Lovisa och Greven gör JEM-debut

Lovisa Jendland och Grevens Rex in action på dressyrbanan. 
Foto: Jaqueline Lindström

Lovisa Jendland tog nyligen brons i SM – och står nu inför sin internationella mästerskapsdebut.

SM-brons och en biljett till EM i Valencia.
För dressyrtalangen Lovisa Jendland håller hästdrömmen på att slå in.
Det har varit ett par laddade dagar för Helsingborgsryttarna Lovisa Jandeland och Jennifer Lindvall. När de förra helgen deltog i junior SM i dressyr i Strömsholm hamnade båda på pallen.

Lovisa tog brons på sin Grevens Rex och Jennifer knep silvret med Jazzmatazz.
Den senare har viss mästerskapsrutin sedan tidigare, i ponnysammanhang, medan det för Lovisas del handlar om mästerskapsdebut. Båda gör sina sista år som juniorer och detta är således sista chansen att vinna något stort innan seniorsatsningen tar vid.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

− Ifjor under mitt första juniorår hade jag ingen häst, men nu har jag tagit över ”Greven” som storasyster Johanna haft tidigare och även ridit i juniorlandslaget med. Familjen köpte honom från Danmark för fyra år sedan och han har verkligen varit en klippa, säger Lovisa.

Vars hästintresse tog vid i tidig ålder. Redan innan sitt femte födelsedagskalas hade hon funnit sig till rätta på hästryggen.

Först med ponnys inom hoppsporten, men allt eftersom gled hon in på dressyrspåret − mycket tack var sin mamma Anna-Karins tidigare historia inom just dressyr.
− Med åren har satsningen på dressyr blivit allt större. Jag pluggar just nu andra året på gymnasiet med inriktning på ekonomi, men tanken är att fortsätta med dressyren så länge det går.

Hellre dressyrryttarinna än revisor alltså?
− Precis.

Hur mycket tid lägger du ner?
− Flera timmar varje dag, sju dagar i veckan. Jag har två tränare, Ida Kristoffersson och Kerstin Andreé, som jag åker till med min häst med jämna mellanrum. Annars tränar jag själv i stallet i Pålsjö Gård, som ligger på bekvämt cykelavstånd från hemmet.

Hur stort är det för dig personligen att få representera Sverige i ett europamästerskap?
− Herregud, det är jättestort! Dressyren är ju det jag brinner för. Större kan det inte bli helt enkelt.
I dressyr, liksom i praktiken all hästsport, handlar det om samspelet mellan människa och djur. Fungerar inte kommunikationen går det inte att nå framgång.

Vem är stjärnan i erat ”lag” – du eller Greven?
− Det är klart att Greven betyder väldigt mycket. Han älskar sitt arbete och har lagt grunden för min utveckling det senaste året.

Vad jobbar ni med för detaljer nu, en månad innan EM?
– Programmen som vi rider sitter där redan i stort. Nu handlar det om att vara noggrann. Allt ska vara prydligt, snyggt och kontrollerat in i minsta lilla detalj. Allt ska vara perfekt.

Förhoppningarna?
− Ärligt talat är de inte så jättestora. Många av deltagarna är mer rutinerade och väldigt duktiga. För mig ska det mest bli ett roligt äventyr och en nyttig erfarenhet inför framtiden. Drömmen är att vi ska lyckas ta oss till final.
– Att vi är två från samma klubb, Helsingborgs Fältrittklubb, är extra roligt. Jag och Jennifer känner ju varandra genom hästsporten.

Att resa till Valencia med hästtransport mitt i sommaren är samtidigt ingen lek.
− 260 mil över fyra dygn. Vi åker med en hästlastbil och kör på nätterna eftersom det är svalare och mindre trafik då.
– Sedan får vi ett par dagar nere i Valencia innan tävlingarna så att hästarna kan vila upp sig efter den långa resan.

Tävlingarna i Valencia sträcker sig över tre klasser, precis som i SM. Lagtävling, individuell klass och sedan en individuell kür. Den 19 juli avgörs det.
Christoffer Ekmark

Nu ser vi fram emot utomhussäsongen

Anna Nyström, ridsportsexpert i Skånesport. Foto: Lars Dareberg

Det känns knappt som att tävlingssäsongen hunnit sätta igång förrän det är dags att flytta ut hindren, klippa gräset och brodda upp hästarna för utebanorna.

