Blev starstrucked. Från Värmland till Dallas är steget stort. Såväl sportsligt som kring vardagslivet.
− Jag blev startstrucked och det påverkade mig sportsligt under det första året. Även om det blev väldigt konstigt eftersom det blev en lockout direkt under mitt första år. Ligan var stängd fram till februari.
Istället fick Nihlstorp spela AHL-hockey i farmarlaget Texas Stars.
− När NHL drog igång tog jag plats direkt och fick spela andra matchen i serien. Då kände jag ”Va fan, är jag här?”. Jag hade hockeybilder på halva gänget som man plötsligt spelade tillsammans med. Nyss satt jag och glodde på de där korten. Nu satt jag i omklädningsrummet med dem och tyckte att det var hur coolt som helst.

Vilka då?
− Ray Whitney, Jaromir Jagr, Kari Lehtonen… Där var fruktansvärt många bra spelare.
Hur var det att bo där?
− Det var nice. Klimatet var skönt och jag umgicks mycket med européerna i ett lägenhetshus. Men det är klart, nästan allt kretsade kring ishockeyn.

Det andra året i NHL kom dock att bli tuffare än det första.
Nihlstorp fick spela allt mindre i ligan han drömde om och fortsatte plöja sig fram i AHL-världen.
− Konkurrensen blev hårdare i och med att de tog in Tim Thomas. Han och Lehtonen var ju två världsmålvakter, så det blev tuffare. Förstaåret hade ändå gett mig mycket och det gick bra i AHL. så som målvakt var jag så bra jag kunde bli.

Så du utvecklades?
− Ja. Dels som idrottare, men framför allt som människa. Att flytta till ett helt nytt land gjorde att jag ”tvingades” bli vuxen. Man växte väldigt mycket just då.

Det blev bara två år i USA. Kunde det ha blivit fler om du velat?
− Jag hade alternativ som gjorde att jag kunde stanna, men i en annan organisation. Men jag kände att jag ville hem till Elitserien och ett lag där jag platsade i och hade en mer bärande roll i.

Men du hade tjänat mer stålar på att stanna kvar?
− Ja, det hade jag kunnat göra, men jag nådde inte NHL och behövde ta ny sats.

Varför hamnade du i Växjö?
− På grund av den sportsliga utmaningen. De hade något spännande på gång och erbjöd en bra deal. Det fanns andra klubbar med i bilden, bland annat Färjestad till viss del, men jag visste att Växjö skulle få ett bra lag. Det kändes rätt.
Och det blev rätt.

Guld igen. I Växjö blev Nihlstorp förstemålvakt igen. Laget etablerade sig snabbt i SHL och Nihlstorp tog sitt andra SM-guld.
I årets slutspel, mot Skellefteå, tog det dock slut redan i kvartsfinalen.
Mitt i slutspelet meddelade också Nihlstorp att det inte skulle bli någon fortsättning i Växjö.

Samtidigt hade Nihlstorp redan tagit ett mental beslut att flytta hem till Åkarp − förr eller senare. Han köpte ett hus han länge trånat efter i hemkvarteren i Åkarp.
− Anledningen till att jag köpte huset var att det inte varit till salu på 19 år. Jag hade sprungit förbi det massor av gånger som liten grabb och alltid tänkt att ”här vill jag bo”. Jag drömde om det. Det är ett 100 år gammalt stenhus.

Aha, du gjorde lite som Zlatan? Fast Åkarp-style. Köpte en stor flashig kåk för att en dag flytta hem i?
− Ja, haha. Det liknar faktiskt Zlatans hus lite grand… Herregud, det gör ju det − fast i mycket mindre skala.

Är det ett 25-rums mansion?
− Nej för fan, det är fyra-fem sovrum. Huset kallas för tårthuset. Det roliga är att min mamma och hennes man tittade på det för 19 år sedan, men tyckte nog att det var för dyrt för dem då. Jag flyttade in i julas.

I julas? Då hade du ändå kontrakt med Växjö. Vad hade hänt om Skellefteå ringt och erbjudit dig ett långt kontrakt?
− Ja, vem vet..

Så de ringde alltså?
− Ja, kanske.

När ringde Sylvegård första gången då?
− Vi har kontakt med varandra hela tiden, men det började pratas kontrakt först i våras och jag skrev på förra veckan.

Sylvegård säger att du var gråtfärdig när han lade fram erbjudandet?
− Hahaha… Alltså, jag blev väldigt glad, det blev jag. Men grät gjorde jag inte.

Du är 32 år idag och ska spela tre år i Malmö. Innebär det att du avslutar karriären i klubben där du inledde allt?
− Det få vi väl se. Jag hoppas verkligen att kroppen orkar med mer. Fokus är på dessa tre år.

Dyr höst. . .Att det blir bortamatcher mot såväl Rögle, Färjestad och Växjö innebär för övrigt en ekonomisk ”smäll” för Nihlstorp.
Redhawks interna bötessystem innebär nämligen en bot för att spela i en hall där man tidigare varit hemmaspelare.

− Ja, det blir en dyr höst för mig. Jag vet inte exakt vad det kommer att kosta, vi får väl se vad kaptenerna gapar efter. Sedan är det bara att slanta upp.

I hela din karriär har du sällan bott på samma ställe i mer än 24 månader. Vad innebär det att vara ”himma” för dig, rent socialt?
− Alla mina barndomskompisar från Åkarp finns kvar här. Min egen familj bor kvar. De jag gick i skolan med finns kvar i Malmö. Det betyder jättemycket. Det är stort för mig och jag har en stark känsla för den här föreningen.

Nihlstorp var sista pusselbiten som föll på plats i det Redhawks som ska ta sig an säsongen 16/17.
För övrigt SHL:s äldsta lag sett till snittålder.
− I fjor var det sunt att koncentrera sig på att hålla sig kvar som nykomlingar. Förutsättningarna finns för att nå betydligt längre i år. Men det är en lång process och den måste göras rätt.
– Vi har ett erfaret lag kompletterat med många unga hungriga spelare. Det ser väldigt intressant ut och vi har goda förutsättningar att göra något bra utav helheten.

Bra med konkurrens. Sylvegård menade att Redhawks hade Sveriges bästa målvaktsuppställning när Oscar Ahlsenfeldt och Jonas Gunnarsson kamperade.
Nu har den senare dragit till NHL och ersatts av just Nihlstorp och då har det förstärkts ytterligare, enligt samme Sylvegård.
− Konkurrenssituationen är stenhård i Malmö. Jag har inte spelat med Oscar tidigare, men vi har bra koll på varandra. Han är från Lomma − jag är från Åkarp. Konkurrens ger goda utvecklingsmöjligheter.

Hur mycket betyder det att du får stå?
− Lagets framgång är det viktigaste. Om det är med mig eller Oscar i målet spelar ingen roll. Vi sitter båda på mycket tålamod och har gjort liknande resor i karriären. Det kommer att bli bra.

Christoffer Ekmark

FAKTA

Namn: Christopher Nihlstorp
Ålder: 32
Familj: Flickvän
Bor: Åkarp
Spelar nu: Malmö Redhawks
Tränare som inspirerat mig: Erik Granqvist i Färjestad och Göran Karlström i Redhawks
Favoritmusik: Coldplay
Favoritbortamatch: NHL-debuten borta mot Minnesota. Vi förlorade visserligen med 1-0, men det var en speciell upplevelse.
Paradrätt i köket: Baconfräs. Bacon med grädde, sweet chili, lök och paprika…
Blir arg när: Jag ser orättvisor
Blir glad när: Jag får kärlek