Web-TV: TFF:s nätverksgrupp på bortamatch

tff-tv

VI tog sikte på Trelleborg och hängde med TFF´s sponsorer på deras premiär borta mot Helsingborg, med en liten avstickare till Helsingör.


Nu är det äntligen Safarisommar!

Skånesports MFF-expert Ole Törner.

Nu är Safari-sommaren här.

När MFF körde igång igen efter det korta uppehållet fanns Behrang Safari på plats. Än är vaden inte helt färdig-rehabiliterad, men han var med på uppvärmningen och sög in stämningen. Att han älskade att vara tillbaka där allt startade gick inte att ta miste på och det omvända gäller också. Supportrarna, staketrävarna och alla andra kring klubben är glada över att han är här. Igen.

Och visst finns det vibbar i luften av att det kan bli en ny Rosenberg-saga. Inte minst för att MFF-kaptenen Markus Rosenberg själv tog upp jämförelsen. Hur han kom tillbaka, snabbt hittade en glädje och stolthet och kände sig hemma.

MFF fick ett gigantiskt lyft av Mackans återkomst. Att tro på samma effekt nu är att sätta för stor press på ”Berra”, men kan han komma i närheten så…

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Kan han det då?

När övergången blev klar i januari hyllade jag den och såg fram emot att den sena julklappen skulle packas upp. Nu är paketet levererat och jag står fast vid min uppfattning. Det här kommer att bli bra!

Behrang Safari har länge och in i det sista varit ordinarie i ett lag – FC Basel – som är bättre än Red Bull Salzburg, Celtic och Sparta Prag som MFF de senaste säsongerna gjort sina bragdmatcher mot på vägen till Champions League. Safaris status i den konkurrensen räcker det med att titta på FC Basels mycket snygga avtackning av honom för att förstå.

Han har en internationell erfarenhet som få andra svenska spelare. Han har spelat runt 75 matcher i Champions League, Europa League och i kvalet till de turneringarna. Enbart i Champions League har han spelat 23 matcher. Och gjort det bra.

Precis som många riktigt stora utespelare – det vore taskigt att ställa samma krav på målvakterna – är han heller inte bunden till en position. Han är värvad som vänsterback, men behövs det kan han spela vänsterytter eller mittback. På Hedenhös-tiden i Lunds SK spelade han dessutom på högerkanten, så krisar det kan han säkert ta klivet över där nu också.

Med ett kontrakt på 4,5 år vid 31 års ålder tyder också det mesta på att han flyttat hem till MFF och Lundabygden – han kommer att bo där – för gott. Kontinuitet är inte lika nödvändigt i modern fotboll, kan inte vara det heller eftersom det nästan är omöjligt, men en viss dos av den varan behövs ändå. Och då är spelare som Rosenberg och Safari nycklarna.

Behovet då?

MFF har ju redan två vänsterbackar i Pa Konate och Yoshimar Yotún. Behövdes det en till? Vem ska han peta?

För det första går det inte att resonera så. Om en klubb som MFF får chansen att till en rimlig kostnad värva en spelare som höjer nivån på truppen och passar in i den ska man ta den. Allt annat vore fel.

För det andra är svaret på den frågan alltid, den som inte klarar konkurrensen. Efter träningen pratade Allan Kuhn om att Yotún kan spela på andra ställen än vänsterback. Jag tror dessutom att han efter insatserna i Copa America mycket väl kan bli såld innan övergångsfönstret stänger. Jag hör även allt mer envisa rykten om att Pa Konate också kan vara på glid.

I ärlighetens namn måste det dessutom framhållas att det kan vara så att varken Pa eller Yoshi är svaret på hur man ska kombinera stabiliteten MFF hittade mot slutet av våren med det spel Kuhn vill ha. Yoshis offensiv öppnade stora ytor bakom som motståndarna utnyttjade. Pas defensiva kvaliteter åtgärdade det problemet, men då fick vänsterbacken också en mycket lägre utgångsposition. Om man ska hitta en kompromiss där som funkar både framåt och bakåt i ett Allan Kuhn-tänk heter lösningen istället Behrang Safari.

I jämförelse med det schweiziska multifunktions-verktyget Safari är både Konate och Yotún begränsade. Båda är bra, men Berra är bättre. I teorin det vill säga. Praktiken kan alltid bli en annan och är det något Pa Konate under hela tiden som seniorspelare i MFF varit duktig på är det att bita ihop, inte gnälla och ta konkurrensen! Det kvalitén Yoshimar Yotún också visat upp och han har en fördel som Konate inte har, han kan konkurrera på mer än en position.

Ole Törner

 

Pepp

Kari Arnasons EM-insats. Island har varit bra och det har MFF-mittbacken också. Egentligen är Arnasons betyg högre än så. Med tanke på hur mycket han synts i det som hela Europa uppskattat som turneringens charmigaste underdog-lag – med ett spelsätt som passar honom mycket bättre än MFF:s – lär MFF få rejält med bud på honom. MFF har en prestigelös inställning i den frågan. Till rätt pris är alla spelare till salu. Kari Arnason har ett och ett halvt år kvar på kontraktet. Med tanke på det talar allt för att rätt pris kommer nu efter EM.

Fritidsnämndens beslut i planfrågan. Sommaren 2017 kommer den nya träningsytan att bli färdig på Stadionområdet. Lite senare än tänkt. Men hett efterlängtad. Och nödvändig. Fritidsnämnden med ordföranden Frida Trollmyr i spetsen ska ha ett stort beröm för att man i samarbete med MFF hittade en lösning på problemen som fanns. Ett nytt bevis på att Malmö stads nuvarande ledning är bättre för MFF än när Ilmar Reepalu höll i partipiskan. Och nämnden var enig över de politiska gränserna.

Depp

Kamara till BK Häcken. För ett år sedan lade MFF ner ett omfattande jobb på att värva Alhassan ”Crespo” Kamara från Örebro SK. Då möttes man, som ofta när MFF försökt värva från klubbar i Allsvenskan, av ett extremt högt pris. MFF gick enligt uppgift så högt som till sju miljoner kronor, men ÖSK nobbade bestämt och ville ha ett par miljoner till. Då sa MFF stopp. Nu är Kamara istället på väg till BK Häcken. Säkert till ett betydligt lägre pris och utan att man haft så stor nytta av honom under tiden som gått. Det hade varit ett kanonförvärv för MFF. Nu gick det inte. Men Örebros agerande är ett rätt bra exempel på att det inte är så konstigt att MFF:s Champions League-miljoner lättare hamnar i utlandet än i Allsvenskan.

Europalottningen. Måndagen var lottningsdag i kvalet till Champions League och Europa League. Utan MFF. Dystert i kubik. BK Häcken som tack vare segern i cupfinalen ”tog” MFF:s plats i EL-kvalet fick för övrigt vinnaren i mötet mellan Linfield från Nordirland och Cork City från Irland. Lek med tanken att MFF hade fått den lotten och att MFF äntligen fått chansen till revansch mot Cork. Det hade i alla fall jag verkligen uppskattat.

Jonas Olsson: Hjärtat är kvar i Skåne

Jonas Olsson är för bitter för att se fotbolls-EM i Frankrike. Och en semester i Landskrona är det ändå inte mycket som slår...
Foto: Christoffer Ekmark

Gruvligt besviken över EM-petningen, men själaglad över Landskrona BoIS-framgångarna.
Vi tog ett snack med Jonas Olsson.

Född och uppvuxen i Landskrona där du spelade fotboll i BoIS tills du var 22 (då det blev fyra år i holländska Nic Nijmegen och därefter har karriären fortsatt sedan 2008 i West Bromwich) – vad är det bästa med din hemstad?
− Närheten till havet. Stranden. Det är någonting jag verkligen saknat under mina tolv år utomlands. I England och Holland har jag bott en bit inåt i landet.

När du nu är tillbaka i dina gamla hoods – vart hänger du mest?
− Borstahusen och givetvis IP.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Hur hårt tog det dig när BoIS trillade ner i ettan?
− Det var jobbigt på riktigt. Väldigt tråkigt. Sedan jag lämnade BoIS:s har jag följt klubben troget. Fortfarande idag finns det spelare i klubben som jag lirade ihop med som yngre, Micke Dahlberg exempelvis. Det var också jobbigt att se när klubben tvingades göra nedskärningar och vänner och bekanta inte kunde vara kvar i klubben. Det blir ju alltid kedjereaktioner och även det sportsliga kändes tungt.