Att bedriva evenemang utomhus är något som nog de flesta evenemangsarrangörer ser på med blandad förtjusning. Speciellt om man är i hästbranschen.

Solsken och en mild bris innebär att alla är på gott humör, det är angenämt att vara funktionär och det känns som att man kunde ha tävlingar varje dag.

Regn och blåst innebär att underlaget går sönder, hindren blåser omkull och humöret…

Ja det är kanske inte fullt så strålande.

[ad_dropper zone_id=”874″]

I sommar har vi en hel rad med utomhusevenemang på Flyinge, det största av dem är Student-VM som lockar runt 20 nationer.

Student-idrott är något helt nytt för de flesta av oss på anläggningen. Än så länge är vi positivt överraskade.

Studenterna entusiasmerar med sin otroliga kreativitet och framåtanda.
De är med för att ha roligt och det lockar fler att vara med, bland annat en OS-domare till dressyren.

Sammanhållningen är helt enorm, det är verkligen något som den ”vanliga” idrotten borde lära sig av.

Ibland blir det helt enkelt för allvarligt även på en ganska låg nivå.

Förutom evenemangstider så är det faktiskt också examenstider som börjar nu.

Vi har precis tackat adjö till våra beridarelever som alla fått fantastiska jobb på stall i Europa.

Beridare är den som kan utbilda hästar mot svårklass i sin specialgren.

Snart är det även dags för hovslagarna och unghästprogrammets studerande att tacka för sig.

Lika sorgligt varje år!

Med den egna fuxfärgade förmågan går det framåt, han ska förhoppningsvis få debutera utomhus och självklart är förvätningarna stora.

Han har utvecklats i snabb takt på sista tiden och det är inte utan att man är lite avundsjuk på hur snabbt en fyraårig häst kan bygga såväl kondition som muskler…

Vi ses på banan där ute!

Anna Nyström

KRÖNIKA: Eckerman – bortskämd med ingen talang. . .

Anna Nyström, ridsportsexpert i Skånesport. Foto: Lars Dareberg

Det börjar dra ihop sig för världscupsfinal i hoppning och dressyr och i år är det så lyckosamt att det hela ska avgöras i Göteborg, under påskveckan.

Naturligtvis kommer inte en enda hästmänniska att prioritera äggletande framför möjligheten att se världens toppryttare göra upp på hemmaplan.

För min del innebär det att jag får läsa på om ryttare även från de andra ligorna än den västeuropeiska, jag har sedan ett par år tillbaka skrivit speakertexter om ryttarna.

Det är mycket roligare att titta på hoppningarna om man är lite påläst innan så det är inte mycket besvär alls faktiskt.

[ad_dropper zone_id=”646″]

I år har endast en svensk lyckats kvala till finalen, det är Henrik von Eckermann.

Sveriges andra två ryttare på topp-100 listan har inte tagit sig in påg rund av hästförsäljning (Douglas Lindelöw som blev av med Casello) eller hästbrist – Rolf-Göran Bengtsson har valt att rida penningsstinna Global Champions Tour med Casall och har ingen häst redo för final.

Henrik ska bli kul att se. Han är en ryttare som man aldrig kan räkna ut. Han rider alltid bra och får chansen att rida fantastiska hästar hos sin arbetsgivare. Henrik jobbar sedan länge hos ”Gott” – tyska för Gud, Ludger Beerbaum. Ludger har vunnit OS, EM och världscupfinalen. Han är känd för sin noggrannhet.

När Henrik flyttade till Ludger, utanför Münster, hade han en framgångsrik karriär som young rider bakom sig. Malin Baryard beskrev honom i sitt sommarprat som ”en bortskämd talang”. Hur framgångsrik Henrik än hade varit så fick han liksom alla andra börja med att mocka hos Ludger och så småningom fick han också värma upp hästar till beridarna.

Idag är han tillsammans med bland andra tyske landslagsryttaren Philipp Weishaupt försteberidare hos Beerbaum och tävlar på högsta nivå runt om i världen. Efter sin femte plats på EM 2011 när han var en av två felfria i finalen intervjuade jag honom om hur det var att komma som en ”bortskämd talang” till en av världens bästa ryttare.

