OV-talang satsar på H65

Emma Lindqvist räknar främst med speltid som försvarare när hon i höst gör sina första Elitseriematcher med H65.
Foto: Nils-Åke Åkesson

Emma Lindqvist har spelat i OV Helsingborg i hela sitt 18-åriga liv.
Nu hoppas U-landslagsstjärnan att karriären ska lyfta ytterligare i H65 Höör.

Att det tidigt blev handboll i Emma Lindqvists liv är egentligen storebror Emils förtjänst. När han började spela handboll hängde den femåriga lillasystern med till hallen och fick omgående mersmak. Inom ett årtionde hade båda syskonen slagit sig in i A-laget.

Sammanlagt blev det tre säsonger i Allsvenskan för Emma i OV Helsingborg, men redan innan årets Elitseriekval mot Hellton (som slutade i klar förlust) visste hon om att det skulle bli spel i den högsta ligan nästa säsong. Trts att hon har ett år på handbollsgymnasiet i Helsingborg

[ad_dropper zone_id=”1174″]

− Jag behövde en ny miljö och nya utmaningar. Efter att ha varit i samma klubb i hela mitt liv kändes det som rätt beslut att ta.

Två år tidigare hade Emma slagit sig in i det svenska U-landslaget födda 1996/97 som firat så stora framgångar internationellt.

− Det var väldigt motiverande. Tredjeplatsen i Ungdoms-OS i Kina var stor, men bronset i EM i Spanien var större.

Tränare för U20-landslaget är Ola Månsson – samme man som tränar H65 Höör från och med denna säsong och som tidigare tränade OV Helsingborgs herrar.

Du om någon känner till Ola – hur är han att ha att göra med?
– I Höör har han mjukstartat på träningarna, säkert medvetet. Som tränare och människa är han som två helt olika varelser. På planen är han väldigt högljudd och intensiv och allvarlig, men privat är han väldigt avslappnad och rolig. Jag tycker att han är en svingar tränare och det är verkligen en trygghet när man lämnar sin moderklubb att få en tränare som man känner väl.

När OV Helsingborg i våras kvalade mot Hellton fick du spela väldigt mycket anfall OCH försvar. Hur blir det i H65?
− Först och främst kommer det nog bli mycket spel som försvarare. Det är väl där jag är som bäst just nu. Sedan hoppas jag med tiden kunna slå mig in som anfallsspelare också. I Höör finns det väldigt många skickliga anfallsspelare som jag hoppas kunna lära mig mycket utav.

Vad var den största skillnaden mellan ett allsvenskt lag och ett elitserielag?
– Tempot och till viss del fysiken. I kvalet mot Hellton blev jag väldigt trött i slutet av matchen och det berodde på att tempot var så mycket högra än vad man var van vid. Det var samtidigt väldigt roligt att känna på det.

Att H65 Höör är ett lag som satsar på Europacupspel och nu står inför sin femte raka säsong med internationellt deltagande var också något som styrde Emmas klubbval.

− Sådant betyder såklart jättemycket. Det lockar mycket att få chansen att komma utanför Sveriges gränser och möta lag som man annars aldrig annars gör.

Christoffer Ekmark

Marcus Ahlm tillbaka – som affärsman

En av de många pokaler som Marcus Ahlm fick lyfta under sin karriär.
Foto: Bildbyrån

Efter en lång och gedigen karriär som handbollsproffs i Tyskland är Marcus Ahlm tillbaka på skånsk mark igen.
Och nu i restaurangbranschen.

Efter en lång handbollskarriär både i Sverige men framför allt i Tyskland är Marcus Ahlm sedan en tid tillbaka på skånsk mark.
Men varken som handbollstränare eller mediaprofil. Utan som familjefar och affärsman. Åtminstone tills han plötsligt dök upp i en tv-sändning förra veckan när Sverige spelade VM-kval mot Bosnien.
Men vi tar det från början.
Norra Åsum-sonen Marcus Ahlm inledde sina handbollsdagar i Härlövs IF för att sedan gå vidare till IFK Kristianstad varpå han etablerade sig som en av landets främsta mittsexor i Alingsås och därefter IFK Ystad. Landslagsdebuten gjordes under Ystad-tiden 2001 och året efter var han med och förde Sverige till EM-guld på hemmaplan.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Tio år i Kiel. 2003 signades Ahlm av Bundesligaklubben THW Kiel – där han sedan spelade ända fram till det att karriären avslutades 2013. Under den tiden han hann bland annat bli årets svenska spelare 2005, vinna tyska ligan åtta gånger och Champions League tre gånger.

Efter tio år i Kiel – var det självklart att flytta tillbaka hem till Sverige?
− Nej, faktiskt inte. Under mina första tre-fyra år såg jag och min fru det som självklart att återvända när min karriär tog slut. Men ju längre man stannade desto mer dissekerade vi argumenten för och emot att stanna kvar i Tyskland. Våra barn hade ju trots allt växt upp i det landet, gick i skola där och så vidare.
– Det som avgjorde att vi flyttade tillbaka var att jag fick en fin övergång från handbollskarriären till ett jobb inom det civila. Samt att min fru, som är lärare, fick chansen att återgå till sitt yrke på hemmaplan.

Viktigt att studera. Under sina ungdomsår i såväl Skåne som i Alingsås så pluggade Marcus Ahlm för att bli civilingenjör.
− Jag studerade kemi och fysik på Chalmers och i Lund och hade bara ett år kvar när jag beslutade mig för att satsa på en proffskarriär i Kiel. Det är inget i sig som jag ångrar, men jag försöker annars, exempelvis vid föreläsningar, att alltid propagera ungdomar att gå färdigt sina utbildningar. Det är trots allt väldigt få som klarar av att gå hela vägen från att vara lovande till att bli professionella spelare med långa karriärer.

Vad är det för civil karriär du pratar om?
− Redan under mina gymnasieår så siktade jag på att jobba inom näringslivet på något sätt som äldre. Och under flera år i Kiel hade jag fått en förfrågan från ett tyskt företag som heter Chefs Culinar − landets största restauranggrossist.
– När jag kom in på mitt näst sista år som proffs, 2012, blev erbjudandet från deras sida mer konkret.
– Chefs Culinar är verksamma i Tyskland, Danmark, Polen och Österrike och ville ta steget till Sverige. Jag är nu operativ chef för verksamheten i Sverige, där vi har basen i Malmö, som startade upp här i mars 2015. Även om förberedelserna pågått sedan sommaren 2013.
Efter tio år i Kiel vore det naturligtvis något av ett resursslöseri att inte ta tillvara på den kunskap som Ahlm har kring klubben och det kontaktnät som han byggt upp där.
− Jag har även en rådgivande funktion till Kiels styrelse.

Utveckla tack?
− Med min historia i klubben och erfarenhet av Bundesliga så kan jag fortsätta att hjälpa dem ur olika sportsliga samt affärsmässiga perspektiv när de ska fatta olika beslut. Det kan även handla om spelare som tas in till klubben. Det är ett samarbete som fungerar bra där de tar kontakt vid aktuella frågor.