Efter att ha sett BoIS spöa Prespa Birlik med 3-0, känner du då att du är hemma?
− Ja, det är klart. Och jag blir glad när jag märker att det är någonting bra på gång i klubben. Det skrivs mycket i tidningarna och för första gången på sex-sju år pratar alla om BoIS i positiva ordalag. De har byggt nytt och börjat om och är på väg uppåt. Att se 2000 personer på en division ett-match är ju fantastiskt och det betyder mycket att ha sådana lojala fans.

Vad har du på din pizza?
− Ahhh… En av de bästa sakerna med att komma hem till Landskrona är att sticka ner till pizzeria Rhodos och beställa en fet kebabpizza. Den har jag saknat.
Vilken anfallare i Premier League är värst att möta?
− Ronaldo under mitt första år var hemskt svår. I dagens liga är det nog Sergio Aguero i Manchester City och Oliver Giroud i Arsenal.

I en intervju med Johan Flinck i Aftonbladet inför EM i Ukraina 2012 fick du frågan ”Om du var statsminister Fredrik Reinfeldt för en dag, vad skulle du göra då?” Du svarade: ”Då skulle jag slagit upp ordet ”solidaritet” i ordlistan och noggrant funderat över dess betydelse”. Hur mycket skit fick du för det?
− Nej, faktiskt inte. Så fort någon idrottsman säger någonting om vart man står i det politiska lägret, jag är ju placerad i vänsterfacket, så blir det någonting kontroversiellt. Jag har inga problem att vara tydlig med det och om det varit något skitsnack kring det uttalandet så har det varit bakom min rygg i så fall. Men jag träffade faktiskt Reinfeldt efter det. Efter 4-4-matchen i Berlin kom han ner och skakade hand. Det verkar vara en skön kille, även om jag inte kan skriva under på hans politik.

I samma intervju öppnar du upp för att börja plugga på Universitetet i Lund efter karriären. Är det fortfarande aktuellt?
− Jag har alltid känt att jag vill plugga vidare med någonting. I min bransch är det alltid fullt fokus på det fysiska och jag kan känna att man intellektuellt inte blir helt tillfredsställd av att leva i den bubblan.

Tränaryrket då?
− Det är nog inget för mig. Jag jobbar hellre med barn än bortskämda proffs, haha…

Vad tänker du när du ser landslaget spela EM – du borde ändå ha varit rätt nära att komma med i truppen?
− Jag känner en enorm stor besvikelse över att inte få vara med. Jag har haft en av mina bästa säsonger någonsin bakom mig och borde ha passat in i truppen. naturligtvis hoppas jag att det går bra för killarna, men det är jobbigt att inte kunna känna sig delaktig. Ändå hoppas jag kunna spela i landslaget i framtiden.

Vad tycker du om Janne Andersson?
− Jag har träffat honom några gånger, bland annat när han har varit över i England för att titta på mig och Markus Rosenberg. Det Janne gjorde i Norrköping var fantastiskt och även om jag förstår att han vill bygga nytt i landslaget så är det alltid viktigt att ha en mix mellan ungdom och rutin…

Tiden bara går och går och helt plötsligt är du 33 bast. Hur länge pallar du hålla på?
− När man är över 30 går det inte att planera för långt in i framtiden, men som mittback når man ju sin peak när man är över 30. Jag är bättre på att värdera lägen och i mitt positionsspel. Jag kämpar inte mot naturen.

Vänta du tre-fyra år…
− Va? Är det så?

Ole Törner vill bestämt se dig i Malmö FF. Vad har du att säga om det?
− Först och främst att MFF redan nu har duktiga mittbackar. Jag har kontrakt ett år till med WBA och i min ålder förlängs kontraktet ett år i taget. Men skulle jag vända hem en dag skulle jag säkert trivas i Allsvenskan. Specifikt Malmö vore intressant, som BoIS-are är Helsingborgs IF inget alternativ. MFF hade funkat − även om det mest naturliga såklart hade fått vara i BoIS.
− Samtidigt känner jag att om jag vänder hem till Allsvenskan så måste man ha rätt inställning och inte tänka att ”detta blir sista anstalten när man ska runda av” – det vore helt fel aproach.

När du flyttar hem från England, vart flyttar du då tro?
− Bra fråga. Efter att halvt nästan hela mitt vuxna liv utomlands så känner man sig lite rotlös. Landskrona är samtidigt min hemstad och där har jag vänner och familj, men mycket av mitt nätverk och många av mina vänner finns i Stockholm.
Chistoffer Ekmark

Tidsmaskinen: Rio-Kalles självbiografi

Ole Törner gjorde ett antikvariatsfynd: Kalle Svenssons självbiografi ”Greppet Direkt”. Skriven av Georg Dahlin och utgiven av Nybloms förlag.

Ole Törner tjuvstartade sommarläsningen med Kalle Svenssons självbiografi ”Greppet Direkt”  – och han tyckte om boken.

Förr var sommaren en säsong för bokläsning.

Numera är det mest mobilen man tar med sig till balkongstolen.

Men en liten smak av gamla tider – i dubbel bemärkelse – fick jag nyligen när jag satte mig ner och läste ett antikvariatsfynd. Målvaktslegendaren Kalle Svenssons självbiografi ”Greppet direkt”, utgiven på Nybloms förlag och skriven av Georg Dahlin.

Jag gillade boken!

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Givetvis är den präglad av 50-talets språk och värderingar, men det får man ta. I min smak blir det dessutom för lite av HIF, Allsvenskan och vardagslivet och för mycket om landslaget och utlandsturnéer. Där känns det som om Georg Dahlin och förlagets önskan om att kunna sälja boken i hela Sverige fått för stort inflytande.

Men det positiva överväger ändå. Framförallt älskade jag de första kapitlen om starten i lilla Kullavägens BK, den tidiga övergången till Helsingborgs IF och de första ganska tuffa åren i den föreningen. Där får Kalle Svenssons berättelse verkligen liv och det framgår rätt tydligt att slumpen spelade lika stor roll som talangen på vägen mot Allsvenskan och landslaget.

14 år gammal hade Kalle Svensson ännu aldrig tränat eller spelat fotboll!

Han var visserligen målvakt i skollaget, men det var i handboll. Då mötte han Kullavägen-ledaren Bosse Ewald på gatan.

– Du Kalle, kan du inte stå i mål för oss på söndag? Vi ska spela mot Högaborg, men vi har ingen målvakt, berättar Kalle Svensson i självbiografin att Ewald frågade.

– Du kan komma upp på plan i kväll. Jag ska tala med Christian så kan han ha papper med sig så kan du skriva på med en gång.

Kalle Svensson hade ingen erfarenhet av övergångspapper heller. Men han lovade att bege sig till Kullavägens BK:s plan nästa träning. Han gjorde det, skrev på papperen som Christian – målarmästare SO Christiansson – sträckte fram, tog i hand och bytte om till träningen.

Efter bara en träning debuterade han sedan söndagen den 27 juni 1940 i en reservlagsmatch mot Högaborgs BK och släppte in sex mål när Kullavägen förlorade med 0-6.

Någon vecka senare gick det betydligt bättre när det blev 2-2 mot Hellas. Men när säsongen summerades hade Kalle stått i tio matcher, förlorat sex och spelat fyra oavgjorda. I kolumnen över insläppta mål stod det 33.

”Siffrorna 13-33 var talande både för min och kedjans svaghet. Dock kanske mest min”, konstaterar han i boken.

Det märks tydligt att Kalle Svenssons gillade Kullavägens BK där Bosse Ewald och SO Christiansson styrde allt. Gjorde allt också. Det var en förening utan resurser, men med småklubbsanda och god sammanhållning.

”Kullavägen var en förening utan pjåsk och dalt som fostrade pojkarna i en hård skola. När vi hade matcher borta och det inte var för avlägset fick vi cykla fram och tillbaka. Jag har redan pratat om Christian. Han var som en far för oss.”

”De yttre förhållandena var inte gynnsamma. Planen var ett stycke obruten mark – kantig och ojämn. Den låg på historisk mark uppe vid Ringstorp. Ett litet träskjul, egenhändigt timrad av Christian, var omklädningsrum. Utrymmet i kåken räckte inte till om hela laget var inne på en gång och för tvagning fick man hämta vatten från en brunn i närheten. Den som ville ha en dusch fick gå bort till brunnen och hala upp en hink vatten och slå den över huvudet på sig. Iskallt brunnsvatten var det gott om, men vi hade bara en hink.”