”Bortskämd var jag men talang, det vet jag inte” kontrade Henrik kvickt. En väldigt lågmäld och ödmjuk profil, med andra ord.

Henrik vet att framgångar och motgångar kan växla fort. Det såg ut som att Qatar Armed Forces skulle låta honom få bli delägare i hans bästa häst Cantinero och möjliggöra en OS-start men bara strax innan (häst)passet skulle stämplas blev det andra bud. Inget OS på Cantinero. Trots det är det nog ingen som blir förvånad om

Henrik ingår i det svenska laget i Rio, på något sätt tycks det alltid dyka upp en häst!

Anna Nyström

KRÖNIKA: Har vi landets driftigaste gymnasieungdomar?

Anna Nyström, ridsportsexpert i Skånesport. Foto: Lars Dareberg

Tänk dig att vara en sådär 16-17 år gammal, flytta hemifrån, in till ett internat, vara på en anläggning där såväl landslagsledare som OS-ryttare håller till och att du bara tar för dig, av allt. Det gör gymnasieeleverna hos oss på Flyinge.

Eftersom det är i princip den enda referensen jag har till ”dagens ungdom” så brukar jag bli ganska förvånad när folk klagar.

De läser naturvetenskapliga programmet som inte direkt är det lättaste av gymnasieskolans utbud och har utöver det kurser i hippologi en dag i veckan. Flera av dem möter jag i stallet på kvällarna, där är de medryttare eller har egna hästar.

Har vi tävlingar, clinics, träningar eller något annat så är flera av dem med och hjälper till. Får de inte hjälpa till så sitter de på läktaren och tittar på.

[ad_dropper zone_id=”404″]

En av gymnasieeleverna i tvåan sammanfattade det hela ganska bra. ”Jag läser att Flyinge ska ha tävlingar och då tänker jag att Flyinge, det är ju vi, då är det klart att man är med”.

Ett stort problem har dock eleverna på våra gymnasieprogram, det kan vara lite svårt att fokusera på läxorna när några av världens bösta ryttare tävlar runt hörnet.
När de här eleverna gått färdigt gymnasiet så hamnar många på ett eller annat sätt inom vården. Veterinärer står ju såklart högst på listan.

Andra fortsätters om hippologer och vissa gör som norska eleven Dina, går efter hippologen också beridarprogrammet.
Tänk åtta år på Sveriges riksanläggningar i hästsport… Kan ju inte bli annat än bra!

Nu har vi fått in två av våra främsta gymnasieelever i Flyinge Hästsportklubbs ungdomssektion. Det är inte utan att man har ganska höga förvätningar…
Jag vågar påstå att vi kan ha Sveriges driftigaste gymnasieungdomar på Flyinge.

På tal om ungdomar så håller vi just nu på att ladda upp inför en internationell tävling för ryttare under 25 år.

Tävlingen kallas för Baltic Cup och den ska göra steget från nationell klass till internationell lite mindre odramatiskt. Vi förväntar oss över 300 hästar, ryttare och till dessa syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar och ett helt gäng åskådare också för den delen.

En varm rekommendation är att boka in den 2:e april. Då är det laghoppningar och det finns inga som gör så snäva svängar som ponnyryttare på väg mot internationella segrar…

Anna Nyström

KRÖNIKA: Smartare höpa unghäst i Sverige

Anna Nyström, ridsportsexpert i Skånesport. Foto: Lars Dareberg

Ny årgång, nya förhoppningar
I helgen har tävlingarna runt om i Skåne dragit igång ordentligt. Ut kommer unghästarna som har blivit ett år äldre och ska prestera ett snäpp högre.

Själv har jag också lyckats bli med unghäst. Hampus är en nybliven fyraåring. Liksom alla andra hästägare och uppfödare har vi som äger honom skyhöga förväntningar. Sadeln på för första gången – ett steg närmare minst ett stort mästerskap… Varje liten framgång känns som en stor seger!

Några som är otroliga på det här med att tro på sina hästar är uppfödarna. Har man inte en blivande Grand Prix häst i stallet så finns det en kommande i stoets mage.