Och nu har du dykt upp i TV-rutan också som expertkommentator. Hur kom det sig?
− Egentligen är det ingenting nytt för mig. I Tyskland har jag gjort många sådana jobb och tycker att det är väldigt roligt och utvecklande. Det är klart att man saknar att grotta ner sig sådär nördigt i handbollen ibland som man ju gjorde som aktiv och då är det här ett bra sätt.

Aha. Det märktes faktiskt på dig att du inte var någon nybörjare. Blir det en fortsättning?
− Vi får se, men gärna för mig. Tyvärr finns det i Sverige inte en lika stark handbollskultur som gör det möjligt att ha rena handbollsprogram där man sitter och diskuterar detaljer − dessutom ska det ju finnas en marknad för det. Men TV är nog det bästa sättet att sälja in sporten i stort. Där är genomslagskraften som störst.

Du har tre barn, 5,7 och 10 år gamla. Han du inte gått in i handbollstränarfällan ännu?
− Nej, inte ännu. Barnen håller på med allt möjligt; fotboll, hockey, dans och hästar − men inte handboll. Jag är jätteglad att de vill prova på en massa saker och handbollen är ju så komplex som sport att det inte gör någonting om de börjar spela i lite senare ålder. Om de vill såklart.

Du har aldrig funderat på en karriär som handbollstränare?
− Inte speciellt mycket. Men jag är fortfarande öppen för att jobba med sådana frågor om det skulle bli aktuellt. Jag tycker det vore intressant att specialträna mittsexor kring den spelarrollen, exempelvis. I framtiden känns det lockande.

Många åsikter. − Sedan har man under sin karriär bildat sig åsikter om en massa annat inom handbollens värld också. En sak som jag tycker är extra intressant är hur man från centralt håll ska få fler lovande talanger i ung ålder att verkligen hålla för en elitsatsning när de kommer upp i åldrarna.
– Det finns hur många exempel som helst på spelare som man vet att de hade kunnat gå jättelångt om inte ”det eller det hade hänt”. Där tror jag att det finns mer att göra; att hjälpa tonåringar förbi de hinder som uppstår i den känsliga åldern när de ska ta steget upp på seniornivå. Och då tänker jag inte på den fysiska biten − utan mer kring hur man klarar av att hantera olika situationer mentalt.

Christoffer Ekmark

Toppteam tränar Dalhems juniorer

Lisbeth ”Lisa” Jönsson och Birthe ”Buttan” Hansson kan vara  det mest meriterade tränarteamet ett juniorlag haft i Sverige.

”Buttan” har vunnit allt som går att vinna i Sverige – utom JSM.

Nu tar hon hjälp av Lisa Jönsson för att försöka göra ett guldlag av Dalhems juniorer.

Man kan lugnt fråga sig om ett juniorlag någonsin haft ett så välmeriterat tränarteam som Dalhems IF.

Birthe ”Buttan” Hansson är en skånsk tränarlegend. Hon har vunnit SM (med Skånela), och danska cupen (med FIF) och tränat lag på elitnivå under många år. Hon har varit förbundskapten på ungdomssidan (4:a i EM) och dessutom tränat både pojk-och herrlag under sin karriär. För att inte glömma ett par år som ”stöd” åt Ola Månsson i herrelitlaget H43.

Lisa Jönsson har rätt hyfsade meriter hon också. Som spelare vann hon SM med Skånela – med Buttan som tränare. Hon har också tränat elitlag, varit instruktör på handbollsförbundet och lett Lundagårds F94-lag till guld i USM. För närvarande leder hon Skånelaget F01 efter att i övrigt ha haft en paus från tränarsysslan.

[ad_dropper zone_id=”1092″]

Kände suget. Men Birthe Hanssons lockrop kunde hon inte stå emot. . .

– Hon är bra på övertalning, skrattar Lisa när Skånesport hälsar på i samband med en träning i Pildammsparken.
– Men faktum är att jag kände att det skulle vara kul att ha ett lag ihop med Buttan. Vi har pratat om det i många år, men jag trodde inte att det skulle bli av. Så nu när chansen dök upp var det ju bara att ta den.

Dessutom kände hon suget igen med vuxna barn och bättre ordning på egentiden:

– Det är kul att vara med ute på golvet igen. Jag ska inte sticka under stol med att det varit skönt att vara ledig, men det är ju detta jag brinner för och nu ska det bli kul att få komma igång lite igen. Samtidigt är det skönt att vara del av ett team och känna att man inte tar på sig allt ansvar själv.

Avstår A-laget. Tillsammans med Mats Kvist och ytterligare ett par ledare håller de just nu i en träningsgrupp med både damlagsspelare och juniorer. Men Buttan och Lisa har inte för avsikt att coacha damlaget i seriespelet:

– Nej, vi är med och håller i träningen och sedan ska vi ha hand om laget i JSM och i juniorserien, berättar hon.
Buttan är inne på tredje året i sin tredje (!) sejour i Dalhem. Men den här gången är det utvecklingen av ungdomarna hon vill fokusera på.

– Jag känner inte suget av att leda ett lag på elitnivå längre, men passionen för att träna en grupp spelare finns kvar och speciellt en trevlig grupp som den här, som ger energi tillbaka. Dessutom är det kul att försöka styra upp ett gäng spelare med stor potential som de inte ens själva är medvetna om ännu.
– Och så ska det bli kul att äntligen få jobba ihop med Lisa!

När Birthe Hansson säger att det finns talang i truppen så vet hon vad hon pratar om.

Hon har nämligen tränat en del stora talanger förut.
– Som förbundskapten har jag tränat spelare som Tina Flognman, Matilda Bosson, Marina Elenmo och Johanna Wiberg för att nämna några som blev ganska hyfsade spelare, berättar hon.

Saknar JSM-guld. I Lugi tränade hon under en period ett pojklag med spelare som Mommi Flemister och Torbjörn Carlsson och även Anders Hallberg (nuvarande Lugistjärna och exproffs) har haft Buttan som slavdrivare.
Buttan och Lisa har satt upp ett mål för sitt juniorlag: De ska försöka överträffa förra säsongens resultat – avancemang till steg fyra. Det betyder alltså finalsteget nästa säsong. . .

Men Buttan avslöjar att förhoppningarna når ytterligare lite längre:

– Jag har vunnit allt som tränare utom JSM. Så det vore kul med ett JSM-guld. Men vi får se hur vi får ihop truppen.

Vad innebär ”allt”?
– Jag har vunnit Senior-SM, Trim-SM, Beach-SM, ute-SM och dessutom Ica-cupen två gånger med Lugis pojkar. Och så danska pokalcupen. Men alltså inget JSM ännu. Det kan ju vara en lite morot att bära med sig.

Dalhems IF är en klubb som är känd för att producera talanger och det stora problemet är att få behålla dem tills de är färdiga.
– Lugi har ju nyligen plockat fyra spelare härifrån till sitt elitlag.
Den som nått längst av dessa är Sara Olofsson som dessutom är u-landslagsspelare.