I jämförelse var naturligtvis livet i storklubben HIF borta på Olympia rena drömtillvaron. Fast det framgår tydligt att Kalle Svensson som 14-15-åring inte tänkte så långt. Inte minst när han andra året i Kullavägens BK efter 1-6 mot Hälsans BK blev petad och resten av säsongen ibland fick stå i mål och lika ofta vara utespelare. Han fick spela både vänsterhalv, högerback och centerhalv och längtade hela tiden tillbaka till positionen mellan stolparna. Sedan kom dessutom den extremt snörika och stränga vintern 1941-42 och det gick inte att träna fotboll någonstans för en klubb som Kullavägen. Hela den tiden höll Kalle därför istället igång kroppen med brottning i Bergania.

Tur det, för 1943 blev året då Kalle Svensson fick chansen i HIF. Fast det startade inte så bra. I slutet av mars förlorade Kalle och Kullavägen med 1-14 mot BK Drott! Men Kullavägens BK hade ett juniorlag också och i Kalles första match någonsin på Olympia – på lilla planen, men ändå – besegrade Kalle och company HIF med 3-1. Till slut vann Kullavägens BK hela serien (Hälsingborgsortens juniorserie). För Kalle blev däremot första matchen på Olympia även hans sista i Kullavägen.

Kalle Svensson stod nämligen i mål även för Norr i Helsingborgs Dagblads och Småklubbarnas allians stadsdelsfotboll. Råå IF, Eskilsminne IF och Högaborgs BK, plus lag från småklubbarna i Söder och Norr ställde upp förstärkta med HIF-spelare och Norr vann för första gången. Norr vann finalen med 2-1 mot Söder och Kalle räddade bland annat en straff. Direkt efter matchen kom Albin Dahl och Henry Kronholm från HIF bort till Kalle och bjöd in honom till att träna med seniorlaget.

I boken berättar Kalle att han i flera veckor drömde om Allsvenskan, landslaget och stora matcher, men samtidigt kände sig knuten till Kullavägens BK. Till slut tog han mod till sig och gick upp till HIF-träningen på Olympia. Det höll på att sluta med att det blev både hans första och sista träning.

”Från Kullavägen var jag van vid att man samsades om en boll vid träningen mot målet. Här hade man minst ett halvt dussin i arbete på en gång och det blev för mig en lustiger dans när bombardemanget började. Alla sköt. Så snart en boll kom i närheten av någon smällde han till.”

”Och så gjorde Nils Axelsson, den elegante högerbacken med den rena, hårda sparken. Och nog var den ren, den han klämde till med. Och nog var den full av kraft, och nog fann den sitt mål. Den träffade mig mitt på näsan och jag stöp som en slaktad oxe med blodet flödande nedåt hakan.”

”Vad hade jag i det här sällskapet att göra? Kanske hade Christian rätt när han sa till mig, då jag meddelade honom mitt beslut att gå över till HIF.

– Ja, jag vill inte avråda dig, men så mycket kan jag säga dig att du blir aldrig något i den föreningen.

Nej, det såg inte så ut. Det var en smäll som kändes och jag kämpade en stund mot näsblod och den manande rösten inom mig att gå tillbaka till Kullavägen. Någon av grabbarna kom bort till mig och frågade litet försmädligt om jag hade kvicknat till. Då steg mitt bättre jag fram och talade i mitt inre om feghet och morsgris och jag strök undan blodflödet med avigsidan av handen och sprang bort och ställde mig mellan stolparna igen. Och grabbarna fortsatte bombardemanget lika våldsamt som förut.”

Rätt snart efter – den 1 augusti – fick Kalle Svensson debutera för HIF i den allsvenska reservserien mot Halmia. HIF vann med 5-1. Redan veckan efter kom dock första förlusten när HIF åkte till Malmö och fick stryk mot MFF med 1-4.

Kalle fann sig dock snabbt tillrätta i HIF och han närmade sig A-lagsspel. Efter bara ett par månader började han dock på nytt att fundera på att lämna klubben. Folke Friis var HIF:s förstemålvakt när HIF fick nys om att Rune Ludvigsson som spelat för Gårda BK i Allsvenskan säsongen 1942-43 och gjort det bra gjorde lumpen på Berga strax utanför staden. Gårda hade åkte ut och HIF höll sig snabbt framme och värvade Ludvigsson. Friis petades och lämnade laget. Att få stå tillbaka för Ludvigsson hade Kalle inga problem med att acceptera.

”Jag hade ju bara varit med ett par månader. Jag var en liten pilt som kommit från en liten klubb, men Ludvigsson var en smidig, snabb och garvad herre.”

Då hände det som fick både Kalle och många andra att tveka om hans framtid i HIF. Efter bara fyra matcher fick Rune Ludvigsson armen avsparkad mot Halmstads BK. Istället för att satsa på Kalle tog HIF tillbaka Folke Friis.

i boken förklarar han känslan.

”Att en redan avtackad spelare skulle träda till där jag menat mig höra hemma!!

Och direkt höll sig en annan lokal klubb framme. I boken avslöjar Kalle aldrig vilken, men han beskriver hur det gick till och berättar hur nära det var att han sagt ja.

”Det ringde på min dörr. Utanför stod en av Alliansklubbarnas ledare med ett vänligt leende på läpparna. Han ville tala med mig. Ett par ord så där för oss själva, sa han. Jag förstod varför han kommit och bad honom stiga in och blev inte förvånad när han utan omsvep började tala om Friis.

– Det är inte rätt, sa han, att sätta in honom. Du har blivit förbigången Kalle. Det är vad du har. Och jag förstår dig såväl att du vill söka dig till en annan klubb som bättre uppskattar dig.”

”Min nye vän stannade länge och pratade mycket. Och när den vandrande talmaskinen äntligen stoppade lovade jag halvt om halvt att spela för hans klubb nästa söndag”.

Så kunde det blivit också, men ”den nye vännen” gjorde misstaget att skryta om sin lyckade värvning. Snacket nådde HIF, som agerade på uppstuds och Henry Kronholm skickade ut en i styrelsen och lagledaren för B-laget Helge Lindstedt att prata förstånd med Kalle Svensson. Tiden var dock knapp.

”Patrullen knackade på min dörr på lördagskvällen innan den beramade matchen för småstadsklubben. Det blev ett långt parlamenterande, kompletterat med mer eller mindre djupsinniga utläggningar om min ungdom och oerfarenhet, om faran att låta mig lockas av fagra löften, om HIF:s möjligheter och den gloria som väntade mig i denna förening.”

Kalle lovade inget utan sa att han ville sova på saken. Nästa dag hade både HIF och småklubben match. På Olympia! Det första som hände när han kom upp på idrottsplatsen var att han mötte ledaren för den uppvaktande klubben, som påminde om löftet. Sedan kom Helge Lindstedt och sa:

”- Var nu inte dum Kalle. Gå in och klä om dig, sa han. Grabbarna väntar på dig. Skynda dig nu.

Jag vände mig till mannen på andra sidan och sa att jag ville fortsätta att spela för HIF, men att jag skulle återkomma till honom om det inte blev någon ändring där. Och med det beskedet skildes vi.”

”Mitt tydligt visade missnöje med sakernas ordning tog skruv. Jag blev kvar i HIF och redan den 27 februari övertog jag Friis plats i A-laget i en match mot Drott. Sedan omväxlade vi båda att stå i mål till den 1 juni då jag efter ett möte med en dansk kombination fick ensamrätt till platsen”.

Fyra dagar senare debuterade Kalle Svensson i Allsvenskan, den 4 juni borta mot AIK i den näst sista omgången i den säsongens serie. Och Kalle var rejält nervös.

”Jag hade knappast ro att sitta stilla i omklädningsrummet utan vandrade fram och tillbaka. Pojkarna var inte av det medlidsamma slaget. De skojade friskt med nykomlingen och hans darrande nerver och gjorde det inte bättre med sina mer eller mindre målande beskrivningar över hur besvärlig Råsundapubliken kunde vara för att nu inte tala om att AIK var ett lag som det inte var lätt att möta borta”

”Nåja gliringarna var inte så illa menade. De var kanske på många håll bara ett medel att dölja den egna nervositeten. Jag måste säga att i samma ögonblick jag sprang in på planen var det som om all nervositet och ängslan blåste bort.”