Uppfödarna är viktiga för hästsporten, tyvärr glöms de ibland bort av hästköparna som inte riktigt tittar på ”ursprunget”. Argumenten för att köpa svenskt är ungefär de samma som i köttdebatten när det gäller kvantitet.

Nu tycker jag inte att man ska stänga gränserna, tvärt om, men om något kommer från utlandet i mängder och är billigt så kan man vara ganska säker på att det inte är högsta kvalitet.

Amatörer som gör en av sina största investeringar i livet har inte bara fördelen att man kan spåra såväl tävlingsresultat som småskador via försäkringsbolagen på svenska hästar, utan en stor fördel är faktiskt också konsumentköplagen.

Lagen är vida omdiskuterad i hästkretsar och det är inte populärt bland säljarna som måste kunna bevisa att dolda fel inte fanns vid försäljningen.

[ad_dropper zone_id=”374″]

Något säljarna inte tänkt på är att man faktiskt kan vända lagen till sin fördel i marknadsföringen. När vi nyligen var i Umeå fick vi berättat för oss att det inte alls är ovanligt att ryttarna i norr köper osedda hästar från utlandet.

Verkar ganska riskabelt i mina öron.

Bland de svenska hästarna är det inte några kvantiteter som exporteras. Här handlar det om toppskiktet vilket både är på gott och ont – mindre bra för sporten – mer pengar in till både den och uppfödarna.

Fibonacci, före detta Fendi är ett lysande exempel som gått på export. Han såldes till Meredith Michaels Beerbaum och ingår nu i det tyska landslaget – ett av de absolut svåraste landslagen att ta sig in i när det gäller hästhoppning.

Nice Stephanie, Ohlala och Fandango är exempel på andra svenskfödda hästar som nu gör resultat internationellt under andra nationsflaggor.
Hur som, den här säsongen får vi förhoppningsvis se många nya stjärnor tändas. Om Hampus blir en av dem återstår att se, för hans ägare förblir han definitivt ett löfte ett bra tag till!

Anna Nhyström

KRÖNIKA: Mer spänning och mindre PK i TV-sändningarna!

Anna Nyström, ridsportsexpert i Skånesport. Foto: Lars Dareberg

Kommer ni ihåg 2012, OS i London, när fälttävlansryttaren Sara Algotsson tog den första svenska medaljen? Det kan vara mest spännande ögonblicket i svensk ridsports TV-historia.

Det blev visserligen silver eftersom den absolut sista bommen föll men spänningen låg i att precis alla där hemma i TV-sofforna visste vad de fyra felen skulle leda till – silver och inte guld. Troligtvis har sportfantaster i Sverige aldrig brölat så mycket åt ridsport. Det ögonblicket måste vi återskapa.

Jag är av dem bestämda uppfattningen att kommentatorer, såväl i TV som live på arenorna har för höga tankar om publikens kunnande och engagemang (ni vet, ibland vill man bara slötitta). Man rabblar härstamningar (viktigt) man berättar om hur många galoppsprång ryttaren väljer mellan varje hinder (också viktigt) och man berättar något lättsamt om det senaste skvallret (kanske mindre viktigt).

[ad_dropper zone_id=”284″]

Däremot är det få som lyckas berätta om helheten och faktiskt vara lite subjektiv (det är man ju minst sagt i fotbollsmatcher på nationsnivå). Jag skulle vilja höra mer som att ”ett hinder ner så är ryttaren ute och kan glömma världscupsfinalen” eller ”NEJ nu tappade du en hel sekund när du la in ett galoppsprång extra i den kurvan”.

Lite mer spänning alltså, lite mindre PK. Vill vi göra ridsporten intressant för alla och få mer spridning så måste det plockas ner till nivån så alla kan förstå spänningen och tjoa med lite lagom.

Är det någon som skulle vinna på lite mer vinklade speakers och kommentatorer så är det laghoppningarna. En laghoppning kan vara helt vansinnigt spännande men det är det verkligen få kommentatorer som lyckas förmedla. I somras satt jag och ett par kompisar, som också besökt ett antal hästtävlingar i sina dagar, och tittade på laghoppningen på EM i Aachen. Internet funkade så där vilket ledde till att liveappen inte fungerade. En liten miss i anteckningarna innebar att vi inte längre hade någon aning om vad som krävdes för medaljer och finalplatser.