Fler löften. Men i den aktuella träningsgruppen finns fler framtidslöften.
– Absolut. Vi har några som varit med på riksläger och det finns potential i truppen. Sedan är det upp till oss att utveckla dem vidare både tekniskt och lagmässigt. Det ska bli spännande, berättar Lisa.

– Vi var på OV Beach i Helsingborg i helgen som gick och faktum är att vi kom trea i A-slutspelet med ett lag och vann B-slutspelet med ett annat, berättar Mats Kvist.

Ett glatt gäng med många talangfulla spelare tycker ”Buttan” om sin träningsgrupp i Dalhems IF. Foto: Artur Bliding

Ett glatt gäng med många talangfulla spelare tycker ”Buttan” om sin träningsgrupp i Dalhems IF.
Foto: Artur Bliding

Dalhems A-lag spelar i division 2 och har som mål att så småningom ta sig upp i division 1. Men det kommer man i så fall att göra med mestadels egna produkter.(Något herrlag finns inte sedan några år tillbaka).

– Vi kan inte konkurrera på samma sätt som de större klubbarna. Vårt mål den här säsongen är att klara oss kvar i tvåan och få upp och utveckla de unga tjejerna. Sedan tar vi det steg för steg, berättar Mats Kvist.

– Men det vi kan konkurrera med är förstås våra duktiga tränare och därmed en bra utveckling för lovande spelare, ler han och sneglar på Lisa och Buttan.

Stolta anor. Dalhem är en klubb med stolta anor – har till och med varit uppe i högsta serien på 1980-talet.
Och för inte alltför länge sedan (i början av 1990-talet) kvalade man till Elitserien flera gånger, ett par av dem med Buttan som tränare.

– Det var nära. Vi var ett frikast ifrån att gå upp då, minns hon.
I dag finns inte de ambitionerna. Men fostra talanger kommer man även fortsättningsvis att vara riktigt bra på. Det är Buttan och Lisa garanter för.

Artur Bliding

FAKTA

Klubb: Dalhems IF
Bildades: 1954. Handbollssektionen 1957.
Höjdpunkter i historien: Herrlaget svenska cupmästare och kvalade till Allsvenskan 1982/83.
Elitserien även 2002/2003 i samarbetsklubben IFK Malmö HF. Damlaget i Allsvenskan 1984/85.
Både herrjuniorlag och damjuniorlag har vunnit JSM.
Några kända spelare genom åren: Mats Olsson, Thomas Ryde, Ulf Sandgren, Roland Nilsson, Stefan Sivnert, Anette Mathijs, Jessica Everlönn, Marie vin Ekensten, Agneta Almqvist, Lena Andersson.
Serienivå i dag: Division 2.
Ordförande: Jörgen Hernmo
Arena: Söderkulla Sporthall
Antal medlemmar: Ca 300
Hemsida: www.dalhem.nu
Logo:

logo

Hanna hoppas på en OS-chans

Lugis Hanna Blomstrand är veckans spelare i fokus. 
Foto: Bildbyrån

När Henrik Signell gjorde sin första landslagsuttagning som nytillträdd förbundskapten var det två namn som stack ut. Emma Ekenman-Fernis och Hanna Blomstrand.

De två vänsterhänta 19-åringarna var med i det U17-landslag som tog guld i EM 2013 och slutade också i topp i skytteligan i det nyss avslutade SM-slutspelet.
Ekenman-Fernis gjorde hela nio mål i SM-finalen och blev därmed slutspelets skyttedrottning med 43 mål, Blomstrand slutade tvåa med 39.
– Det ska bli oerhört spännande att se Emma och Hanna i den här miljön. Det är två jätteintressanta spelare för framtiden och båda har gjort jättefina säsonger i sina klubblag där de tagit stora kliv. De är absolut värda den här chansen, sa Signell direkt efter uttagningen.

Imponerade på Signell. Hanna Blomstrand är Höörtjejen som relativt tidigt i karriären tog steget till Lugi och som den här säsongen varit en av Elitseriens bästa högernior.
Västerhänt.
Fullkomligt orädd.
Stenhård i kroppen.
Blomstrand har varit en murbräcka som tagit smällar och krattat stigar åt sina medspelare.

[ad_dropper zone_id=”1092″]

Hon borde rimligtvis ha varit ett av namnen som var aktuella inför OS-kvalet, men då gick platsen till H65:s rutinerade Jasmina Djapanovic. Men sedan Sävehof åkt på torsk mot Lugi i både en seriematch samt i en slutspelsmatch, mycket tack vare Blomstrands briljans, kände antagligen Signell att han inte kunde låta Blomstrand vara utanför truppen.

Ärligt talat, Hanna. Vad var det första du tänkte på när du fick reda på att du blivit uttagen?
− Oj. Det kom några glädjetårar faktiskt. Jag var på en minisemester i Stockholm och fick plötsligt ett SMS från Clara Monti Danielsson som också är med i truppen. Hon skrev: ”Hanna? Hallå!!??”.

– Jag undrade om jag gjort någonting fel och sedan fick jag en länk till SHK:s hemsida där det stod att jag var uttagen. Jag stod inne på Åhlens och blev väldigt väldigt glad…

Vad gjorde du på Åhléns i Stockholm?
− Köpte heminredningsprylar…

Hur firade du?
− Vi gick och köpte god mat på en restaurang. Sedan trillade det in väldigt många gratulationer.

Till Portugallägret i juni åker ni 18 landslagsspelare. OS-truppen ska sedan bantas ner till 12. Känns det rimligt att du som debutant ska kunna knipa en Riobiljett?
− Jag är nöjd med min säsong personligen, liksom med Lugi, men jag har svårt att svara på hur stora mina chanser är.
– Det är väldigt många bra spelare med i truppen och OS i Rio vore ju världens häftigaste resa att få göra, så jag ska verkligen ge allt jag har.

Högerniopositionen har ju varit lite av Sveriges svaghet de senaste åren?

− Är det så? Okej, om du säger det så.

Vilka tror du att du konkurrera med?
− Förutom jag är de enda vänsterhänta i laget Michaela Ek, Emma Fernis och Nathalie Hagman

Hagman ja! Hon har varit stjärna på nio meter i sitt klubblag, men samtidigt ”bara” fått spela på kanten i landslaget tidigare…
− Precis. Därför ska det bli intressant att se hur Signell gör med den biten där. Det påverkar ju konkurrensen på ”min” positionen.

Efter att ha åkt ut mot Sävehof i semifinalen − hur begravde du dina sorger?
− Genom att göra ingenting. Livet kändes helt tomt några dagar direkt efter.

I vintras snackade du om att du skulle skaffa lägenhet i Lund tillsammans med H65:s Anna Johansson, din bästa polare. Hur har det gått?
− Det har gått bra, vi hämtade nycklarna i onsdags. En trea på Södra Esplanaden i Lund.