Det gjorde poängen också. AIK vann med 2-0 och ur ett modernare perspektiv, med betoning på mentala förberedelser och lagsammanhållning var nog Kalle Svensson lite väl förlåtande mot sina lagkamrater när han beskrev just den matchen i boken.

Men bakom HIF- och landslagslegendaren Kalle Svenssons karriär fanns det alltså minst ett par personer som spelade en direkt avgörande roll för att det överhuvudtaget blev en karriär: Bosse Ewald som fick honom att böra spela fotboll, ”Christian” Christiansson som tog fick honom att fastna för sporten i Kullavägens BK och B-lagsledaren i HIF Helge Lindstedt som mer eller mindre gav honom order om att välja att fortsätta i HIF.

Ole Törner

 

 

Nedslag: Skurup mot division ett

De lilaklädda Skurupsdamerna kopplade ett rejält grepp om serien efter segermatchen mot Husie.

Toppfight i division två södra damer.
Då kopplade Skurup järngrepp om ledarpositionen.

Husiegårds IP, div 2 södra damer
Husie IF-Skurups AIF 0-3

Den svenska sommarkvällen visade sig från sin allra vackraste sida när Husie IF och Skurups AIF gjorde upp i seriefinalen i damernas division två-serie.

Båda lagen krigar, tillsammans med Södra Sandby, om seriesegern och den nämnda trion är i en klass för sig. Därför var det extremt viktiga poäng som stod på spel på Husiegårds IP.

Matchen var oerhört tät och jämn i första halvlek. Det bjöds inte på speciellt mycket målchanser – men desto mer kamp, svordomar och efterslängar – och sådana ingredienser är ju egentligen mycket viktigare.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

På den lummiga illa idrottsplatsen, ”nedgrävd” i en gryta med träd runt hela planen var stämningen på läktaren högst gemytlig. En liten pärla i sig faktiskt. Och i andra halvlek var det gästerna från Skurup som skulle få anledning att jubla.

Efter att ha tagit över taktpinnen sakta men säkert så blev målfyrverkeriet totalt med timmen spelad. På fyra minuter och 34 sekunder gjorde Skurup tre baljor! Det förlösande 0-1-målet kunde Thrése Nilsson stöta in från nära håll, 0-2 kunde Thilda Andersson peta in efter en hörna och 0-3 signerade Amanda Sandberg med en sträckt vrist.

Naturligtvis var det game over då, men Husiebrudarma, jo – de kallar sig så på Instagram, gav sig banne mig inte. En och annan halvchans fick de, men matchen var naturligtvis ordentligt körd. Mest pigga var faktiskt bollkajsorna i 03-laget som ivrigt poserade för vår fotograf (bilden ovan) – och bilderna finns naturligtvis att beskåda på våra instagram- och twitterkonton.

Med 13 segrar på 14 matcher och den brutala målskillnaden 70-5 talar allt för att Skurup tar sig upp en division till hösten. Den andra platsen gör Södra Sandby och Husie upp om.
Christoffer Ekmark

BETYG PÅ BESÖKET

Underhållning: 3
Det är något speciellt när två damlag verkligen hatar varandra ute på planen. Snackar skit med varandra efter avblåsning och verkligen tar ställning. Det är baske mig mer fientligt än i vissa EM-matcher på TV:n där spelare duttar med varandra och hjälper varandra upp när de snubbat på sina skonsnören. Var det någon som mejades ner i mattan här var det större risk att hon blev överkörd medan hon låg ner.

Underlag: 5
Riktigt fin matta och nykritade linjer. Det gillar vi skarpt.

Publikplats: 5,5
De knappt 100 valde att sitta på den slänt längs med ena långsidan som bjöd på himmelsk kvällssol. När de skarpa strålarna mattades av syntes miljarders miljarder små flugfän och insekter surra omkring och när man satt där i gräset och fånlog mot himlen slog det mig plötsligt att det spelades en match också.

Domarna: 2
Vedat Ömer blev en personlig favorit när jag såg honom döma Arlöv- Lokomotiv Lund i sexan nyligen. Han lämnade ogärna mittcireln då och sprang ännu mer ogärna. Nu skulle det visa sig vara ett typiskt karaktärsdrag. Problemet blir då att han vid snabbare omställningar inte kommer tillräcligt nära situationerna. Det blev frustrerat på planen när han stod 30 meter från situationer och ryckte på axlarna åt det som ”alla” såg var frispark.

Matchställ: 3
Båda lagen är ju egentligen gröna. Husies ställ är stilrena, men lite trista. Skurups reservställ påminde om en utekväll i Köpenhamns ravekvarter – och sådant har man ju bara trevliga minnen ifrån.

Musiken: 1
Helt tyst. Trizzzzt.

Korven: 4
Rediga tjockkorvar, vanliga wienerkorvar och en buffé med ajvar (!), rostad lök och Jonnys senap. Bravo!

Parkering: 4
Nära och gratis.

Dasset:
I hallen mittemot stank det urin som om 45 katter suttit instängda ett år. Kat(t)astrof.

Betygskala:
6- Bosse Larsson-klass
5 – Världsklass
4 – Mycket bra
3 – Vi är nöjda
2 – Njaaaa…
1 – Ålahueklass
0 – 031-klass

Nedslag: BoIS sopade hem derbyt

Filip Pivkovski har precis bredsidat in 2-0. Marschen uppåt i seriesystemet pågår taktfullt.Foto: Bildbyrån

Fotbollsälskarna i Landskrona har varit plågade länge.
Men nu…
Nu vänder det.

Landskrona IP, div 1 södra
Landskrona BoIS-Prespa Birlik 3-0

Det luktar Superettan om Landskrona BoIS.
Om laget, om supportrarna, om gräsmattan och om korven. Och i samma omgång som serieledaren Öster förlorade tog BoIS en säker trepoängare hemma mot Prespa Birlik – och har därmed rejält grepp på minst kvalplats.

Matchen började småtrevligt och blev sedan bara bättre och bättre. Båda lagen bjöd verkligen till och skapade en hel del chanser.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Främst var det BoIS-spelare som satte sin prägel på matchen. Dels Filip Pivkovski i hemmalaget som ordnade straff (hyfsat billigt, men ändå) efter drygt 20 minuter och kort innan pausvilan satte han 2-0 sedan Jonathan Levi snurrat upp försvaret.

Undertecknad föll dock främst för högerbacken och lagkaptenen Micke Dahlberg. Dels för att han bombade in 1-0-straffen i nättaket, dels för att han minuten senare räddade ett kvitteringsläge med en distinkt glidare och dels för att han var totalt skoningslös på alla andra sätt.

I den andra halvleken försökte Prespa få till en reducering, men BoIS var betydligt vassare när de väl kom till avslut och Robin Armandt svarade för ett par räddningar som borde fått Erik Hamrén att be om förlåtelse för de senaste sju-åtta årens ignorans.

3-0 skickades in av matchens lirare, Rasmus Ahlm, och plötsligt jublades det på IP som i gamla fornstora dagar. Det känns på något sätt i luften att det här kommer bli bra. Det måste bli bra. Landskrona förtjänar fantamaj ett lag i eliten och de knappt 2000 på läktarna fattade om inte tidigare så åtminstone nu att så kan bli fallet till nästa säsong.

Nämnas bör att BoIS fixade segern utan att seriens förmodligen vassaste anfallare, Erik Pärsson, behövde anstränga sig. Efter en del skadebekymmer gjorde han bara tio minuter efter att ha startat på bänken.

Efter tio omgångar är BoIS bara en poäng efter Öster i toppen och har fyra poäng ner till trean, Utsikten, som i sin tur bara är en poäng före Prespa Birlik.

Det troliga scenariot? Att smålänningarna säckar ihop i oktober, att BoIS vinner serien och att Prespa tar sig vidare genom kval mot Ljungskile. Kom ihåg vart ni läste det först…
Christoffer Ekmark

BETYG PÅ BESÖKET:

Underhållning: 5
Derby, massor av liv på läktarna, massor av chanser, böljande spel och mycket i potten. Underbart.

Underlag: 5
Snudd på perfektion. Vem ger vaktmästaren löneförhöjning?