En annan anekdot är från Friends Arena. Jag satt med Bo Jenå, förbundskapten i dressyr och Flyinges dressyrlärare (i år tjänstledig på grund av ett visst mästerskap) och tittade på islandshästar samtidigt som vi diskuterade kurser på Flyinge.
– Jag förstår ingenting av det här, är det någon som begriper vad det går ut på, uttryckte världens bäste Bo.
– Ungefär så tror jag att många upplever dressyr, försökte jag lite försiktigt…

Trots att det är nästan en miljon människor som kommer i kontakt med hästar så är (publik)intresset för sporten väldigt litet. Jag tror att om vi kan skapa stunder som den med silver-Sara så kan också sporten och allt runt om kring växa. Det hoppas jag att vi kan göra!

Anna Nyström

KRÖNIKA: Det finns potential för utveckling

Anna Nyström, ridsportsexpert i Skånesport. Foto: Lars Dareberg

I helgen har vi haft dressyrtävlingar på Flyinge, Vi hann riva av nästan 200 starter under helgen och ryttarna kom från såväl Norrland som Norge, Stockholm och Gotland. Dressyrtävlingar i januari är en nyhet som ryttarna verkar uppskatta!

Själv satt jag som domarsekreterare i två klasser och det var som vanligt lärorikt men jag kunde inte låta bli att tänka på all utvecklingspotential som dressyr och hästsport har.

Ponera att sporten hade varit kommersiellt driven, då hade man gjort allt för att minska ner varje betald timme. Sekretariatet hade direkt blivit till ett incheckningssystem som på en flygplats.

Idag har i bästa fall varje domare två sekreterare, en som skriver vad domaren säger för hand och en som knappar in poängen på i vårt fall en iPad. Till det lilla domarteamet kommer en löpare som springer med det handskrivna protokollet till sekretariatet där det kontrollräknas.

I hästsporten har väldigt mycket utveckling redan skett. Framförallt för sekretariatet, mycket tack vare ridsportförbundets och datorsystemet Equipes samarbete men det finns helt klart potential.
Mejl till exempel – eller varför inte röstfunktionen Siri?

De ideella krafterna är fantastiska men de är begränsade. Helt lätt är det inte att hitta eldsjälar som vill lägga en hel dag på att till exempel springa med dressyrprotokoll eller kontrollräkna.

Vad mer hade ett kommersiellt företag gjort? Såklart hade man försökt att med hjälp av teknik förenkla bedömningen.

Hur intressant hade det inte varit att få reda på hur mycket tvärning i en sluta det var som skilde vinnaren från tvåan?

[ad_dropper zone_id=”214″]

Eller hur mycket tryck ryttaren hade i handen under ritten?

Ideon i Lund, ser ni möjligheterna?

Jag försöker inte säga att man ska effektivisera bort eldsjälarna från sporten, tvärtom, vi ska göra det intressantare för dem att vara med och vi ska driva sporten framåt.

Det är lätt att hamna i lite stiltje och göra som tidigare år när det ekonomiska drivet inte finns men vi ska inte sitta stilla i båten.
Vi ska ro framåt tillsammans.

Anna Nyström

KRÖNIKA: Ni är stallets stora vinnare!

Anna Nyström, ridsportsexpert i Skånesport. Foto: Lars Dareberg

”Dumpa era ungar i stallet” uppmuntrade jag till i min allra första krönika här på Skånesport.
Några som kanske inte blivit dumpade men som definitivt spenderat mycket tid i stallet är styrelsen i DUS, distriktets ungdomssektion.

I söndags visade de återigen hur man gör evenemang när de lockade runt tusen ungdomar till Flyinges stora Ridhus.

Ibland tänker jag att min generation, vi som är under 30-35, inte riktigt vet varför föreningslivet finns till. Vi har inte riktigt hajat vilken otrolig kraft som kan komma ur en ideell organisation.

Jag har definitivt varit en av dem.

De som begripit det här lite tidigare i livet än jag gjorde är styrelsen i Skånedistriktets ungdomssektion. De har under ett par år arrangerat Ungdomsdagen på Flyinge.

