Utkastad, bänkad och knäckt – nu väntar SM-final för Fransson
För knapp tre år sedan kämpade en då 18-årig Michaela Fransson med att försöka ta en plats i Vinslöv i division två.
På lördag spelar hon SM-final mot Sävehof.
– Det är så många som tvivlat på mig och det har varit nära att jag slutat flera gånger. Men nu djävlar – nu njuter jag av livet och handbollen
Michaela Fransson (21), född och uppvuxen i Vinslöv, skulle egentligen inte bli handbollsspelare.
– När jag började spela fotboll som knatte blev jag utkastad av tränare och föräldrar för att jag tacklade omkull alla andra. Så det fick bli brottning och hästsport istället, säger Fransson.
Det var först i tidiga tonåren som det blev handboll.
– Jag bytte klass i sjuan och hamnade med en massa tjejer som alla spelade handboll. Det fick mig att prova på och rätt omgående kände jag att det där var min grej.
I Vinslöv blev det spel i de lägre divisionerna. Långt från eliten.
Hur kommer det sig att du kom till Höör?
– Jag är född 1996 och den årgången i Höör är enormt stark, med Anna Johansson, Emma Rask och alla andra. Så jag ringde till B-lagstränaren och frågade när de tränade.
B-laget var H65 Gordies – som Daniel Engdahl (idag i H43) skötte.
– Efter träningen frågade om jag fick vara med dem och träna. Det var mitt i säsongen så jag kunde inte spela matcher. En halv säsong var det bara träning som gällde för att sedan börja i deras division två-lag.
Med division två-laget H65 Gordies var hon med att vinna serien och efterhand skrevs hon även in i Elitserielaget – utan att få någon speltid att tala om.
– Första året i division två fick jag börja alla matcher på vänsternio. Det är väldigt stor skillnad jämfört med elithandboll och ofta kunde jag glänsa. I början av säsongen kom Niklas Harris som tränade A-laget och frågade om jag ville träna med dem någon gång i veckan. Det var stort. Jag fick sitta på bänken i ett slutspel, men inte mycket mer.
Till detta andra år i klubben är hon omskolad – till mittsexa. Den positionen pushade även tidigare tränaren Niklas Harris för.
– Niklas satte in mig på mittsex på träningarna. Redan då började Djapanovic att hetsa med ”Hurra – vi har hittat vår nya mittsexa”. Men jag sket fullständigt i det. ”Va fan snackar ni om, jag är niometare” tänkte jag. För mig var mittsexrollen inte på allvar då.
När blev det på allvar då?
– Efter Ola Månssons första individuella samtal med mig. Han frågade rakt ut: ”mittsex eller nia? Mittsex sa jag instinktivt.
Du hade uppenbarligen funderat en del kring det?
– Ja, och jag är glad att jag valde det. Dels för att jag tror att det passar mig bättre. Visst kan jag skjuta bra, men det var på den lägre nivån. I elitserien stack jag inte ut som på nio meter.
När du nådde ditt ”tak” som niometare. Tänkte du då att du inte kunde komma längre?
– Jo, men det var inte första gången jag hade tankarna på att sluta. Jag har haft många tränare som inte tyckt att jag varit tillräckligt bra, speciellt i Vinslöv. När de bänkade mig i division två tänkte jag ”Nu skiter jag i detta”. Det fanns kvällar när man var helt knäckt.
– Ett halvår senare hade jag kontrakt med en topp tre-klubb i Sverige. Fy fan vad det var gött. En otrolig revansch rent personligen. Jag bevisade för så många andra människor runt omkring att jag visst hade det i mig.
Du började spela handboll i sjuan och har tagit klivet från division två till SM-final på ett år. Resan har gjorts på extremt kort tid. Det måste ha varit väldigt krävande?
– Såklart. Jag har tränat mycket utanför handbollen, speciellt på gymmet och kanske borde lagt ner mer tid i löpspåret. Jag har gått upp 15 kilo sedan jag började på den här nivå. Men jag har även jobbat mycket med det mentala.
Som gammal brottare borde du rimligen ha vissa fördelar, speciellt med bålstyrkan, på linjen?
– I början var det både för- och nackdelar. Många gånger när jag började spela slängde jag polare i golvet. Man fick snabbt tänka om. Men visst, i det stora hela har den bakgrunden varit en fördel.
Säsongen 16/17 har Fransson spelat sig till en plats av egen kraft. Det är ingen alibispelare som kastas in bara sådär och utvecklingskurvan har verkligen pekat spikrakt uppåt under våren.
Vad har du utvecklat mest detta året då du spelat mycket, speciellt sista halvan av säsongen?
– Min spelförståelse. Att röra sig i rätt läge. Att läsa rätt.
Det kan inte vara lätt när Cassandra Tollbring smugglar in bollarna mot linjen utan att möta din blick.
– Du anar inte… Jag har lärt mig att alltid vara beredd när hon har bollen. Har man inte händerna i luften får man skäll direkt, haha. Det gäller att hela tiden vara aktiv.
– I början av säsongen var jag helt yr på linjen och ärligt talat var det inte jätteroligt att hela tiden hamna fel. Nu vet jag vart jag ska ligga på olika växlar och har ett helt annat lugn i mig. Det är väldigt skönt – för man har hög press på mig själv.
Och nu ska du lira SM-final?
– Det ska bli så djävla kul! Ola Månsson och jag har diskuterat väldigt mycket och han har fått mig att förstå att jag är en väldigt viktig del i laget, även om jag inte spelar 60 minuter. Min karriär har bara börjat. Jag har redan spelat en Europacupfinal och har fått resa hela Europa och spelat alla matcher. Nu på senare hand är jag tryggare i min roll och kan njuta av det.
Hur ser din framtid ut?
– Nyss förlängde jag med H65 i två år till – till 2019 och är väldigt glad för det. Att få spela en final i Malmö med vetskapen om att jag ska fortsätta i klubben och med laget, samt att det blir en hel månad ledigt i sommar, är helt underbart.
Christoffer Ekmark
Kontaktuppgifter:
Christoffer.ekmark@skanesport.se