Herregud. Två 20-åriga handbollsspelare i samma lya… Hur ska det gå?
− Säg det. Förhoppningsvis står vi ut med varandra.

Vem ska göra vad i hushållet?
− Hmmm. Jag vet inte, men hoppas på rättvis delad vårdnad, Maten klarar vi nog att laga själv åtminstone.

Vad har du för paradrätt i köket?
− Någon pastarätt.

Annas paradrätt?
− Grillad kyckling och bulgur. Även om det är det enda hon lagar…

På tal om Anna. Många säger att det är Sveriges nästa Sabina Jacobsen − vad tycker du?
− Absolut kan det vara så. Anna spelar liksom jag med mycket vilja och kämpaglöd och i U20-landslaget där vi spelar tillsammans är hon lagkapten.
– Hon sprider glädje och är en tuff försvarsgeneral, men tyvärr har hon ju varit skadad större delen av denna säsong.
– Jag hoppas att hon också hamnar i A-landslaget.

Ärligt talat, hur ont i kroppen har du efter varje match med din hänsynslösa och uppoffrande spelstil?
− Oftast går man hem med några nya blåmärken, men det är värt det.

Rugby kanske kan vara en sport för dig annars?
− Nja, jag får fundera på det.

Vad har du på din pizza?
− Mozarella, parmaskinka och ruccola.

Vad lyssnar du på för musik för att komma i gamemode?
− Jag är allätare, men helst nya och moderna låtar.

Gud vad tråkigt. Är det okej om jag skriver ”dansband” istället?
− Haha. Absolut inte.

Om du en dag lämnar Lugi och får chansen att spela handboll i utlandet – vart vill du helst åka då?
− Just nu lockar danska ligan mest.

Allvarligt talat? Danmark…?
− Ja, det är en vass liga där man har chansen att utvecklas mycket.

Christoffer Ekmark

FAKTA

Landslagets program i sommar:
8 juni: Samling i Malmö
9–18 juni: Träningsläger i Lagos, Portugal, tillsammans med Norge. Två inofficiella landskamper spelas.
27 juni–3 juli: Läger i Stockholm.
11–18 juli: Läger i Strömstad.
18–22 juli: Läger i Nederländerna med landskamper mot Montenegro, Ryssland och Nederländerna (19–21 juli).
26–31 juli: Läger på SOK:s anläggning i Rio Maior, Portugal.
31 juli: Avresa till OS i Rio de Janeiro. Landskamp mot Spanien under någon av de första dagarna i Brasilien.
6 augusti: Sverige-Argentina (21.50, lokal tid)
8 augusti: Sydkorea-Sverige (09.30)
10 augusti: Ryssland-Sverige (14.40)
12 augusti: Sverige-Nederländerna (11.30)
14 augusti: Sverige-Frankrike (11.30)

Sveriges trupp till lägret i Portugal 8–18 juni:

Målvakter:
Filippa Idéhn, Team Esbjerg, 55 A-landskamper/1 mål
Johanna Bundsen, IK Sävehof, 32/0
Martina Thörn, Glassverket Elite (klar för FC Midtjylland till nästa säsong), 1/0

Vänstersex:
Louise Sand, IK Sävehof, 56/112
Marie Wall, H65 Höör, 14/16

Högersex:
Nathalie Hagman, Tvis Holstebro (Nykøbing/Falster HK), 86/195
Michaela Ek, Silkeborg-Voel KFUM (Ringkøbing Håndbold), 4/3
Emma Ekenman-Fernis, IK Sävehof, debutant

Mittsex:
Linn Blohm, Tvis Holstebro (FC Midtjylland), 49/105
Frida Tegstedt, Issy Paris, 37/35
Clara Monti Danielsson, Randers HK, 5/0

Nio meter:
Linnea Torstenson, CSM Bukarest, 166/634
Bella Gulldén, CSM Bukarest, 151/561
Johanna Ahlm, FC Midtjylland (IK Sävehof), 141/460
Jamina Roberts, Tvis Holstebro, 99/169
Sabina Jacobsen, FC Midtjylland, 79/117
Jenny Alm, Team Esbjerg, 70/178
Angelica Wallén, Toulon St Cyr (Skuru IK), 69/90
Johanna Westberg, Randers HK (Nykøbing/Falster HK), 29/38
Carin Strömberg, Skuru IK (Viborg HK), 14/6
Hanna Blomstrand, Lugi HF, debutant

Beachhandbollen ett lyft för OV

Bengt Jönsson, ungdomsansvarig i OV Helsingborg, brinner för beachhandbollen.

En strand. 17 planer. 1500 lag.
I helgen avgörs OV Helsingborgs beachhandboll för nionde året i följd.

En tävling på stranden mitt i Helsingborg som fyller en helt annan funktion än den mer avancerade varianten av strandhandbollen i Åhus.

− I Helsingborg driver vi beachhandbollen ur ett föreningsperspektiv. I Åhus är det ett aktiebolag som står bakom allt, säger Bengt Jönsson, ungdomsansvarig i OV Helsingborg.
Det är Bengt som står bakom projektets födelse.

− Jag ville förändra traditionen med att alla skolor vid den här tidpunkten skulle spela brännboll.

– Handboll är ju mycket roligare, så den grundläggande motiveringen för att starta OV Beachhandboll var att alla barn från Helsingborg någon gång ska ha provat på handboll. Och det har vi faktiskt lyckats med.

[ad_dropper zone_id=”1057″]

Under det första året genomfördes arrangemanget med 160 lag på fyra planer.

Nu, nio år senare, är turneringen (återigen) fullbelagd med 1500 lag som spelar på 17 planer.

Förberedelserna i full gång inför helgens beachhandboll på Fria Bad i OV Helsingborgs regi. Foto: Christoffer Ekmark

Förberedelserna i full gång inför helgens beachhandboll på Fria Bad i OV Helsingborgs regi.
Foto: Christoffer Ekmark

Ni verkar ha skapat ett arrangemang som tilltalar väldigt många?

− Ja, och det är naturligtvis jätteroligt. Fördelningsmässigt så har vi en stabil spridning i de flesta åldrar. De är bara de yngsta vi hade hoppats att det skulle ha varit ett större intresse, men det tror jag kommer med tiden, säger Bengt.
Med snart ett decennium i ryggen så har beachhandbollens effekter även fått en tydlig påverkan på klubbens återväxt.
− För nio år sedan hade ungdomssektionen 220 medlemmar. Idag har vi 750.

Herregud!
− Ja, det är en markant ökning.

Och hur stor del av den ökningen tror du är direkt knuten till beachhandbollen?
− Tja, 90 procent kanske?
Och med en bred ungdomsorganisation byggs, ofta, framgångsrika elitlag.
− Det är ju inte det vi jobbar utefter, men det kan ju såklart bli en av effekterna. Fler medlemmar betyder fler medlemsavgifter till föreningen och det kan ju alltid behövas, samtidigt som handbollen som sport vinner mark i staden.