Från början en ganska glesbesökt tillställning, i fjol hörde jag om människor som åkt ända från Linköping och vi räknade till närmare 1500 på läktarna.

Dessa coola brudar och killar ringer runt till Skånes allra bästa ryttare och ber dem vänligt men bestämt att ställa upp och hålla clinics och föreläsningar, pro bono, för södra Sveriges yngre hästvänner.

De skaffar sponsorer, likadana jackor till alla funktionärer, krisplan, de marknadsför och framförallt genomför de fem timmars evenemang som dessutom TV-sänds.

Naturligtvis är det inte enkelt alla gånger men hinder lär sig gänget att hantera. Den över 26 år som försöker lägga sig i lite för mycket ombeds vänligen men ganska bestämt att snällt hålla sig utanför.

Egentligen fungerar det hela som ett företag. De yngsta sätts på enklare poster som till exempel att hänvisa publiken och får sedan växa in i sina olika poster. Den senaste ordförande växte så mycket att hon fick jobb på olympiska kommittén i Schweiz sponsoravdelning. Grattis till Olympiska kommittén.

Programmet då? Jodå, tre landslagsryttare tackade i år ja till att vara med men gänget i DUS har sina starka värderingar, dagen ska spegla hästsportens bredd så även yngre talanger och mer ovanliga och lite nytänkande grenar bjuds in till att visa upp sig.

Med de här orden vill jag gratulera DUS och Skånes Ridsportförbund till en lyckad dag. Vi ser redan fram emot nästa år.

Ni är stallets stora vinnare.

Anna Nyström

[ad_dropper zone_id=”169″]

Krönika: Framtidens ledare bortcurlade från stallet

Anna Nyström, ridsportsexpert i Skånesport. Foto: Lars Dareberg

Att hästtjejer blir bra chefer skryter vi i hästbranschen om så fort vi får möjlighet. Det må vara sant men det kommer inte fortsätta i samma takt. Ridning enkom skapar inte ledare. Det är det arbetet runt om hästen som gör och hästtjejerna håller på att bli bortcurlade från stallet.

Tio i fem fylls parkeringen utanför ridskolan snabbt med bilar. Ut kommer hjälmprydda ungar och stressade föräldrar. Det är dags för veckans lektion och om bara ett par minuter är det uppsittning på medellinjen. Gotlandsruss, shetlandsponnyer och korsningar från Irland leds in i manegen och de kortbenta ryttarna justerar stiglädren innan det är dags att hoppa upp.

Timmen går snabbt, de rider i skritt, trav och galopp, gör serpentiner och hoppar kanske ett kryss. De unga ryttarna förbättrar sin balans och utvecklar kanske en och annan muskel i bål och ben. Avsittning, överlämning av häst, 15 minuters teorilektion och sedan är det tack och hej, vi ses om en vecka.

Stallarbetet tar någon annan hand om, det är väl därför avgifterna är så dyra?
Det är just här som argumentet att ridsporten skapar framtidens kvinnliga ledare brister. Sport handlar inte enbart om att skapa framtida OS-medaljörer. Det handlar om personlig utveckling, skapa en vettig sysselsättning och möjligtvis en livslång passion.

I ridsporten håller det på att ändras. Egenskaperna som vi menar att ryttare med sig från stallet uteblir, respekten för djuret går förlorat.
Ledarskapet och passionen föds i stallet och inte i manegen. Flytta en häst som väger tio gånger dig med hjälp av kroppsspråk, led samma djur i den riktning som du vill och så småningom; ta ansvar för en annan varelse som är både ömtålig och värdefull.

Till detta kommer umgänget med stallkompisarna, här är det kunskap som är högsta status, inte de snyggaste märkesjeansen. Tjej eller kille spelar ingen roll, det är på lika villkor.

Att låta en ung tjej eller kille mocka en box skit är inte att utnyttja gratis arbetskraft, det är att ge någon självförtroende, möjlighet till personlig utveckling och jävlar anamma. Empati, plikttrogenhet och förmågan att ta hand om en annan varelse kommer på köpet.

Så föräldrar, dumpa era ungar i stallet och låt dem utveckla en livslång passion – det kommer vara värt det!

Anna Nyström