Publikplats: 4
I praktiken fri sittning på sittplats, bekväma stolar och sarkastiska hemmagubbar.

Domaren:
Mirza Kazic bjussade på en billig straff i första halvlek som borde viftats bort, men var i övrigt rätt på det mesta. Minus för tredagarsskägget i nyllet, semestern har inte börjat ännu.

Matchställ: 3
BoIS svartvitrandiga tröjor skriker arbetarklass och simpel elegans i samma andetag. Prespa helgröna ställ med ett tydligt klubbemblem är också i ögonfallande.

Musiken: 4
Populärpop och svennerock med Bruce Springsteen och lite annat. Vi hade förväntat oss det lokala Ska-bandet The Skalatones, men måste ha missat det helt enkelt.

Korven: 3
Den kokta varianten i kioskerna på läktarplats var helt okej, ordentligt varma men inte sönderkokt och bra spänst i skinnet. Men de rutinerade gourmanderna gick ner till Skomakargrillen i anslutning till klubbstugan. Där vändes det tjockkorvar med riktigt hög klass. På gränsen till brända och när man tog första tuggan krasade det ordentligt. Hultbergs senap fanns i överflöd och dessutom bostongurka och rostad lök. Halleluja. En räksallad från Bosse.

Parkering: 5
Gott om plats precis intill arenan – åtminstone om man kom i hyfsad tid. Ju närmre matchstart bilisterna kommer till IP desto grövre blir felparkeringarna i buskarna i bostadsområdet intill. Och för guds skull, krita om p-rutorna.

Dasset: 3
Snusdoften sitter fortfarande kvar i kläderna. Så går det när man går till pissoaen efter slutsignalen.

Betygskala:
6 – Bosse Larsson-klass
5 – Sonny Johansson-klass
4 – Mycket bra
3 – Vi är nöjda
2 – Njaaaa…
1 – Ålahueklass
0 – 031-klass (Lasse Kronér-nivå)

Bortglömde MFF:aren mot sin tredje titel

Bahrudin Atajic visar upp sin Zalgitis Vilnius-tröja.

Han kan vara på väg mot sin tredje raka ligatitel, i tre olika länder.

Ändå är den 22-årige förre MFF-spelaren Bahrudin Atajic nästan helt bortglömd hemma i Malmö.

Efter elva säsonger i MFF:s ungdomssektion nappade han som 16-åring på ett bud från Celtic FC. Det beslutet tog han 2010 och efter ett par säsonger i den lika klassiska som framgångsrika Glasgowklubben spelade han fyra ligamatcher 2013-14 och var därmed en del i laget som vann ligan det året. Han avslutade dock säsongen som utlånad till League One-laget Shrewsbury Town i England.

Nästa kliv i karriären förde honom till Finland. Han skrev på för SJK (Seinäjoen Jalkapallokerho) och var med när det laget oväntat lyckades bryta en sex år lång svit av ligaguld för HJK Helsingfors.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Nu spelar han i Zalgiris Vilnius, som är favorittippat att vinna ligan i Litauen.

–  Jag är övertygad om att vi kommer att göra det också. Just nu ligger vi tvåa och har underpresterat lite grann, men vi har den bästa truppen och ska klara det även om ligan och konkurrensen är bättre än jag hade väntat mig, säger Bahrudin Atajic.

När Skånesport pratar med honom har han kvällen innan gjort comeback efter en envis skada som stoppat honom från spel i fem veckor. Zalgiris Vilnius mötte serieledaren FK Trakai, vann övertygande med 3-1 och Bahrudin spelade i 60 minuter.

– Att det inte blev mer berodde på skadeuppehållet. Jag får ta det lite försiktigt nu i början och fick också spela på en något ovan position, först som högerytter och sedan som vänsterytter. Normalt spelar jag längst fram som nia i vårt 4-2-3-1 eller i hålet strax bakom som tia.

Totalt har det, trots skadan, blivit fyra mål och fem assist i ligaspelet sedan Bahrudin Atajic kom till klubben. Efter 15 omgångar toppas tabellen av FK Trakai på 33 poäng. Zalgiris har 32 och FK Atlantas från Klaipeda skuggar på 31. Zalgiris Vilnius har dessutom precis förstärkt truppen.

– Vi har fått in två serbiska spelare. Jag vet inte så mycket om dem, men förhoppningsvis är de bra.

Matija Ljujic och Andrija Kaludjerovic heter de. Båda började på bänken mot FK Trakai, men Ljujic hoppade in och gjorde 3-0-målet.

När MFF förra säsongen för andra året i rad kvalade in till Champions League var Zalgiris Vilnius ett av lagen man mötte på vägen fram. Efter 0-0 i Malmö vann MFF efter stor dramatik – det var matchen som 16-årige målvakten Marko Johansson fick göra A-lagsdebut sedan Zlatan Azinovic blivit allvarlig skadad – med 1-0 i Vilnius. Därför kände Bahrudin Atajic till lite grann om Zalgris redan när klubben tog kontakt med honom.

– Jag följer fortfarande MFF noga och streamar alla matcher.

– Men annars visste jag inget om Zalgiris eller Vilnius. När de bjöd hit mig fick jag dock ett bra intryck direkt och det kändes helt okej. Det som lockade mest var speltid och Champions League-kval för Zalgiris vann ju ligan förra året.

Bahrudin Atajic betonar också att han gillar staden Vilnius och att det finns mycket mer att göra där än i SJK:s hemort Seinäjoki.

– Vilnius är en stor stad. Gamla staden är fin och i Trakai med sin park och slott strax utanför Vilnius är det också jättefint. Dessutom har dom väldigt god och bra mat nästan överallt här. I Finland var det ärligt talat rätt dött. Seinöjoki är en liten stad åtta mil utanför Vasa. Även om man tränar varje dag och behöver återhämtningen vill man ju gärna att det ska finnas något att göra utanför fotbollen.

Därför var det också en rejäl skräll att SJK kunde lugga HJK Helsingfors på guldet. SJK bildades så sent som 2007 genom en sammanslagning av två andra klubbar (TP Seinäjoki och Sepsi 78) och startade på den tredje nivån i seriesystemet. Först 2011 tog laget steget upp på andranivån och 2014 debuterade SJK i högstaserien Tipsligan. Det blev en andraplats direkt och säsongen efter vann man.

– En rejäl skräll. Men målsättningen internt var faktiskt att ta guld. Och vi hade en jättebra trupp. Den skotska ligan är givetvis på en högre nivå. Annars tycker jag att standarden på fotbollen är ungefär densamma i Finland och Litauen och det är alltid en merit och härligt att vinna ett mästerskap.

Zalgiris Vilnius spelar sina hemmamatcher på konstgräs. Det gör även toppkonkurrenten Trakai. Det är till och med så att lagen spelar på samma arena och därför delar hemmaplan. MFF-supportrarna som var på plats i Champions League-kvalet minns säkert att LFF Stadium är rätt liten och inte speciellt påkostad. Publikkapaciteten ligger mellan 5000 och 6000 och det är sällan utsålt. Egentligen är det förbundets anläggning och därför spelas även Litauens landskamper där. Alla de övriga lagen spelar på gräs.

– Fotbollen är inte så stor i Litauen, de flesta verkar mer intresserade av basket. Men Zalgiris Vilnius är en klubb som satsar så mycket man kan och vill göra ett ärligt försök att sätta litauisk fotboll på kartan. Främst genom att vinna några omgångar i Champions League-kvalet, säger Bahrudin Atajic och berättar att han skrev ett tvåårskontrakt med klubben när han kom dit i januari.

– Just nu är det fullt fokus på att få mycket speltid och spela så bra som möjligt. Att vinna ligan tre år i rad i tre olika länder är naturligtvis också något som lockar. Skulle det sedan leda till att jag får ett anbud från en bättre liga är det en bonus och något jag får titta på då. Det kan bli så att jag flyttar till nästa säsong. Men jag trivs i Vilnius och det är alltid det viktigaste.

Att rötterna inte går ur är dock Bahrudin Atajics twitterprofil ett tydligt bevis på. Mitt i den presentationen som Zalgirisspelare har han nämligen lagt in ”Forza Malmö, heja di blåe”. Profilbilden på honom innehåller dessutom en vy med en vacker blå himmel över gamla Malmö stadion.