Men det borde ju ge seniorverksamheten, som ju verkligen står på gränsen till att bli elitserielag, bättre förutsättningar i framtiden?
− Ja.
Till störst del är det fortfarande skolungdomar som spelar matcher, men de senaste åren har turneringen även öppnats upp för föreningar och intresset för arrangemanget ökar hela tiden.

Hur mycket sneglar ni på Åhus beachhandboll?
− Ingenting!

Men…?
− Vi vill inte kommersialisera vårat arrangemang för mycket. Här ska det alltid vara gratis att gå in på området och sporten ska stå i fokus, inte en massa andra företag som rider på vågen.
– Visst måste man samarbeta med näringslivet för att få alla bitar att gå ihop, men vi vill behålla vår anda som turneringen är uppbyggd på.

Hur stort intresse har näringslivet visat för beachhandbollen?
− Inte jättemycket. Jag hade hoppats att det vid det här laget hade varit populärare ur deras synvinkel, men det kommer kanske. Idag omsätter vi 2-3 miljoner kronor utan att för den sakens skull gå speciellt mycket plus. Men, som sagt, vinsterna ligger inte i själva turneringen i sig − utan mer i spåren av den.
De senaste två månaderna har Bengt Jönsson arbetat heltid med förberedelserna.
− 6000 matcher ska planeras in och det är alltid några som ringer in efter anmälningsstopp och ber om att få vara med.
– Jag har varit uppe många nätter för att få alla biktar kring detta att fungera. Men jag gör naturligtvis inte allt själv. Väldigt många i föreningen ställer upp helt ideellt för att få de praktiska bitarna att fungera.
– Båda seniorlagen kommer strax hit och sätter upp målramar och nät – och en massa ungdomar är med på alla möjliga hörn.
Att starta projekt i den nordvästskånska handbollsvärlden är dock inget nytt för Bengt.
− En gång i tiden var jag med och stratade handbollsklubben ”Gubbarna” i Landskrona. Kravet på att få ta en plats i laget var att man passerat 30-årsstrecket och vi vann faktiskt division fyra och var nära att gå upp i tvåan.
– Senare slogs föreningen sig ihop med Wargo och så bildades GW Landskrona.

Hur ska vädret bli i helgen?
− De första indikationerna talar om att det ska bli fint. Tidigare år har vi haft en del otur med de bitarna, men jag hoppas på mycket sol, milda vindar och massor av folk nere på Fria Bad, avslutar Bengt Jönsson.
OV Beachhandboll sänder en del av sina matcher live på sin hemsida − där även alla resultat rapporteras kontinuerligt.
Christoffer Ekmark

Den orange färgen har blivit en säljsuccé

IFK-prylar säljer bra. Foto: Bildbyrån

Det är inte bara Malmö FF som tjänar mycket pengar på souvenirer. IFK Kristianstad omsätter redan över en miljon om  året.

Souvenirförsäljning brukar betyda mycket för de stora klubbarna.
I IFK Kristianstad finns det dock större värden än det ekonomiska.
Malmö FF omsätter drygt 18 miljoner kronor varje år i sin souvenirshop.
IFK Kristianstad ligger på drygt 1,2 miljoner.
Men så finns det också en stor skillnad, bortsett från den uppenbara gällande volymen.
Handbollsklubben vill annat än att tjäna pengar på sin merchendise.
− Grundmålet med den delen av vår verksamhet är inte att få en stor lönsamhet. Vi ser det som viktigare att skapa ett varumärke där Kristianstadsborna och andra som stötta laget är stolta över att bära klubbmärket. Det finns ett mjukt värde, och en långsiktighet, i det tänket som vi är väldigt måna över, säger klubbchefen Nikolas Larsson.
Fantastisk resa. IFK Kristianstad har gjort en fantastisk resa för att bli Sveriges handbollshuvudstad.
Hela staden, ja även delar av kommunen, identifierar sig med den orange färgen som matchtröjan har.

[ad_dropper zone_id=”1017″]
Stoltheten hos invånarna i Kristianstad är påtaglig.
– Det finns en milstolpe kring hela den här biten med souvenirförsäljning och det orange temat. Det var inför en hemmamatch den 17 oktober 2010. Då hade vi tryckt upp en replika till matchtröja som alla besökare fick gratis.
– Responsen vi fick av det tilltaget blev enormt, även om vi inte hade räknat med att en del som går på handboll idag fortfarande bär just den tröjan…
Någon egen souvenirshop hade klubben aldrig haft.
Men när den nya arenan stod klar hyrde klubben in sig i ett utrymme där och har nu även en person anställts på en dryg halvtidstjänst för att sköta ruljansen.
Färgen central. – Under de sex senaste åren har vi gått från ingenting till någonting väldigt stort. Satsningen med den orange färgen har varit en central del av vår strategi.
En del klubbar satsar på egna produkter som säljs, andra föreningar samarbetar med större företag som står för uppemot 80 procent av innehållskatalogen. Hur gör ni?
– Både och. Vi tar fram en hel del saker utefter våra egna idéer och tankar och har efterhand kunnat utöka sortimentet. Man trodde ju inte för några år sedan att orange julgranskulor skulle gå att sälja, men så blev det. Nappar, rakhyvlar, öl- vin- och whiskeyglas är också populärt.
– Så många beställningar från utlandet har vi inte ännu, men det går ju utmärkt att beställa saker i vår webbshop som också fungerar riktigt bra.
– Men vi har naturligtvis inte samma djup i vårat sortiment som exempelvis Malmö FF har, säger Larsson.
MFF på studiebesök. Som ändå har haft just MFF på studiebesök kring just de bitarna, en Champions League-klubb mellan en annan alltså.
– Det är väldigt många föreningar som är intresserade av att sätta sig in i hur vi skapat vårat koncept i Kristianstad. Även MFF. Bara matcharrangemangen har väckt respekt hos de flesta klubbarna.
Att IFK Kristianstads souvenirförsäljning är en väloljad apparat kommer hela handbollssverige att bli varse om under söndagen.
Då förväntas nämligen hela Malmö Arena bli ett oranget publikhav då klubbens handbollsmatadorer jagar sitt andra raka SM-guld.

Lindgren: Man får inte bli bekväm i framgång

Ola Lindgren jagar på sina trupper i ett orange publikhav. På söndag gäller det att försvara sin position som svenska mästare.                                     Foto: Bildbyrån

Ola Lindgren har än en gång lotsat IFK Kristianstad till SM-final. En given tränarprofil den här veckan.

Ola Lindgren har varit med och gjort IFK Kristianstad till ett av världens bästa handbollslag.
Vi kikade innanför pannbenet på den gamle försvarsbjässen som blev landslagscoach.

När bestämde du dig för att bli tränare och varför?
− Jag började att fuska så smått redan i Dusseldorf som spelande tränare, även om jag sedan gjorde fem år enbart som spelare efter det. Tränarrollen fanns hela tiden i bakhuvudet och sedan fick jag ta över i just Dusseldorf.
– När jag väl tog steget till att bli enbart tränare kändes det väldigt naturligt och inspirerande.

Vilka utbildningar har du gått och hur mycket tid har det tagit?
– Jag utbildade mig delvis parallellt med spelarkarriären och klarade av den avslutande Master Coach-kursen 2006.
Hur tror du att dina spelare uppfattar dig som tränare?
− Spelarna kanske har en annan uppfattning, men jag tror att de ser mig som rak, ärlig, noggrann och väldigt krävande,

[ad_dropper zone_id=”1017″]

Hur privat är du med dina spelare och hur viktigt är det att hålla ett avstånd?
− Jag umgås inte alls med dem privat. Vi har naturligtvis kontakt nästan dagligen ”på jobbet”, men det är för mig väldigt viktigt att skilja på spelare och tränare. Jag är inte med i den jargong som grabbarna i laget har när de snackar.

Vad är mest effektivt på elitnivå? Att anpassa en tränare efter laget – eller anpassa laget efter en tränares bestämda spel- och träningsfilosofi?
–Det där går hand i hand. Tränare ska se till individuell skicklighet och nivå för att hitta det som överensstämmer med ens egen filosofi. Främst måste man se till individerna. IFK Kristianstad fungerar lite annorlunda jämfört med många andra klubbar, där fick jag vara med och göra en tuff satsning som de ville ha.
– Under åren har vi haft en stor åtgång av spelare och då gäller det att försöka hitta ett spel som passar de individerna. Samtidigt ligger det ett ansvar hos klubbarna när de gäller att scouta tränare − så att föreningen får den tränartyp som borde passa in i laget.

Vad är viktigast för att vinna respekt hos dina spelare?
– Främst handlar det om den kunskap man besitter. Det man förmedlar till gruppen ska ha relevans. De ska tydligt se att det finns tanke med det man gör, en plan. Sedan behöver jag inte alltid ha rätt, men kunskap är viktigt för förtroende.

Hur hanterar du en situation där en spelare ”kört fast” och tydligt underpresterar för att denne har det jobbigt i privatlivet?
– Först och främst: IFK Kristianstad är en klubb med tydliga och tuffa krav på spelarna. Vi är beroende av dialog och kommunikation. Jag behöver bakgrundsfakta om en spelare inte kommer upp i nivå av personliga skäl, därför utgår jag från att spelarna kommer till mig om det är något. Kommunikation är ett tvåvägarssystem.
– Det kan hända att jag sänker förväntningarna hos en del individer vissa perioder, sedan undersöker vi om klubben kan göra något åt situationen. Vi är mycket bättre i Sverige på det jämfört med proffsklubbar i exempelvis Tyskland. Där finns ej utrymme eller acceptans för andra saker änleverans på handbollsplanen.

Hur hanterar du, på och utanför planen, en spelare som är väldigt ung, säg 16 år, men är extremt mogen i sin roll. Spelaren gör snabb succé på planen och kanske rentav blir styv i korken?
– Min uppgift att hålla ner dem på mattan. Det finns alltid saker man kan utveckla. Om spelaren är riktigt bra så berömmer jag denne, men det gäller även att skapa ramar runt laget. Går divalater ut över laget är det givetvis inte acceptabelt.
– Unga spelare kanske inte alltid förstår vilken oerhörd tuff väg de har framför sig om de ska bi bäst.

Vad kräver du av en lagkapten och hur viktigt är det att ha en ledare på planen och inte bara dig utanför sidlinjen?
− En lagkapten är ett språkrör för mig på planen, men även för klubben i sociala sammanhang. Rent sportsligt arbetar jag med att ha flera ”informella ledare” på planen som vidarebefodrar instruktioner eller håller ihop laget på annat sätt.. Sedan kan det skilja väldigt på vem man tar ut som kapten i olika lag.

Efter fem raka förluster, hård kritik i media och från läktaren samt viss oro i gruppen. Hur agerar du som tränare och ledare för ditt lag på träningarna? Många brukar i det läget prata om att ”jobba med grunderna”.
− Det beror alltid på hur förlusterna gått till. Jag ändrar ofta i upplägget så till vida att jag fokuserar på och vässar till det som jag inte varit riktigt nöjd med i föregående match. När vi analyserar matcherna försöker vi hitta förklaringen till varför vi förlorade − sedan tar vi tag i det.
– Men det är olika från lag till lag, ibland kan det vara bättre att stå över en träning för att gå ut och käka en bit mat tillsammans.

Efter fem raka segrar. Flyt med marginaler och imponerande spel. Hur behåller du skärpan och aggressiviteten i laget?
– Samma sak. Även när man vinner, i en framgångsrik organisation som måste ha driv, får man inte bli bekväm. Det gäller att åtgärda problemen innan de orsakar förluster. Ibland kan man hålla skärpan uppe genom att sätta upp nya mål.
– Det farligaste är när man vinner utan att spela bra. Då tror man att man kan komma undan med sina svagheter även nästa gång. Det är min roll som tränare att förhindra sådant.

Hur mycket försöker du att kommunicera med domaren och varför?
– Det är ett spel mellan tränare och domare där jag vill påverka och påpeka. Man får ju inte dra på sig utvisningar, men viktigt att markera vid exempelvis passivitetslägen. Man vill få betalt för bra försvarsarbete.

Med jämna mellanrum läser man i media om besvikna spelare som petats och kommenterar det med ”jag har inte fått någon förklaring”. Hur mycket pratar du med vederbörande innan du kännbart minskar speltid för en spelare?
– Jag håller en aktiv kommunikation med spelarna hela tiden, mycket om var de befinner sig i konkurrensen. Det är jätteviktigt vara tydlig för att slippa missnöjdhet och frågetecken. De ska veta om läget − och ta fighten eller lämna. Tydlighet mot det. Spelarna ska aldrig kunna komma efteråt och säga att de inte visste vad som gällde.

När Ole Gunnar Solskjaer i slutet av en match för Manchester United gjorde en 70-meterslöpning för att i sista språnget fälla en fri motståndare utanför straffområdet blev han utvisad, men säkrade segern för sitt lag. Publiken hyllade honom – men tränaren Alex Furgeson skällde ut honom och bötfällde (!) honom för att inte ville att klubben skulle bli förknippad med den typen av insatser. Så vad är viktigast? Att vinna fult eller att förlora med ”värdighet”?
− När vi kommer till elitidrott blir gränsen kring vad som är okej eller inte suddigare. Vi ska vara ett föredöme för ungdomar och vi har ansvar för de signaler som sänds utåt. Samtidigt är våra jobb resultatbaserade. Just den här situationen är knepig. I Tyskland provas det med straff i slutskedet i matcherna om någon utför en spelförstörande handling. Men jag är tveksam. Sådant ställer väldigt stora krav på domarna.
– När bli stenhårt försvarsspel en spelförstörande handling i deras ögon? Man vill ju inte att det ska bli straff för vad som helst…