– Jag spelade i MFF i elva år och det är min favoritklubb! Så kommer det alltid att vara.

– På landslagssidan är det Bosnien som gäller och jag har spelat ett par ungdomslandskamper för Bosnien. I EM håller jag på Sverige.

Håller du kontakten med några av dina gamla lagkamrater i MFF?

– Amin Nazari, Simon Kroon, Pawel Cibicki och Filip Helander och några till pratar jag en del med, ännu mer förr. Jag var med i den andra årgången i MFF:s fotbollsakademi och hann även gå en termin på fotbollsgymnasiet i Swedbank stadion innan jag lämnade för Celtic. Jag har massvis med fina minnen från MFF.

Men i pojk-SM höll det väl aldrig hela vägen för guld?

– Tyvärr. Jag är född 1993 och var med 92:orna när de förlorade finalen med 2-3 mot IFK Norrköping. Året efter föll vi i semifinalen. Jag tycker att vi egentligen hade så bra lag båda åren att vi borde ha vunnit guldet.

Med klubbens i hans hjärta har alltså Bahrudin Atajic ännu inget guld.

Ole Törner

FAKTA

Bahrudin Atajic

Ålder: 22.

Position: Anfallare.

Klubbar: Malmö FF, Celtic FC, Shrewsbury Town (utlånad från Celtic), SJK, Zalgiris Vilnius. Mellan Celtic och SJK var han klubblös i fyra månader.

Kontrakt: Till och med 2017.

Martin Prahl: Fotboll och rock’n roll

Tom Prahls son Martin har slagit in på pappas bana – numera är han tränare i Skabersjö IF i division fem.

En elitfotbollstränare som pappa och en musiklärarinna till mamma. Inte så konstigt att Martin Prahl blev en fotbollssparkande rockmusiker.
Och nu även tränare…

Att det skulle bli fotboll i Martin Prahls liv. Ja, det förstår ni säkert alla varför. Har man Tom Prahl som pappa borde rimligtvis intresset infinna sig tidigt.
Idag är 36-årige Martin Prahl huvudtränare för ”Di skånske brassarna” − Skabersjö IF i division fem. Men den här historien tar sin början i mitten av 1980-talet.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Hur var det att växa upp med Tom Prahl som farsa?
− Jag hade en väldigt bra uppväxt här i Svedala. Pappa har en sida utåt där han är väldigt proffsig, noggrann, kunnig och påläst. Det har smittat av sig på mig och min syster som båda är av typen som inte gör någonting halvdant. Det kan vara rätt så jobbigt att leva så ibland, men vi blev sådana.
− Sedan är han en man med mycket humor som kanske inte alltid märks utåt. Han var väldigt kärleksfull och varm som småbarnspappa, även om man som ung om någonting saknade tiden. När det kom till fotboll var han ju annorlunda på det viset att han inte såg lika många matcher som de andra papporna i laget när jag som knatte lirade i Svedala IF. Det har vi pratat en del om senare när jag blev större.
– När andra föräldrar verkligen såg sina egna barn och lyfte dem så var Tom mycket mer realistisk och höll en nere på jorden. Det är sådan han är och alltid har varit. När man tänker efter så är många av dem som lyckats hela vägen de som haft föräldrar som verkligen trott helhjärtat på sina ungar.

På något naivt romantiskt sätt?
− Ja, lite så. Som ung kände jag att pappa borde ha berömt mig mer. Han var väldigt realistiskt och sa att jag kunde gjort si och så istället. Samtidigt ville jag ha mycket konstruktiv kritik.

Musikintresset kommer dock från mammas sida?
− Ja. Musiken är en sådan stor del av hennes liv, även om hon är en bättre pedagog än musiker. Hon var mer uppmuntrande som förälder, men samtidigt väldigt noggrann − vilket hon för övrigt fortfarande är i yrket som pianopedagog.

Dina egna musikaliska uppvaknanden?
− Jag började spela fiol och trummor som femåring. Sedan upptäckte jag tidigt Bon Jovi och Europe. Min första Bon Jovi-skiva, Slippery When Wet, köpte jag som sexåring. Svensk musik var för mesigt tyckte jag då.
− Sedan blev det hårdare och hårdare musik. Jag började spela gitarr och gick musikgymnasiet i Halmstad.

Trots att det väl fanns fotbollsgymnasium redan på den tiden?
− Mmm. Men jag har alltid känt mig mer som en estet än någonting annat.

När började du att skriva egen musik?
− Som 15-åring. Det började med pop/rock, därefter blev det depprock under de sena gymnasieåren och sedan även lite metall faktiskt. I grund och botten är jag en klassisk hårdrockare.

Hur var det förresten att gå i plugget och ha både morsan och farsan som tränare?
− Många har frågat det, men det var aldrig några problem alls. Jag fick alltid bra betyg och ingen runt omkring kunde säga att jag inte var värd dem.

När kände du att din musikkarriär började lyfta?
− När jag satsade som mest på fotbollen höll jag bara igång på skoj. Men när jag lite senare i livet som 26-åring flyttade till Malmö och började spela i IFK Malmö fick jag kontakt med två musiker som ingick i ett band som hette Act som spelade någon slags symfonirock. Thomas Erlandsson och Ola Andersson − de hade varit mina idoler när jag växte upp. Det var otroligt fräckt och bara att få spela med så skickliga musiker gav mig lusten att utforska musiken ännu mer. När jag senare blev arbetslös efter att ha utbildat mig till lärare skippade vi duttandet med att producera demos. Istället gjorde vi en hel platta med ett gäng låtar som jag hade jobbat med ett bra tag.

Sweden Rock. Utan skivbolag i ryggen började Martin att bryta mark genom att skicka ut plattan till olika tidningsredaktioner. Dessutom promotade han skivan på olika sätt via MySpace på internet.
− Plötsligt fick jag ett svar från musiker i USA som ville samarbeta, Joey Vera som spelat med Anthrax. Senare skulle det visa sig att han snodde ett av mina riff till sig egen musik…
2011 kom alltså debutalbumet ”Through the dark” vars samtliga låtar är skrivna av Prahl − som dessutom spelar de flesta instrumenten själv. Med ett sexmannakompband blev det även en del spelningar.
− Det lyfte till viss del. Vi spelade bland annat på Sweden Rock och turnerade två gånger i Skandinavien med Levellers, ett stort engelskt band som till och med har en egen festival ”Beautiful Days” där vi var och lirade inför 15 000 personer.
Album nummer två blev Martin Prahls Skelter Wheel och därefter kom River Ocean Wide.

Vart är du idag i musikkarriären?
– Musiken har fram tills det sista året varit prioritet ett. Nu är mest vid sidan av som jag skrivit en del låtar åt mitt eget projekt Martin Prahls Skelter Wheel. Jag ska upp till Varberg direkt efter den här intervjun och spela in i fyra dagar. Blir vi klara i tid som jag tänkt mig ger jag ut mitt fjärde album i höst. Det blir en 80-talsinfluerad platta.

Drömmen?
– Att någon gång få en hit för de stora massorna. Annars skulle jag vara nöjd med att få spela på Sweden Rock en gång till.

I sin fotbollskarriär var Martin en ”Early bloomer”.
– Jag nådde division ett som senior, i IFK Malmö. Jag spelade även mycket i gamla tvåan med Leikin, Höllviken, Ystads IF, Jönköpings Södra och Nike.
Martin var den välstammade talangen. Som 17-åring gjorde han till och med ett framträdande i det svenska juniorlandslaget. En dubbellandskamp utanför Birmingham blev dock den enda smak på landslaget som Martin skulle få.
– Jag var tidigt utvecklad och spelade mycket i juniorallsvenskan och öste in mål där. Som 16-åring spelade jag med dem som var tre äldre.

Tufft i Halmstad. Flytten hade då nyss gått från Trelleborgs FF till Halmstads BK – där pappa Tom var tränare.
– I Halmstad hade jag ett seniorkontrakt under tiden då de var rätt överlägsna i Sverige, år 2000. Jag gjorde flest mål i B-laget, men när en sådan spelare som Henrik Bertilsson satt på bänken i A-laget var det inte så lätt att ta en plats… Det var stentufft.

Känner du att det fanns en brytpunkt i din karriär där elitsatsningen gick åt ”fel” håll?
– När jag inte fick förnyat kontrakt i Halmstads BK av Janne Andersson och pappa Tom, 2001.
– Då blev jag väldigt besviken. Det var svårt.