Till sist. Vad gör dig lycklig som tränare?
– Jag blir glad när killarna utvecklas och tar till sig från min träning. När det man lagt ner tid på lyckas ute på banan – och när killarna trivs både på och utanför bana. Och av att vinna, naturligtvis.
Men det som gör mig allra lyckligast är när vi gjort en riktigt bra lagprestation. Då kan jag vara glad även om man förlorar.
Christoffer Ekmark

FAKTA

Namn:Ola Lindgren
Ålder: 52
Familj: Förhållande, 4 barn
Bor: Halmstad och Kristianstad
Tränar nu: IFK Kristianstad och svenska landslaget
Tränare som inspirerat mig: Bengt Johansson och Kent Harry Andersson.
Favoritmusik: Lite av det mesta. Gärna P1 nr jag kör bil.
Favoritbortamatch: Kiel borta, med det trycket som finns där. Vezprem borta är också grymt.
Paradrätt i köket: Färsk pasta, grönsaker och chili. Mat är jag sådär på, då är jag bättre på att välja viner.
Blir arg: När man ser elände på nyheterna, dåd som man har svårt att förstå.
Blir glad när: När jag får träffa min familj och vetskapen om att de är friska och glada.

Tredje gången gillt för Ida Nilsson i Lugi

Ida Nilsson tar steget tillbaka till Lugi - klubben hon gjorde elitseriedebut i som 17-åring.
Foto: Bildbyrån

Hon är 23 år gammal och har redan hunnit lägga av med handbollen två gånger.
Nu gör Ida Nilsson en nysatsning i Lugi – klubben hon gjorde elitseriedebut i för sex år sedan.

Emma Friberg lämnar Lugi efter lång och trogen tjänst för att prova på proffslivet i danska Ringköping.
I någon månad har Lugi därför varit på målvaktsjakt och till slut föll valet på en nygammal Vinslövsprofil − Ida Nilsson, 23.
Efter att tidigt ha visat talang i Vinslövs HK värvades hon till Lugi. Som 17-åring gjorde hon elitseriedebut under Dragan Brljevics ledning och hon spelade även in sig i den svenska juniorlandslagstruppen

Då valde hon plötsligt tidigt att sluta med handbollen.
För första gången…

[ad_dropper zone_id=”976″]

− Jag tappade motivationen helt enkelt. Det blev mycket med plugget och pendlingen till Lund. Handbollen blev inte längre speciellt rolig.

Efter ett års uppehåll från handbollen började det dock att klia i armar och ben igen. Hon startade om karriären i Vinslövs divisions två-lag. Och fick mersmak.
− Efter någon säsong där fick jag frågan från Kristianstad som då låg i Allsvenskan. Det var nära och bra så jag hoppade på det tåget och hade kul.

Det är väl en gigantisk skillnad på division två och Elitserien?
− Så är det naturligtvis, men det visste jag naturligtvis om.
Men året som Kristianstad tog steget från Allsvenskan till elitserien fanns Ida Nilsson inte med i truppen.
− Jag hade börjat arbeta på ett fruktföretag utanför Hässleholm och det tog väldigt mycket tid. Att kombinera det med en elitsatsning… Nej, det fungerade inte.

Återigen valde Ida Nilsson att sluta. Eller snarare göra ett uppehåll i handbollskarriären.
Orsak: motivationsbrist.

Vad var det som gjorde att du trots allt återvände till handbollen?
− Det är väl kärleken till sporten. Efter ett tag saknar man den.

Vad motiverar dig då?
− Att kunna bli så bra som möjligt. Det är ett måste om man ska spela på högsta nivå. Ibland hade jag inte det drivet…
När Kristianstad skulle göra sin första säsong i Elitserien fick Nilsson frågan om hon ville göra en ny satsning.
− Då kände jag plötsligt: ”det verkar skitkul, det här vill jag göra”. Så jag körde igång igen.

Du har tryckt på pausknappen under rätt viktiga utvecklingsår. Hur har det påverkat dig som målvakt?
− Jag kanske hade varit en bättre målvakt om jag tränat hela tiden. Men samtidigt så måste man ju ha kul som handbollsspelare också. Annars utvecklas man inte av den anledningen.
Kristianstads första säsong i Elitserien slutade med att man missade slutspelet i den sista omgången och istället fick kvala för att hålla sig kvar. Något som laget klarade utan större problem.

− För att vara nykomlingar i Elitserien tyckte jag att vi klarade oss riktigt bra. Bättre än förväntat faktiskt. Vi tog några fina skalper och personligen kände jag att det fungerade i de flesta matcher.

I målvaktsligan hamnade Ida Nilsson på fjärde plats med en räddningsprocent på 39. För övrigt samma procent som just Emma Friberg hade.
Tränare Dragan Brljevic är nöjd med klubbens målvaktsval.
− Ida lärde jag känna redan under mitt första år som tränare i Lugi. Hon är en annorlunda målvakt med mycket grundtalang i sig. Hon kommer dessutom att passa bra in i truppen.
Vad Dragan menar med ”annorlunda” får Ida Nilsson själv försöka svara på.
− Haha. Sa han så? Jamen det är kanske så att jag inte rör mig så mycket i onödan. Jag försöker att vara på rätt plats utan att lägga ner för mycket krut på det.

Som en liten katt ungefär?
− Ja, precis.

Kontraktet med Lugi löper på ett plus ett år. Och Ida är tydlig med att hon nu verkligen ska satsa allt på handbollen.
– Jag har sagt upp mig från jobbet på fruktlagret och ska flytta ner till Lund för att slippa pendla. Bostad är på gång.

Hur mycket drivs du av att vinna titlar och kanske rentav spela i Europa?
− Lugi är ju ett topplag i Elitserien så det är klart att man hoppas kunna nå så långt som möjligt i de sammanhangen. Deras lagbygge inför nästa säsong ser väldigt spännande ut.
− Av de spelare som fanns med i Lugi när jag spelade i klubben för sex år sedan är det nog bara Anna Lagerquist kvar.

Landslaget?
− Nja. Det är klart att man har drömmar om det, men just nu känns det långt borta. Först och främst ska jag försöka etablera mig i Lugi och göra det bästa av den situationen, säger Ida Nilsson.

Christoffer Ekmark

FAKTA

Namn: Ida Nilsson
Ålder: 23
Bor: Snart i Lund
Spelar i: Ny målvakt i Lugi
Bil: Renault Clio
Musik: Allt möjligt
Paradrätt i köket: Spagetti med köttfärssås
Spelare som inspirerat mig: Bundsén och Mattias Andersson
Favoritbortamatch: Skara borta innebär alltid härlig stämning på läktarna. Dock ser jag inte speciellt mycket fram emot att åka upp till Boden…
Blir glad när: Vänner och familj mår bra
Blir arg när: Folk inte gör det de ska.

Nedslag: Lugi föll med flaggan i topp

Lagkaptenernas lagkapten, Anna Lagerquist, sted till sista blodsdroppen. Och en stund till.Foto: Bildbyrån

Lugi slogs för en finalplats med juniorer och division ett-spelare.
Det räckte för att skaka, inte fälla, Sävehof.

Sparbanken Skåne Arena, Lund
SM-semifinal: Lugi-Sävehof 23-25

Alla älskar en underdog.
Sävehof tog sig visserligen till sin elfte raka SM-final, men Lugi gav dem rejält med motstånd, och förhoppningsvis ett gäng blåmärken, på vägen dit. Lundatjejerna vann faktiskkt fem av åtta halvlekar i semifinalserien som blev fyra matcher lång – men till slut stod det stjärnfyllda Partillegänget där med 3-1 i matcher ändå.

[ad_dropper zone_id=”976″]

Den här kvällen hade Lugi en tvåmålsledning i paus och ledde med tre bollar en bra bit in i andra halvlek.
Den stora skillnaden mellan lagen var dock att när Lugis tvingades vila delar av sin förstauppställning så kastade tränare Brljvic in juniorer och division ett-spelare. Signell kastade in landslagsspelare och flerfaldiga svenska mästarinnor.

Sävehof segade sig ikapp och förbi, men damerna i hemmalaget vägrade att ge sig. Med sina låååånga anfall och sitt hårdföra försvarsspel höll de sig på något sätt kvar.

Matchens främsta spelare, Melissa Petrén, reducerade till ett måls underläge med knappa minuten kvar och hoppet levde in i det längsta.

Publiken eldade på.

DJ:n eldade på.

Sportchefen Emme Adebo hade svårt att hålla sig sansad i sin speakerroll när hemmadamerna spurtade allt vad de orkade.

Melissa Petrén sköt från höften, från knähöjd och från takhöjd.

Hanna Blomstrand, kvinnan utan förmåga att känna smärta, kastade sig brylöst in i armbågar och knytnävar.

Emma Friberg skuttade omkring på sin mållinje i sin sista Lugimatch och svarade för ett flertal vassa räddningar.

Men till slut var slaget förlorat. Storfavoriten Sävehof gjorde det alla förvntade sig, men fick verkligen gå i botten.

Därmed tvingas vi i finalen i Malmö uthärda det faktum att ett 08-lag ställs mot ett 031-lag. Vi hade ju så hemskt gärna velat se ett skånskt lag där, och hade Lugis Jenny Carlsson kunnat vara med istället för att ägna sig åt rehabträning för sitt sargade korsband så kan vi nästan ta gift på att de vinröda hade fällt Glufs Glufs från Partille.

Därmed åkte både Lugis herrar och damer ut i slutspelet mot Sävehof. Urk och fy.

På tal om herrlaget så avtackades både Lugis Maradona på kanten Niklas ”Gummi” Hudmundsson och assisterande tränaren Basti Rasmussen. Båda lämnar klubben till nästa säsong och applåderades artigt.

Dock känns det alltid snöpligt när en säsong plötsligt tar slut. Ena minuten slåss ett lag för sitt liv. Nästa minut har de semester. Overkligt och tårfyllt.

Säsongen 16/17? Då går Lugis damer till final. Ni vet vart ni läste det först.

Christoffer Ekmark

BETYG PÅ BESÖKET:

Underhållning: 5
Ett hemmalag som slet som galningar i 60 minuter. Sådant måste man bara älska. Allt utom skånsk seger ingick i entrépengen.

Underlag: 5
Ett riktigt okomplicerad blått golv gjort för handboll. Läckert.

Publikplats: 3
Der var drag i ”Biblioteket” (bortalagets klack var på fyra personer = genant) och stolarna mjuka.

Domarna: 3
Två bestämda herrar som körde upp näsan i vädret i en underbart brylös pose så fort Sävehofs landslagstrnare Henrik Signell började tjafsa (i vanlig ordning). Bedömningsmässigt fullt godkända, men äldre män i kortbyxor bör sällan ha en tight illgrön tröja nedstoppad över den begynnande kulmagen. Låt tröjan hänga lite snyggt eller börja varje dag, och eftermiddag, med 100 situps.

Matchställ: 1
Lugis vinröda dräkter är klassiska och enkla. Sävehofs gulsvarta och reklamdränkta varianter känns mer som en Calzone som varit nere i magsäcken och vänt en sen lördagsnatt. Men värst av alla var Sävehofs ledarstab som verkligen höll 031-klass. Matchande Addidasträningsoveraller med neonfärger! De påminde mer om den husvagnssemestrande familjen i Galenskaparnas ”Macken”. Inte för att Lugistaben kommer direkt från Hugo Boss-affären heller, men det var ändå på en acceptabel nivå.
Musiken: 5
DJ Niklas är inte bara en godabenådad producent och musikmakare, han har även ett stort vinrött hjärta och skötte den musikaliska underhållningen med både stil och finess. En del personliga låtar kring vissa spelare och aggressivt upptempodunkadunka vid exempelvis målvakter. Här har många föreningar något att lära sig utav.

Korven: 5
Det fanns Melle och Wienerkorv att välja på och det är naturligtvis det minsta man kan begära. Handboll i Lund utan Melle är helt orimligt. Dessutom stod det en flaska Jonnys sötstarka senap bredvid. Allt var därmed i sin ordning.

Parkering: 5,5
Den stora majoriteten som kör bil till arenan ställer sig sannolikt på det dyra området mellan den nya och gamla hallen. Men husse vet bättre. På Östgötagatan, på likvärdigt gångavstånd, är det gratis efter klockan 18. In your face Lunds kommun!

Dasset: 3
Fräscht och elegant och ingen kö. Det luktade visserligen inte hallonlikör, men fyllde sin funktion med råge.

Betygskala:
6- Bosse Larsson-klass
5 – Basti Rasmussen-klass
4 – Mycket bra
3 – Vi är nöjda
2 – Njaaaa…
1 – Ålahueklass
0 – 031-klass

Lugi dög gott i USM-slutspelet

Rebecka Winberg, dotter till hejarklacksledaren Magnus Winberg, var ytterst nära att bli svensk mästarinna i USM. Foto: Nils-Åke Åkesson

Det blev tyvärr inga guldmedaljer till de skånska lagen under USM som avgjordes i Malmö i helgen.

Däremot blev arrangemanget i sig synnerligen lyckat. Mycket publik och väldigt fina sportsliga prestationer.

[ad_dropper zone_id=”898″]
Lugi fick fram två lag till final, både damjuniorerna och pojkar A föll dock på målsnöret. I en mycket jämn damjuniorfinal slutade det 17-17 efter full tid, trots att de ledde med 17-13 med tio minuter kvar att spela och Elsa persson var bäst på plan.
H65 Höörs damjuniorer blev sexa, H43:s flickor A slutade femma, Näsbys flickor b slutade fyra före bland annat Lugi på sjätte plats och i herrjuniorklassen slutade IFK Kristianstad på fjärde plats. I pojkar B-klassen lyckades H43 ta sig till final, men fick nöja sig med en silvemedalj, närmast före Åhus som knep bronset.
Christoffer Ekmark