Hur uppmärksammat var det att din egen farsa gav dig nobben och ”sänkte” din karriär?
– Inte speciellt mycket. Jag var femte-sjätte valet som forward, så det var ju inte så konstigt egentligen. Men det var jobbigt att accepetera att man inte fick det där förnyade kontraktet. Det var jobbigt i många år…

Vad hade du för alternativ då? Det fanns ju fler lag i Allsvenskan?
– Jag ville spela seniorfotboll, och någonstans kände jag att jag inte räckte till på den nivån. Men jag hade gärna velat haft ett år till för att fortsätta elitsatsningen. Nu blev det som det blev och jag fortsatte i J Södra i ”gamla tvåan”, men det blev aldrig någon riktig elitsatsning efter det.

När kom tankarna på att bli fotbollstränare?
– Mina föräldrar var idrotts- och musiklärare och tidigt bestämde jag mig för att bli någonting annat. Idag är jag idrottslärare, musiker och tränare…
– När jag bestämde mig för att satsa på musiken som 29-åring blev det ett flera år långt uppehåll från fotbollen. Men när vi flyttade tillbaka hit till Svedala kände jag att jag ville hålla igång kroppen på något sätt. Sedan frågade ”Röde Ruben”, Ruben Svensson – IFK Göteborgs-profilens son som var tränare i Skabersjö om jag var intresserad. Jag försökte hålla en låg profil, men de tyckte det var kul att bolla idéer.

Ömmande hälsenor. Tanken var att göra comeback enbart som spelare… Men att comebacka som 35-åring efter sex års uppehåll är som att utsätta kroppen för en slags bitterljuv tortyr. Det är kul på planen, men priset kommer när man ska försöka stiga ur sängen dagen efter är högt.
– Jag fick väldigt ont i mina hälsenor. Jag var jättepeppad för att se om jag kunde göra en okej säsong, men det blev bara några få matcher på voltaren. När det sedan blev sommar var tränaren tvungen att sluta och då fick jag frågan om jag kunde ta över. Så jag tänkte: ”varför inte?”. Så nu är jag bara tränare – inte spelare.

De flesta som ställer sig själv frågan ”varför inte” brukar finna väldigt många skäl. Hur mycket jobbar du civilt?
– Jag är heltidsanställd idrottslärare.

Så… Du är musiker, familjefar, lärare och fotbollstränare på samma gång. Kan du förklara för oss dödliga hur du får ihop det?
– Det får jag kanske inte alltid… Men, träna ska jag göra på något sätt ändå och att cykla ner till Gamla IP i Svedala och hålla i en träning två gånger i veckan funkar. Det är inte heldagar som i division ett och två.

Martin Prahl med barnen.

Martin Prahl med barnen.

Ah, du menar att man på den här nivån kan ta det som det kommer?
– Nej, ändå inte. Jag lägger enormt mycket tid på detta. Jag kom in på UEFA B-utbildningen som jag gick tillsammans med bland annat Joachim Björklund och Micke Dahlberg. Många av dem kände igen mitt namn från musiken och det kändes stort.

Vad blir du mest stolt över? När någon känner igen dig som tidigare juniorlandslagsspelare eller när någon känner igen dig som musiker?
– Det vet jag inte. Men jag är personligen väldigt nöjd med vad jag skapat inom musiken – även om den inte lyft ordentligt.
Tillbaka till tränarrollen.

Målet: Bli bättre. Skabersjö IF har samtidigt firat goda sportsliga framgångar. Laget är bäst i kommunen med häng på en kvalplats till fyran – och gick dessutom långt i DM där man förlorade knappt på bortaplan (1-0) mot division ett-laget Landskrona BoIS. En match där man hade flera chanser att skaka om den gigantiska svartvitrandiga favoriten.

Vad har du får målsättningar med Skabersjö denna säsong?
– Klubben har ingen uttalad målsättning. Ifjor på våren var klubben nära att läggas ner. Klubben hade inga pengar och laget kämpade i botten, men tillsammans lyckades vi vända på steken. Målsättningen nu är bara ”att bli bättre”.

Men Svedala är en ort som är vana vid att ha sitt bästa lag på högre nivå än i femman. Nu är Svedala IF på väg att trilla ner i sexan…?
– Javisst är det så att Svedala ska ha ett lag på högre nivå och för SIF:s del så tror jag att man löser sin situation till slut. Föreningen har gott om pengar och de har valt att satsa på ett nytt klokt sätt med fler spelare från de egna ungdomsleden. Efter mycket strul, där flera av deras bästa spelare gick till oss, verkar de vara på gång igen.
– För vår egen del ska vi kriga om en kvalplats och når vi dit ska vi ha utvecklats såpass mycket att vi känner att vi har en réell chans.

Hur fungerar det när Tom Prahl dyker upp på matcher där du coachar?
– När vi går av planen i halvtid hugger han mig på vägen till omklädningsrummet. ”Tänk på det och det” mumlar han och just i den stunden är man så inne i sin egen bubbla att man antingen redan tycker att det är självklart eller inte bryr sig. Efteråt visar det sig att han hade rätt i allt…

Den viktigaste, och mest självklara, frågan återstår. Vad spelas det för musik i Skabersjös omkldäningsrum? Säg inte Swedish House Maffia.
– Haha, jo det spelas nog. Det och Hasse Andersson… Men inför senaste matchen spelade jag ”Var är vargen” med Imperiet och då vann vi – så det kommer jag att fortsätta med.

Snyggt! Men – ingen ACDC?
– Nja, när jag var yngre var det mest Springsteen och Imperiet som de hade i Kirseberg. För övrigt den klubb som Tom slog igenom i.

Vad är det bästa med att vara nere på divison fem-nivå annars?
– Personligen älskar jag alla dessa mysiga idrottsplatser som man kommer till. Jag avskyr de moderna konstgräsplanerna som inte har några träd eller så runt omkring. Gamla IP i Svedala är en sådan där mysig liten idrottsplats. Man blir glad av att komma dit.

Christoffer Ekmark

FAKTA:
Namn: Martin Prahl
Ålder: 36
Bor i: Svedala
Tränar nu: Skabersjö IF, div 5
Tränare som inspirerat dig, förutom pappa Tom: Lars Lagerbäck, Antonio Conte, Mats Belfrage och Jan Andersson
Favoritmusik: Klassisk rock
Favoritbortamatch: Min första seniormatch var mot ett ryskt lag på ett träningsläger i Turkiet, jag fick hoppa in och gjorde två mål. Första riktiga seniormatchen var på Kopparvallen i Åtvidaberg och mitt Jönköpings Södra ledde med 3-0 efter en kvart – och jag hade gjort ett av målen.
Paradrätt i köket: Spagetti med köttfärssås (intygar dottern), pannkakor och en karré vid grillen.
Blir arg: när jag ser politikerdebatter
Blir glad: när mina barn skrattar och är lyckliga – och när jag känner att jag kommit på en bra musikidé.

Nedslag: Inte mycket att klaga över

IFK Klagshamns läktarkultur duger högt upp i seriesystemet.

Vackra dräkter.
Vackra fans.
Vackra burgare.
Och en anständig fotbollsmatch.

Klagshamns IP, div 5 södra
IFK Klagshamn-Bunkeflo FF 3-0

Bunkeflo FF kom till division fem-derbyt mot IFK Klagshamn med blott en avbytare till utespelarna på bänken. Det brukar inte vara något positivt på den här nivån, där det sällan eller aldrig finns tolv par fräscha ben i slutskedet av matcherna.

Därför handlade det för Klagshamns del om att nöta ner motståndet – vilket man också gjorde. Tålamod tålamod tålamod.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Bunkeflospelarna stångades i försvaret och skapade även en och annan målchans i en händelsefattig och stelbent fight, men sista 20 minuterna avslöjas det alltid vilka som gjort de extra löppassen i februari och vilka som avslutat tidigt för att sätta sig i bastun, klämma en öl och lyssna på sista hockeyperioden på radio.

I den 72:a minuten fick Julius Olsson skottläge två-tre meter utanför det centrala straffområdet. Plötsligt orkade försvararna inte fram för att blockera skottet – som seglade in i bortre burgaveln. 1-0 och schack matt.

För från den stunden och framåt handlade det mest om hur stora segersiffrorna skulle bli. I slutminuterna kunde hemmalaget flera gånger kontraslå på den harmlösa och osynkroniserade Bunkeflooffensiven. Tvåan kom och trean kom också så småningom.

På läktaren jublades det förstås högt. Och högst av alla jublade den magnifika, välorganiserade och passionerade hemmaklacken. De tvu unga gentlemän som utgjorde IFK Klagshamn Ultras höll igång med hejarramsor, ståtligt flaggviftande och allmänna motståndarpsykingar i 90 minuter. Inte ett knallskott, inte någon olaglig pryoteknik. Dessutom visade de äkta supportermoral när de minsann ställde sig på ”södra stå” – så långt bort från matchplanen man egentligen kan komma. Ingen finlir på långsidan inte.

Minen på bunkeflospelaren som drog en frispark tio meter över ribban och fick höra ”Satellit, satellit – ååååh åååååhåhåh – som en satellit, högt upp i det blåååååå”. Den minen glömmer jag aldrig.
Christoffer Ekmark

BETYG PÅ BESÖKET:

Underhållning: 3
0-0 i en dryg timme är ju inte någon födelsedagsfest hos ett damvolleybollag på julafton med fri bar – men det small i närkamperna och till slut kom ju också målen.

Underlag: 4
På den mycket mysiga idrottsplatsen bjöds det på en Camp Nou-liknande gräsmatta. Hård och lite oberäknerlig på sina ställen, javisst, men ändå en fröjd.

Publikplats: 0
Ett par fjuttiga och skrangliga bänkar som alla var upptagna. I Klagshamn råder uppenbarligen ståplatskultur.

Domarna: 2
En av linjemännen hade långärmat denna varma sommareftermiddag, ajabaja. Huvuddomaren fick inte mycket hjälp och tog flera spelare i örat för efterslängar och snicksnack efter avblåsning. Å andra sidan får man skylla sig själv lite när man lägger ribban högt i matchinledningen.

Matchställ: 5,5
Wow! Bunkeflo påminde lite om MFF:s nuvarande bortaställ och hade stora skuggade siffror á la 90-tal på ryggen. Och Klagshamn. Mon dieu! Blågula kopior av svenska landslaget, men utan krusiduller och blott ett klubbmärke på bröstet. Lagom tighta tröjor och slimmade moderna siffror på ryggen.

Musiken: 1
Ingenting. Lite trist. Publiken var på lite partyhumör.

Korven: 3
En redig kolgrill – men ingen korv. Hamburgarna höll mycket högklass och på tillbehörsbordet saknades ingenting.
För hamburgarmuppar var det världsklass, men detta är ju en korvruta. Vi vill ha korv. Släng på ett par bratwurst, fixa lite egen räksallad och fram med Jonnys söststarka – så blir det Bosse Larsson betyg.

Parkering: 4
Nära och gratis. Strålande.

Dasset: 0
Hänvisad till sporthallen mittemot IP erbjöds jag en knarkarkvartmugg utan charm, dofttvål eller hygien. Jag vände i dörren. Så desperat var det länge sedan jag var, typ när magen kapsejsade efter ett besök på en misstänksamt billig indisk restaurang i Kazan 2004. É ni goa eller?

Betygskala:
6- Bosse Larsson-klass
5 – Världsklass
4 – Mycket bra
3 – Vi är nöjda
2 – Njaaaa…
1 – Ålahueklass
0 – 031-klass

Nedslag: Vallåkra fick baroner på fall

Efter en förlorad närkamp verkar Trollenässpelaren göra en ”Robbie Fowler”.

När till och med linjemannen skakar på huvudet och förklarar att försvarsspelet var riktigt dåligt…
Då var det dåligt.

Trollevallen, div 6 västra
Trollenäs IF-Vallåkra IF 2-3

De röda baronerna från Trollenäs tog emot Vallåkra i en riktigt härligt division sex-fight som kom att präglas av kamp, vändningar, snedsparkar och sjödraman. och en tränare med pärm i bortlaget!

Fram till matchminut 37 var underhållningsvärdet inte speciellt högt, men då fick gästerna ett slumpmål och då öppnade matchen plötsligt upp sig.

[ad_dropper zone_id=”1174″]

Två minuter senare kom kvitteringen på ett snett-inåt-bakåt-pass från högerkanten och på bortre stolpen satte Saif Kareem bredsidan till. Och med bara sekunder kvar av första halvleken sågade sig hemmatrollen fint igenom. Måljublet överträffade nästan parningslätena från de ystra fasanerna som vandrade längs den intilliggande Saxån.

Och på tal om ån. När snedsparkarna i andra halvlek förpassade lädret i just denna å ryckte bollkallar och kioskpersonal ut till räddning. Med specialframtagna håvar slog sig de fram genom vegetationen och fångade in matchbollarna. Det var fascinerande så till den grad att jag helt missade när Vallåkra kvitterade efter en stunds press, mitt i andra halvlek. Tydligen tofflade mittfältsmotorn, med sitt löjliga pannband, Johannes Crusell in bollen från nära håll.

”Kom igen nu gubbar. Nu går de röa på knäna” – gallskrek en av mitt backarna under målfirandet.

De 23 i publiken, de sex bollkallarna och de två hundarna som tillsammans med undertecknad bevittnade matchen (officiella pubiksiffran var 70!) fick därefter 20 minuters fotbollslotto på hög nivå. Ni vet, motsatsen till sista 20 när Italien möter Spanien och alla fokuserar på att slå sidledspassningar med minimalt risktagande.

Ena sekunden anföll Trollenäs med åtta man i boxen, nästa sekund hade Vallåkra lika många i anfall på en omställning. Vilda västern-fotbollen slutade i den 89:e minuten med att Vallåkras Christian Törnqvist tog emot en lyckatillboll lite turligt med ryggen (!), för att sedan vända bort en back och tunnla in avgörandet: 2-3.

Därmed lyfte Vallåkra från botten, medan Trollenäs kamp för en kvalplats uppåt blir aningen tuffare till hösten.

Fler bilder från nedslaget finns på vår twitter och instagram.
Christoffer Ekmark

BETYG PÅ BESÖKET

Underhållning: 4
Matchen var som min sambos morgonhumör – det svängde helt ologiskt hela tiden. Det är ett gott betyg för en fotbollsmatch, det blev sällan tråkigt.

Underlag: 4
När man slog en hård bredsida längs marken i mittcirkeln tvingades passningsmottagaren ta ner bollen på bröstet. Planen stenhård, ojämn och därför perfekt för sitt ändamål. På höre nivå hade bortalaget vgrat gå ut på planen innan de försäkrat sina ljumskar.

Publikplats: 2
Träbänkar som troligen byggts av familjen Trolles förförfäder. Snart dags för uppgradering.

Domaren: 4
Efter Vallåkras sena 2-3-mål suckade en av linjemännen till en bekant i publiken: ”det är för dåligt”. I övrigt märktes inga hemmatendenser och de tre gentlemännen höll en god dialog med såväl spelare som ledare – och alltså publiken. Ytterst få tveksamma bedömningr under 90 minuter.

Matchställ: 2
Trollenäs helröda stass med texten ”De röd baronerna” utstrålar klass och tradition. Guldstjärna på den kanten. Vallåkras spretiga vitblåa med röda inslag-dress kunde inte jämföra sig. Usch.

Musiken: 1
Inte ett ljud. Men ett visst mått av underhållning blev det när en here i publiken spelade upp sltet av 2-2-matchen mellan Kroatien och Tjeckien i EM.

Korven: 4
Lokalproducerad knackwurst från WP-chark i Marieholm – läckert. Hultbergs senap till det. Och med det klena publikunderlaget var det såklart rätt att ”bara” koka slangarna.

Parkering: 4
Gott om gratisplats precis intill planen. Jag ställde mig bredvid en husbil där en dam satt inne och löste korsord. Kändes tryggt och navkapslrna satt kvar efter matchen.

Dasset: 2
Någon av lirarna hade tagit med sig halva straffområdet in till muggen, som var relativt trist och intetsägande. Plus för pumptvål med alle vera-doft.

Betygskala:
6 – Bosse Larsson-klass
5 – Världsklass
4 – Mycket bra
3 – Vi är nöjda
2 – Njaaaa…
1 – Ålahueklass
0 – 031-klass (Lasse Kronér-nivå)